Hej alla glada sommarbloggsläsare!

Hoppas ni kan åtnjuta detta textstycke och att det kan ge er en viss stimulans, det är i alla fall mitt mål!

Mitt livskapitel som hockeyspelare är nu slut och jag vänder blad mot något som jag faktiskt sett fram emot. Att man nu mera bara behöver förtära två rostade fransbröd och en tallrik havregrynsgröt till middag är en ynnest, att man nu kan leva utan ångest för att man inte tränat på en hel vecka är en ren njutning. Jag har för första gången på 20 år möjlighet att åka utomlands på vinterhalvåret, livskvalitet, here i come!

Jag gjorde ett halvdassigt försök att lägga skridskorna på hyllan efter säsongen 2019/20 då jag gjorde min sista säsong i HockeyAllsvenskan med Tingsryd. Men några månader senare stod jag på isen nere i Mörrum, fan med!

Under denna tid hade jag ett nytt jobb, renoverade huset, jag och några kompisar projekterade och byggde en Padelhall. Lägg där till att jag har två barn och en sambo som förtjänar ens uppmärksamhet ibland. Så det var inte en ovanlig företeelse att man fick springa till skithuset så man skulle hinna lämna Bruno på simskola.

Att spela under dessa premisser var tufft, men när man väl var på isen blev hockeyn någon slags positiv ventil där man kunde släppa alla andra tankar, och säsongen 2020/21 i division ett var riktigt kul. Detta gjorde att jag bestämde mig för att köra ett år till. När augusti-isen anlände och jag återigen stod på perrongen så hade tåget redan åkt i väg, de som dock hann stiga på lokomotivet var mina kära vänner herr Motivation och mr Glädje. Utan dessa gentlemän blev säsongen en långbänk och den övertygade mig om att detta får allt blir min sista.

Att lägga av med ishockey är inte så enkelt som man kan inbilla sig. Det finns en identitetsproblematik som jag tror många som har lagt av med elitidrott har känt av.

Vem är jag utan hockeyn?

Jag hade kunnat skriva en bok om just detta ämne, djupare analyser om bekräftelsebehov, perspektivs problematik, beroendet av dopamin, grupptillhörighet etc. Men jag nöjer mig här.

Under min karriär så blev det totalt åtta säsonger i HockeyAllsvenskan, tre i IF Troja-Ljungby och fem i Tingsryd. En undran som slår mig nu är hur många mil i buss man åkt genom åren!? Spelar man i Troja och Tingsryd så är det inte privatjet till bortamatcherna. I Troja min första säsong hade vi en buss där växellådan kunde erbjuda tre växlar, 1an, 3an och 5an. Dessutom var framdörren lite dum att stänga så busschauffören fick helt sonika köra på närliggande trottoarkant för att dörren skulle hamna i rätt läge. Men ändå en buss med attityd, den sände signaler!

På tal om signaler, så blev jag en spelare som skulle sända sådana. I junioråldern var man mer en ”lirare” som skulle göra poäng, men i HockeyAllsvenskan fick man direkt en annan roll som till en början både var frustrerande och tråkig. Åka runt och tacklas var inget vidare, fick man pucken var det bäst att dumpa den så man inte gjorde något misstag, för ett misstag var lika med åskådare resten av matchen. Brunkarrollen började växa fram mer och mer då jag märkte att det är nog ända sättet jag kan få lite positiv uppskattning. Efter två och en halv säsong tröttnade jag dock och var faktiskt nära redan då att lägga av med hockey. En utlåning till Mariestad blev lösningen, det var ett bra år som fick en att känna glädje till sporten igen.

Patric Larsson som för stunden var min agent blev tillsatt som sportchef i Tingsryds AIF, kontraktssamtalet som följde var mycket intressant där min agent och sportchef alltså var samma person. Men allt löste sig och jag blev TAIFARE!

Säsongen som följde 2013/14 blev ett omstartsår, då klubben året innan åkt ur HockeyAllsvenskan trots en hård satsning. I laget min första säsong hittade man nio spelare med Tingsryds AIF som moderklubb plus fyra som gått på hockeygym i Tingsryd. Detta gjorde att vi fick en enorm VI-känsla, och en fantastisk grupp som bara plöjde fram i grundserien, sexton raka vinster fram tills ”knallen i Kirsebergshallen” där vi torskade mot Pantern med 7-0. När bussen parkerade utanför Nelson Garden igen stod sportchef Patric Larsson där, han kollade varje spelare i ögonen och uttryckte ”amatör” till var och en av oss som skulle gå in igenom dörren.

Vi nådde inte HockeyAllsvenskan det året, men gjorde det året efter. Med samma Tingsryd-kärna men med lite mer spets blev vi ett ruskigt bra division ett-lag.

Tyvärr för min del blev jag i slutet av kvalserien skadad i Kirsebergshallen av alla ställen, där jag drog korsband, menisk och inre ledband och skulle hålla mig borta från spel i tio månader. Det var för egen del ett fruktansvärt år att vara skadad på, laget bara malde på och det resulterade i att vi spelade HockeyAllsvensk final mot AIK.

I en drypande serie i bäst av fem stod jag 108 kg fet med ett tvivelaktigt knä på bänken och fick se Robin Kovac (av alla) på övertid avgörande i femte matchen. Det svider fortfarande när jag tänker på det, för bakom hörnet stod Karlskrona och väntade på ett playoff om en SHL-plats.

Det hade blivit en episk matchserie!

Det hade varit drömmarnas matchserie alla kategorier, Nelson Garden Arena hade varit en kokande gryta och hade man tänkt av någon anledning att göra inbrott hade förmodligen Tingsryd varit ett bra ställe på hemmamatchdagar. Om vi ska leka med siffror så bor det ungefär 3200 personer i samhället, det betyder att alla samhällsinvånare får plats i hallen, plus 400 till. 12 350 bor det i kommunen, Nelson Garden Arena tar officiellt in 3650, detta betyder att 1 på 3,38 personer i kommunen är i hallen när den är fullsatt, och det hade den varit mot Karlskrona och mer därtill.

Avslutningsvis skulle jag vilja lista vad jag tycker är HockeyAllsvenskans topp tre värsta bortamatcher från mitt Tingsryds AIF-perspektiv:

Almtuna: Åtta timmar i buss på matchdag, glest på läktarna, kallt i omklädningsrummen samt man blir störd i två nudd-ringen av bilar som hela tiden ska passera. 3/10.

Mora: Nio timmars resa på matchdag, nästan alltid olycka på vägen så man kommer alltid sent och får stressa med sina förberedelse. Klack? 4/10.

AIK: Ett fullsatt Hovet är magiskt och då är den med och nosar på förstaplatsen, men att spela i Hovet inför 2000 åskådare är ingen höjdare. Isen känns seg, stämningen blir dämpad och man får känslan att man spelade J20-hockey igen. 4/10.

Tack för mig/

Oscar Holst