"Hade bestämt mig... jag skulle tillbaka"

16 juli 2021 09:00

Alexander Svensson skriver om valet mellan hockey och studier, halsont och feber, suget efter hockeyn, rutiner, disciplin och dubbla karriärsval.


I april 2016 när mitt lag AIK:s J20 Superelit kommit fyra i SM-slutspelet så stod jag inför valet om jag skulle satsa på hockeyn eller på universitetsstudier vid Stockholms universitet.

Svaret jag kom fram till den gången blev både och.

Jag valde att fortsätta att spela mitt sista J20-år i AIK och vi tog en bronspeng i SM-slutspelet i Nyköping. Samtidigt läste jag mitt första år på Ekonomiprogrammet vid Stockholms universitet och lyckades klara av merparten av tentorna och inlämningsuppgifterna men det var ett jobbigt år. Att träna ishockey på elitnivå sex dagar i veckan, med jämna mellanrum resa bort tre dagar vissa helger för att möta lag i Norrland och samtidigt plugga på heltid var krävande och krävde disciplin. Det blev även väldigt svårt vid ett antal tillfällen att få ledigt eller komma sent då hockeyn krockade med obligatoriska moment vid universitet. Självklart ville min coach Peter Nylander att jag skulle ha 100 % närvaro, men det var inte möjligt. Jag får väl erkänna i efterhand att någon gång hittade jag på halsont och feber för att kunna gå på en tenta eller obligatorisk föreläsning. Tyvärr var inte studier ett giltigt skäl till att missa en träning, match eller komma sent till en samling. Något som jag tycker generellt borde kunna gå hand i hand med ishockeyn. Jag kände dock hur motivationen för hockeyn sjönk i takt med att slutspelet närmade sig och långresorna ökade i omfattning. Nu skulle vi även möta Rögle och Malmö. Jag ville ge 100 % både till AIK och hockeyn samt även till Stockholms universitet men det kändes att det var inte möjligt.

Jag var tvungen att försaka något.

Det beslutet var oundvikligt kände jag.

Samma dag som vi tog bronspengen i Nyköping, i april 2017, beslutade jag mig för att lägga skridskorna på hyllan. Jag hade bestämt mig för att satsa 100 % på studierna, ta min kandidatexamen men även ta en Master i ekonomi vid Stockholms universitet. Frestelserna att fortsätta spela var dock många, jag fick drygt tio erbjudanden om att spela seniorhockey, men jag hade bestämt mig. Jag lägger ner min hockeykarriär för jag ville verkligen ha en gedigen utbildning precis som mina föräldrar. Min mamma blev överlycklig över mitt beslut att sluta spela ishockey och min farfar och pappa olyckliga. De hade rest hela Sverige runt för att följa mig i AIK:s J20, från Luleå och Skellefteå till Ängelholm och Rögle. Min pappa var och är mitt största fan. Han missade aldrig en match från jag spelade i IFK Österåkers U7 till jag lade skridskorna i förrådet våren 2017. Många hundra gånger har han stått på läktaren genom åren och inte allt för sällan med farfar vid sidan om.

Studierna gick riktigt bra och jag tog min kandidatexamen efter tre års studier, det vill säga första steget mot i utbilding. Jag flyttade till egen lägenhet i Täby och bestämde mig för att även ta min Master i ekonomi (ytterligare två års studier), efter en kortare paus från pluggandet där jag jobbade på bank. Men senvintern 2020 så var jag och åkte friåkning i Åkersbergas Ishall med några gamla hockeykompisar från ungdomsåren. Det kändes ganska kul även om jag var ringrostig och klubban och skridskorna var slitna och gamla. Jag hade ju tränat på gym fem-sex dagar i veckan under de senaste tre åren när skridskorna legat i förrådet så styrkan och explosiviteten kände jag att jag hade.

Suget efter hockeyn fanns där fortfarande och nu när jag var klar med första delen av min utbildning kände jag varför inte.

Så jag ringde runt under senvåren ifjol och fick träna med olika seniorlag i norra Stockholm (Österåker, Järfälla och Kista). Det växte snabbt fram ett beslut; jag skulle satsa på hockeyn igen men även ta min Master. Jag ökade intensiteten i träningen på gymmet och jag körde alla ispass som jag kunde, även med duktiga skillscoacher som Joachim och Mike på JRM. Det kunde hända att det var jag och 35 barn mellan åtta och tio år på ett ispass, men det var inget som störde mig.

Jag hade bestämt mig, jag skulle tillbaka till elithockeyn.

Snart dök det upp ett dilemma. Jag tyckte personligen att jag borde platsa i HockeyEttan östra divisionen, men ingen verkade vilja ha mig. Ingen trodde jag var bra nog och ingen ville satsa på mig. Tre år sedan jag spelade J20 SuperElit, inget känt efternamn har jag ju heller så som Salming eller Sedin och inga A-lagsmatcher att falla tillbaka på. Det blev flera nej tills jag en dag såg att Peter Nylander, min gamla J20-tränare i AIK hade blivit tränare för Huddinges A-lag i division 1 östra. Peter gav mig chansen och lät mig provträna, vilket jag än idag är tacksam för. Jag fick komma på en tryout och efter diverse tester och ispass fick jag vara kvar i truppen. Det kändes suveränt att få chansen i Huddinge och jag var verkligen laddad att satsa på hockeyn igen. Den härliga gemenskapen i omklädningsrummet och på träningarna, den unkna och stinkande, men ändå tilltalande lukten i omklädningsrummet och känslan av att dra på sig matchtröjan igen var grymt stimulerande.

Höstsäsongen 2020 gick väldigt bra för Huddinge och för mig. Vi vann division 1 Östra och jag låg i topp i backarns poängliga i Sverige. Jag fick mycket speltid och jag kände hur jag för varje match växte som hockeyspelare och blev mer självsäker och mer fysisk i mitt spel. När Allettan skulle dra igång efter jul så hörde ett par HockeyAllsvenska klubbar som var skadedrabbat på backsidan av sig. Jag blev glad att bli tillfrågad men det skulle inte gå att kombinera med mina studier att flytta ut i landet och spela i HockeyAllsvenskan. Jag fick tacka nej och avvakta, vilket inte blev så länge.

Ett par matcher in i Allettan-serien ringde Anders Gozzi från AIK och frågade om jag ville komma över till Gnaget. Det var skador, det var bråttom och jag var tacksam för bli tillfrågad och tog chansen utan närmare eftertanke eller fundering.

Härligt att få komma tillbaka till AIK, där jag kände ett par spelare väldigt väl från J20-tiden och Anton Blomqvist gav mig möjlighet att både få spela back och forward. Men studierna gjorde jag inte avkall på. Det blev tentaläsning i bussen på vägen till Timrå och det blev grupparbete från hotellrummet jämte Modos arena. Jag fick till och med presentera ett grupparbete på Zoom under en bussresa till Västerås för ett femtiotal andra studenter och lektorer. Men med disciplin och en vilja att det ska gå att kombinera elitishockey och universitetsstudier så klarade jag av samtliga uppgifter och tentor. Och jag fick möjligheten att spela både back och forward i 21 matcher för AIK fram till dess att vi åkte ut mot Timrå i slutspelet.

Jag kände att jag hade lyckats med mitt mål att ta mig tillbaka till elitishockeyn och samtidigt studera.

Nu har jag tagit min sista tenta för våren 2021 och jag har lämnat in min sista uppsats. Allt har gått vägen, jag är godkänt på allt och jag har ett år kvar tills jag hoppas vara klar med min Master i ekonomi.

Jag har skrivit kontrakt med Almtuna kommande säsong och jag är fast besluten att satsa lika mycket på hockeyn som studierna.

Det går att kombinera studier på hög nivå och hockey på elitnivå. Det kräver att man planerar sin dag väl och det kräver disciplin sju dagar i veckan. Visst underlättar det för mig personligen att jag älskar att gå på gym och tränar och kör gärna ett pass mer än ett för lite. Min motivation till att hålla kroppen i trim är stor och jag orkar lättare med studierna när jag har tränat. Det rensar skallen på ett bra sätt.

Jag hoppas att många fler ungdomar försöker kombinera hockey och studier, eller i alla fall håller igång studierna då alla inte kan bli mångmiljonärer i NHL utan mår bra av att ha en utbildning att falla tillbaka på. Jobbkarriären är för de allra flesta tre-fyra gånger längre än hockeykarriären så studier är aldrig fel.

Studierna kan också vara bra för hockeyn. Har jag haft en dålig match eller vi har förlorat så är det lättare att komma över förlusten om jag fokuserar ett antal timmar på studierna. Det skingrar tankarna från hockeyn. Samtidigt ger pluggandet mig en rutin som kräver att jag kliver upp på morgonen och tar tag i böckerna. Visst unar jag mig en sovmorgon någon gång men att ha in rutiner och fullt upp från morgon och kväll ger struktur till vardagen vilket även säkerställer att jag sover och äter på rätt tider.

Avslutningsivs är det väl kanske värt att nämna att farfar och pappa är överlyckliga att jag står på skridskorna igen och de kan följa alla min matcher medan mamma är mindre lycklig att jag spelar hockey igen. Fast hon gläds åt att jag har tagit alla mina tentor och är på väg mot en Masterexamen om ett år.

Det går att satsa på två karriärsmål samtidigt, det kräver bara lite extra vilja, disciplinen och motivation.