"Mer än bara ett nummer"

23 juli 2021 09:00

Mona Wikman Lindgren skriver om att vara hockeymamma, "Nummer 17", tio flyttar, mormor, mer än bara ett nummer och att älska besinningslöst oavsett prestation.


Jag har budat hem en tröja på Tradera och det är den dyraste tröjan jag någonsin har köpt. Det är en riktig matchtröja och den har nummer 17 på ryggen. Men jag har inte fått anledning att använda den än. Det kom en pandemi emellan.

”Nummer 17” beskrivs som en duracellkanin, slitvarg och vinnarskalle. Han har legat underst i en TV-puckshög, fått stående ovationer i ett fullsatt Globen och har varit med på resan från botten till toppen. Han är en av cirka 400 spelare i HockeyAllsvenskan och jag är hans mamma.

Min kärlek till hockeyn är inte medfödd, jag har inte heller fostrats till fantast utan det är en kärlek som har vuxit sig stark under de senaste 20 åren, på grund av mina söners hängivenhet. Båda mina barn har spelat otroligt mycket hockey under sin uppväxt.

När det blev dags för storebrors lag att välja tröjnummer ville de flesta små killarna i laget ha nummer 13 eller 21. Mats Sundin valde på sin tid nummer 13 eftersom han är född den 13 februari. Av samma anledning valde storebror som är född 17 juni, nummer 17. På så sätt introducerades nummer 17 som ett åtråvärt nummer i vår familj och varje gång de har kunnat välja, har det varit det självklara valet för dem båda.

Första gången de fick frågan om framtida yrkesval var på dagis. ”Ishockeyspelare” var redan då ett självklart svar och har alltid varit sedan dess. Storebror deklarerade dock tidigt att han hade en reservplan. ”Om jag inte blir hockeyproffs tänker jag bli advokat” sa han när han var åtta år. Han är precis klar med fem års juridikstudier i Lund. Vid sidan om studierna har han spelat universitetshockey. Han kan dessutom ta på sig äran för att delvis ha fostrat en allsvensk ishockeyspelare, för det är även hans förtjänst till stor del. Att ha ett syskon som varje dag under en hel uppväxt, alltid är redo att utmana och tävla, är en ovärderlig grund för en idrottskarriär och att dessutom ha ett äldre syskon gör att man alltid är tvungen att ta i lite extra för att hålla jämna steg. Det var dessutom storebror som tjatade ”hål i huvudet” på föreståndaren på förskolan Ekorren och såg till att den lilla fotbollsplanen spolades på vintrarna, till pedagogernas förtret som fick hjälpa till att knyta skridskor till förbannelse.

En stor portion spontanidrott av blandad karaktär la grunden för den glädje och kamratskap, som aktivitet och rörelse innebär för mina söner. Visst har det skjutits en del skott på garageväggen och kraschats en och annan ruta men det har även hoppats studsmatta, åkts inlines, cyklats och spelats både fotboll och bandy.

Vår ishockeyklubb uppmuntrade åldersöverskridande träning, så om man ville kunde man vara med både de yngre och de äldre. Jag har aldrig riktigt förstått det där med att man förväntas att matcha de som är födda exakt samma årtal. Ett decemberbarn och ett januaribarn kan ha väldigt olika förutsättningar. Det är samma sak i skolan. Om man är klar med en mattebok måste det finnas förutsättningar att fortsätta med nästa, på samma sätt borde det vara en självklarhet att man får mer tid på sig om man behöver det. Vi är ju alla olika. En annan sak som jag inte heller förstår är varför man inte i större utsträckning samarbetar mellan olika idrottsföreningar. För oss skulle det ha varit idealiskt om det hade gått att kombinera ishockey och fotboll längre upp i åldrarna. Jag tycker att man tvingas att välja för tidigt.

Under flera år hade vi som tradition på lördagar att äta frukost på läktaren i ishallen. De yngsta spelarna fick de tidigaste tiderna och lördagsmorgnar 08.00 var mer en regel än ett undantag. Men vi var i gott sällskap. Min systers söner spelade också hockey och grannarnas barn och killarnas klasskompisar. Starka vänskapsband knöts både på is och läktare och flera av dessa tillhör fortfarande våra allra närmaste vänner.

Häromåret var det två killar från moderklubben som arrangerade ”Hemvändarhockey” i barndomshallen i samband med julhelgerna. Det var ett kul och uppskattat initiativ som ledde till många glada återseenden, både bland spelare och i publik. Det var skön stämning och en härlig mix av spelare som möttes. Vissa hade inte spelat på flera år, några är fortfarande aktiva men mest på kul och andra har det som profession.

Ganska tidigt blev det aktuellt med matcher kors och tvärs i stan. Som hockeyförälder tillbringar man oändligt många timmar i bil och än idag orienterar jag mig i stora delar av Stockholm med utgångspunkt från var ishallarna ligger. Med två hockeybarn i familjen har man inte långtråkigt. Som trygg och snäll mamma och med en stark och vild pappa, var vi möjliggörare på olika sätt. Med min struktur och hans engagemang fick vi på något märkligt sätt ihop vardagspusslet.

Så kom tillslut den lyckliga dagen då han fick besked om att han hade blivit uttagen till TV-pucken. Debatten om TV-pucken är het och åsikterna många och visst är det förfärligt när drömmar grusas och lågor släcks. Men detta stod såklart högst upp även på den här unge mannens önskelista. Att sedan efter en gastkramande turnering få vinna hela spektaklet tillsammans med kompisar hemifrån kommer för alltid att vara en milstolpe. Att dessutom göra det avgörande målet, få äran att ligga underst i TV-puckshögen och att efteråt intervjuas av SVT i direktsändning är såklart stort. Och visst öppnade detta dörrar, vilket självklart kan uppfattas som orättvist. På reporterns fråga om hur det känns att ligga underst i en TV-puckshög svarade ”Nummer 17” att ”det gör ont i början men jag kravlade mig ut.” Helt utan medieträning och fångad i stundens eufori, gjorde han en medryckande och charmant debut i TV. Som mamma tycker jag såklart att han hanterade situationen strålande.

I U16 bytte han klubb och eftermiddagarna tillbringades i köer på Essingeleden. Ibland fick han ta sig till träningarna själv och åkte då tunnelbana i rusningstrafik med trunk och klubbor. Jag vet inte om det var mest synd om honom eller hans medtrafikanter. När han sedan fick en plats på hockeygymnasiet på en liten ort var det en befrielse för oss alla att slippa detta pendlade, att ha bostad, ishall och skola inom en radie på 500 meter var en fröjd.

Sista säsongen före gymnasiet låg säsongsavgiften på 25 000 kronor och utöver det sköt ”Nummer 17” sönder en klubba i månaden och växte ur skridskorna innan sommarträningen startade. Vi var säkert uppe i 50 000 kronor för bara utrustning och träning. Ishockey är en dyr sport och man kan fundera på hur många talanger som går till spillo, som aldrig kan förverkliga sina drömmar, på grund av att förutsättningarna inte finns. Det är synd! Jag har hört att det finns föreningar som lånar ut utrustningar och jag tror att man på sina håll kan få reducerat pris på avgiften om man har svårt att få det att gå ihop. Så borde det i alla fall vara. Gymnasiet blev i alla fall en ekonomisk lättnad för oss föräldrar och en dröm för ”Nummer 17”. Att ha uppvärmning och fysträning bland björkar och röda små stugor i stället för slakthusområdets industriområde var en positiv kontrast. Men jag hävdar än idag att man är på tok för ung att flytta hemifrån när man är 15 år.

”Nummer 17” flyttade ihop med en kompis hemifrån, hans låtsastvilling. De föddes samma kväll, på samma sjukhus, ”a brother from another mother” och nu bodde de ihop. Vi föräldrar bildade någon form av kollektiv runt dessa gossar och turades om att vara hos dem så ofta vi kunde. De var väldigt unga när de fick lära sig att ta hand om sig själv och varandra. Jag minns att de fortfarande hade adventskalendrar om jularna och att de spelade bandy i vardagsrummet. Men jag har även hört rykten om bilkurragömma bland knäckebrödsfabriker och dalahästar och sett spår efter en del vilda fester.

I samma klass gick en pigg liten kille med blont hår och glad mun som titt som tätt sov över på soffan. De spelar fortfarande, åtta år senare, i samma lag och han är själv pappa nu. Det är fint att de har följts åt och man kan se även på isen att de har ett alldeles speciellt band. När A-laget drabbas av skador och sjukdom får ofta juniorer - ”gallergrabbar” - hoppa in. Som 18-åring fick ”Nummer 17” möjlighet att göra ett uppmärksammat mål vid ett sådant här tillfälle. Det var derby och Globen var fullsatt. Han höll sig framme i rätt ögonblick, tog möjligheten, visade enorm vilja och vågade ge allt, vilket resulterade i ett riktigt snyggt mål inför 12 500 i publiken och fick då enorm kärlek från en av Sveriges största klackar. Att få förmånen att ta emot de hyllningarna är något man måste balansera med de ibland hårda rubriker och sänkande kommentarer man i andra sammanhang blir tvungen att utstå. Det är en svår balansgång.

Det största fanet är nog mormor. Hon följer vartenda skär han tar, läser varenda millimeter som skrivs och ser varenda match, helst på plats. Dessutom är hon väldigt förtjust i ”Nummer 17:s” tränare, ”Han har ju så fint hår och snygga slipsar”. Hon blir olycklig när det skrivs elakheter i forumen oavsett om det handlar om hennes barnbarn, laget, tränaren eller föreningen. Hon kan ligga vaken på nätterna i våndor och gruva sig när någon varit dum. Jag som jobbar med statistik försöker att trösta henne med, att de som uttalar sig i sociala medier och diverse fansforum inte är representativa för den stora massan. Till ”Nummer 17” säger jag: Ta emot kärleken från klacken när tillfälle ges och ladda om och lyssna på tränaren och teamet i motgång.

Som junior spelade ”Nummer 17” i en klubb som låg sist i HockeyAllsvenskan i november. I årets början drabbades laget av sjukdomar och juniorer fick kliva in och backa upp. Det som sedan hände har beskrivits som ett mirakel. Från botten tog de sig till toppen, vann och avancerade till SHL. Att få vara med om att lyfta sig själv till en ny nivå och vara en del av ett team som avancerar är extremt tillfredställande och ger mersmak, oavsett vem man är och vad man pysslar med.

Under samma period gick ”Nummer 17” sin sista termin på gymnasiet och uppfylld av detta mirakel får gymnasiearbetet titeln ”Vad krävs för att lyckas?” I den uppsatsen förde han bland annat ett resonemang om ”talang” och kom fram till att det såklart underlättar, men att man också på ett ödmjukt sätt måste ta vara på den och vara beredd att betala priset för att nå sitt mål. Slutsatsen i gymnasiearbetet kan sammanfattas med att framgång är ett resultat av en kedja fördelaktiga händelser som beror på en blandning av attityd, vilja, timing, hård träning och tur.

_”Man måste tro på sig själv, man måste tro på laget och man måste tro på mirakel för att de ska ske.” _

Och visst är det nog så att vägen till framgång handlar om inställningen till livet och hur vi tacklar motgångar och medgångar. Det handlar om att ha vissa förutsättningar, men ännu mer om att uppmärksamma de fördelar som finns, hålla sig framme i rätt ögonblick och då kunna, vilja och våga satsa.

Många inom näringslivet har insett att det finns mycket att lära från idrotten. Men jag tror också att många föreningar borde ta mer inspiration från näringslivet och styras mer som företag. På sina håll är det på tok för mycket svågerpolitik och gammal osund tradition som får råda.

En tränare måste vara intresserad av människor och inte bara vara duktig på ishockey. Ibland blir man mörkrädd när man hör intervjuer på TV där tränare hänger ut enskilda spelare eller baktalar sitt lag. Men så är inte fallet med ”Nummer 17:s” tränare. Han har inte bara en imponerande kalufs och snygga slipsknutar utan verkar på riktigt vara intresserad av att utveckla individer och ser ut att triggas av kraften i att kombinera personligheter och spelstilar. Han skapar trygghet genom att tro på sina killar och stå bakom dem. Han är en av få tränare som jag har sett gå ner på huk i båset, framför spelarna och coacha underifrån. Säger inte det en hel del?

”Nummer 17” är bara 23 år och har redan flyttat tio gånger. Nu bor han tillsammans med sin flickvän som också har sugits in i den livsstil som det innebär att vara nära en elitidrottare. Hon var inte speciellt intresserad av ishockey när de träffades vilket antagligen är bra. Hon ser honom för den han är och tycker om honom av andra anledningar. Han är borta hemifrån mycket, det är inte ovanligt med tre matcher i veckan och det blir en hel del bussresor. Han är egentligen bara helt ledig på julafton. I juli har han semester med individuellt träningsschema och laget har Beep-tester i princip direkt när de kommer tillbaka efter ”semestern”. Det är säkert helt rätt och ”Nummer 17” klagar verkligen inte. Tvärtom. Men ibland är jag lite orolig över allt det han måste avstå från och allt det han inte får möjlighet att upptäcka. Rädd för att identiteten som hockeyspelare blir starkare än den som människa. Men det är detta han brinner för och den väg han har valt och det ger honom otroliga erfarenheter, ett ovärderligt kontaktnät och vänner för livet. Att ha förmånen att arbeta med sin största hobby sedan barnsben är få förunnat.

För mig är han såklart oändligt mycket mer än en ishockeyspelare och ett nummer i ett lag. Som person har han fantastiska egenskaper. Jag beundrar hans målmedvetenhet, kraft, styrka, trygghet, lojalitet och disciplin. För min skull behöver han inte göra ett enda mål! Jag älskar mina barn besinningslöst oavsett prestation. Däremot tycker jag att det är viktigt att de lyssnar inåt, vågar satsa på det de drömmer om och att de anstränger sig för att hitta nycklarna för att skapa sin egen lycka, oavsett vad de tar sig för.

I september var laget ett av de första som fick Corona. ”Nummer 17” var en av många som drabbades och fick fira sin födelsedag i feberdis utan familjen. Pandemin har såklart präglat säsongen för alla. Flera spelare har dragits med diffusa efterverkningar och lagets sjätte spelare ”publiken” har varit tvungna att stanna hemma i TV-sofforna.

Nu var det 1,5 år sedan jag såg en hockeymatch live. I vanliga fall brukar saknaden komma krypande så här års men i år är det utom rimliga proportioner. Det finns dagar då jag till och med saknar doften av svettig hockeyhandske. Just nu befinner sig min klan i fritidshuset på Gotland där vi alltid samlas på sommaren för att ladda batterierna och tanka energi inför hösten.

Nedräkningen till premiären har börjat. I en verklighet som alltmer individualiseras och digitaliseras och efter en evighet med isolering och distansering, kan jag inte tänka mig något mer förlösande än en seriepremiär. Jag ser verkligen fram emot den dagen då jag åter får stressa från jobbet för att hinna tio mil med bil, innan nedsläpp. Jag längtar efter att dra på mig min dyra matchtröja, att återvända till den där kanelbulledoftande ishallen, äta en äcklig ishallskorv och sitta där på läktaren med pirr i magen och tårar i ögonen när ljuset släcks och spelarna släpps ut på isen.

”Vid Mälarens strand finns en stad och ett lag som har överlevt allt. Vår gulsvarta kärleksbrigad som är starkast när det blåser kallt. Vi gör det tillsammans, står enade här, från läktaren till varje skär… För vi är gulsvart, vi är gulsvart, vi är stolta starka VIK, för vi älskar, för vi älskar, som vi älskar VIK!”