Gästkrönika: "Exakt vad ligan handlar om...?"

26 maj 2019 10:00

Varje vecka publiceras en gästkrönika. Den här gången skriver sportjournalisten Hannes Feldin om stunden när han förstod idrottens storhet, kärleken till Arboga, uppstickaren som störde maktbalansen och vikten av att skapa en plats där glädjen dominerar och där drömmarna frodas.


Jag minns säsongskorten. De där inplastade, rektangulära, små pappersbitarna som inför varje ny säsong kom i nya färger. Vissa år var de lila, andra år gröna. Gemensamt för dem var att de där korten alltid innehöll ett rutsystem som löpte runt hela kanten med numret på varje ligaomgång angivet i varsin ruta.

När säsongen hade tagit slut var målet att jag skulle ha fyllt så många rutor som möjligt med hål. Ett hål fick man stämplat för varje hemmamatch som man besökt. Man löste helt enkelt in sin matchbiljett genom att sträcka fram säsongskortet i kassan.

För oss som spelade i de yngre ungdomslagen var det mer eller mindre en regel att gå på IFK Arbogas matcher, det stod klart tidigt för mig. Jag kan inte riktigt minnas när, varför eller hur det hela började. Det enda som jag vet är att jag plötsligt var som besatt av att se klubbens A-lag spela matcher inför sin hemmapublik.

Vad jag däremot inte visste var vilken guldålder som jag fick vara med om att uppleva.

Född i augusti 1991 tog jag mina första skridskoskär på isen i dåvarande Arboga Ishall, nu Beckers Glas Arena, drygt sju år senare. Samma vinter gjorde IFK Arboga succé i Division 1, spelade till sig en topplacering och avancerade slutligen uppåt i seriesystemet. Det otroliga hade hänt. Klubben var i HockeyAllsvenskan.

För en nybliven åttaåring var den makalösa bedriften inget som väckte några större reaktioner. Då var det istället mer intressant med allt som följde uppflyttningen. För den unge Hannes var det också just de häftiga matcherna, de namnkunniga motståndarna och de alltmer gungande läktarna som lockade.

I åtta säsonger försvarade IFK Arboga sin position som ett HockeyAllsvenskt lag. De allra flesta gångerna slogs man - ibland mer och ibland mindre - desperat för sin överlevnad. Men resan innehöll även stunder då den lilla uppstickaren skakade om maktbalansen i hockey-Sverige.

Peaken på IFK Arbogas hela HockeyAllsvenska epok, och mest troligt även klubbens höjdpunkt för all framtid, kom 2002-2003.

Båda säsongerna spurtade laget till sig en kvalplats via en stark vår - och båda gångerna ställdes man i den första playoffrundan mot ärkerivalen Bofors. Båda gångerna inledde Arboga på hemmais - och båda gångerna var ställningen 2-2 efter 60 spelade minuter.

Tillsammans med min kusin hade jag på den här tiden en patenterad plats alldeles nedanför klacken. Klacken var, för att vara en stad i Arbogas storlek, en imponerande samling av närmare hundratalet röststarka män, kvinnor och ungdomar som slöt upp i match efter match. Då det dessutom inte fanns någon passage mellan rink och läktare stod jag och min kusin tryckta mot plexiglaset, och det gick riktigt att känna kraften från tacklingarna som slog mot sargkanten. Närmare än så kunde inte en tioåring från landet komma hockeystjärnorna.

13:e mars 2002, IFK Arboga mot Bofors. Förlängningen har pågått i snart tre perioder, och det är inte bara spelarna som är trötta. Jag har lyckats tjata mig till att få stanna kvar matchen ut och till sist får jag betalt för ansträngningen.

Med 117 minuter och 37 sekunder på klockan skjuter den anonyme gnuggaren Fredrik Gustavsson avgörandet till Arboga. Ett mål som där och då sätter punkt för svensk hockeys fjärde längsta match genom tiderna.

På dagen nästan exakt ett år senare står jag där igen. 4:e mars 2003, IFK Arboga mot Bofors. Ny förlängning och ett nytt avgörande åt rätt håll. Den här gången dröjer det inte lika länge, men 3-2-målet är nu om möjligt ännu härligare. Två dagar senare vänder IFK Arboga bortamötet till vinst med 5-2 och avancerar till den andra playoffrundan - en ny milstolpe för klubben.

Än idag, 16 år och tusentals fotbolls- och hockeymatcher senare, minns jag dessa två kvällar i Arboga Ishall så tydligt och så starkt. Den enda rimliga anledningen till det är att de engagerade så många människor i min närhet och fick mig själv att känna så väldigt mycket.

Först de långa stunderna av nervositet och ovisshet, som liksom fick pulsen att fullständigt löpa amok. Senare ögonblicken av total lycka och eufori, som kastade både kropp och sinne helt ur balans. I efterhand kan jag även peka tillbaka på de här matcherna som de allra första gångerna som jag på allvar förstod idrottens storhet.

Vad gäller IFK Arbogas storhet på hockeykartan är dagarna sedan länge räknade. 2007 lämnade klubben HockeyAllsvenskan och den här våren degraderades man till Division 2 - för andra gången på bara några år. Men för mig förändrar det ingenting.

I mitt minne kommer tiden då jag sprang runt på HockeyAllsvenska matcher i den kylslagna isladan i Arboga alltid att vara förenat med glädje och med drömmar. Och det är väl exakt vad den här ligan handlar om i slutändan?

För visst är det viktigt att vinna och visst är det viktigt att tjäna pengar. Men inget är viktigare än att skapa en plats där glädjen dominerar och där drömmarna frodas. En plats där spelare som poängkungen Kjell-Åke Andersson, supertalangen Mikhail Zhukov, målvaktsgiganten Daniel Sperrle, spelgeniet Conny Strömberg och förlängningshjälten Fredrik Gustavsson kan stå i centrum.

Samtidigt också en plats där en liten pojke från landet utanför Arboga kan se sina första proffsmatcher, känna äkta känslor och drömma stora drömmar. För mig kommer den platsen alltid att vara HockeyAllsvenskan.

Hannes Feldin
Sportjournalist