Johan Cederqvist skriver om 1989, sportintresset, jobbet, C More, det öppna seriesystemet, AIK-hjärtat och kommande säsong.
Jag blev hängiven hockeysupporter 1989.
VM hölls i Globen och Kenta Nilsson gjorde sin legendariska dragning mot USA. Tre decennier senare är kärnan i svensk ishockey densamma trots stora förändringar i övrigt.
Betydelsen av det är enorm.
"Salming lever!" stod sprejat över halva slakthusområdet 1989. Det var obegriplig information för en 8-åring (ja, det är klart han lever?) på väg till sin första VM-match i Globen. Men den promenaden och den efterföljande matchen grundlade ett hockeyintresse som ledde till hundratals matcher på plats. Drygt 30 år senare är jag nu äldre än vad Salming var då och har hunnit jobba med SHL och HockeyAllsvenskan i tv mer än femton år.
Sportintresset gjorde att jag sökte mig till journalistiken och vidare in i tv-branschen. Jag har jobbat med NHL, OS, ishockey-VM, fotbolls-VM, Allsvenskan i fotboll, Premier League, Serie A och La Liga för att nämna några. Jag har jobbat med sporten både som redaktör, reporter, redigerare, producent, förhandlare och affärschef.
En tydlig slutsats från mina år i branschen är att svensk ishockey som ”produkt” tillhör internationell toppklass. Det handlar både om sporten, arenorna och tv-produktionen. Och kanske viktigast av allt: det öppna seriesystemet som skapar sådan otrolig nerv. Det systemet är så klart inte unikt för svensk klubbishockey, men jag vet inga ligor som har utvecklats så snabbt på andra plan samtidigt som kärnan har bevarats intakt. För även om serierna har bytt namn, formaten har ändrats, tv-produktionen mångdubblats och antalet lag har skiftat så är det fortfarande upp- och nedflyttning mellan divisionerna och samma grundläggande struktur.
Det här är en enorm styrka för svensk ishockey och en kulturell självklarhet, men även en bärande del av HockeyAllsvenskans och SHL:s kommersiella värde.
Stark sportslig meritokrati och stor solidaritet i fördelning av centrala intäkter skapar ett värde för ligan som är större än summan av klubbarna. Det resonemanget har varit centralt när vi har köpt tv-rättigheterna till ligorna.
För mig som inköpare av sporträttigheter så har frågan aldrig blivit så aktuell som i april i år då planerna på en europeisk ”superliga” i fotboll presenterades. Även om planerna skrotades bara några dagar senare så satte det fingret på något fundamentalt när storklubbarnas kommersiella värde ställdes mot den sportsliga rättvisan.
För mig framstod det även kommersiellt som att plocka ut motorn ur en Rolls-Royce.
Jag håller på AIK. Senaste SM-guldet i ishockey bärgades när jag var tre år.
Det betyder inte att supporterskapet har saknat dramatik. Gastkramande framgångar i kvalmatcher mot Boden och Växjö, kvartsfinaler mot Luleå och HV71, bottenlösa besvikelser mot Skellefteå, Karlskrona och BIK Karlskoga tillhör de mest minnesvärda.
Och hur jobbiga de upplevelserna än är så hade det varit mycket värre att vara utan dem.
Jag ser fram emot en säsong där den dramatiken återigen kan upplevas både på plats och i våra kanaler (hockey är bäst på plats – vi försöker bara komma så nära som möjligt i våra sändningar)!