Jag fick ett SMS med frågan om jag ville skriva en gästkrönika.

Jag citerar: "Känns som nyår är förknippat med eftertanke på vad som hänt och framtid på samma gång, och hjärnskakningar känns ju verkligen relevant där".

Så jag tänker att jag skriver lite hur det har varit den senaste tiden och hur min syn på hjärnskakningar inom sporten ser ut.

Den 28:e Augusti 2017 var dagen som skulle förändra mitt liv för alltid. Eller i alla fall på hur jag ser på saker och ting samt vart mina prioriteringar ligger.

Jag klämde mitt huvud mellan en killes arm och sargen, en smäll som inte var värre än att det händer i princip varje gång jag kliver ut på isen.
Jag kände när jag fick den att den tog konstigt men tänkte samtidigt att sådana smällar har jag åkt på 100-tals gånger förut. Så jag tränade klart träningen.

När jag kom in i omklädningsrummet efter träningen så var det bara jag och killen som ägde armen som träffade mig som visste vad som hänt. Han frågade hur jag mådde. Jag svarade att jag inte visste. För det var ju ingen stor smäll men samtidigt så kände jag att något var fel.

Men min vana trogen så bet jag ihop och åkte för att spela match dagen efter. En försäsongsmatch mot Modo i SCA-cupen.

Jag kände under matchens gång att tiden mellan tanke och handling var anmärkningsvärt lång. Men jag tänkte för mig själv att det är ju försäsong och jag har inte riktigt hittat timingen ännu.

Så jag spelade klart matchen och åkte hem. Hemma så kände jag att symptomen var värre än kvällen innan. Jag minns hur jag låg i sängen och funderade på hur jag skulle göra. Jag kom fram till att det bästa vore nog ändå att träna dagen efter för att få upp pulsen och på så sätt se om jag blev sämre.

Tänkt och gjort, jag åkte till träningen på morgonen och tog på mig grejerna och gick ut till träningen precis som vanligt. Träningen gick bra och jag blev inte värre under passets gång. Men sen när jag klivit av och suttit i omklädningsrummet en stund så kom det smygande mer och mer. Först kom yrsel, sen huvudvärk och det blev mer och mer intensivt.

Jag sa till våra ansvariga att det kändes konstigt och att jag behövde åka hem och vila.

Sen såg jag inte dom mer på över en månad.

Det var som om någon drog ner rullgardinen, stoppade i mig den värsta möjliga drogen och stängde dörren och låste.

Jag tog mig inte upp ur sängen. Jag klarade inte av ljud och jag ville inte se eller höra en enda människa. Jag kunde vara uppe i max en timme, sen var jag tvungen att sova igen. Och så höll det på, dag ut och dag in i vad som kändes som en evighet.

Och det som gjorde saken tusen gånger värre var att jag såg hur min sambo gick på knäna när hon fick göra allt. Allt ifrån hushållssysslor, hämtning och lämning på förskola, handla och laga mat och så vidare.

Ni som har småbarn vet att det är en del att rodda med för att få det att gå runt samtidigt som ettåringen gärna inte sover varken hela nätter eller långa mornar.

Jag kunde se hela situationen utifrån och hur förjävlig den var men jag hade verkligen ingen kraft att göra någonting åt saken. Jag kände mig hopplös och oduglig.

Tiden gick och jag blev sämre och sämre. Utan att minnas exakt så pågick det här nog i minst en månad. Sängliggandes och stirrandes i sovrumstaket hörde jag hur min familj verkligen behövde mig men jag kunde inte förmå mig att stiga upp ur sängen.

Julia har i efterhand berättat för mig hur otroligt nära hon var att köra upp mig till akuten när det var som värst.

Det värsta för mig har hela tiden varit okontrollerade ljud och rörelser.
Därför så kunde jag under tre månaders tid i princip aldrig vara ibland folk. Öronproppar hjälpte mot ljudet och solglasögon hjälpte lite mot att stänga ute människor. Men testa att åka och hämta dina barn på förskolan med öronproppar och solglasögon. Inte svinhäftigt.

Huvudvärken var värst i början men efter en tid så tyckte jag att den blev hanterbar.

Förutom dom fysiska besvären som var jobbiga men som ändå gick att hantera så har dom psykiska besvären varit svårare att tygla.

Den psykiska påfrestningen är något som jag aldrig tidigare upplevt då jag alltid varit ganska så stark mentalt. Det är inte så mycket som har bekommit mig även fast jag blivit känsligare sen jag blev pappa för första gången för snart fyra år sedan.

Men nu så dök det upp helt andra funderingar och känslor i kroppen. Jag kände mig nedstämd och ledsen, arg och frustrerad, ofta rädd för om det här skulle vara för evigt och om det här var den nye Sebastian.

Jag kände mig misstrodd och att ingen i hela världen visste hur jag egentligen mådde. Jag försökte prata med mina närmaste men det kändes som att dom inte förstod utan att det är väl bara att bita ihop och sluta gnälla.

Så var det ju såklart inte, men det var min verklighet just då.
Sen kom den enskilt värsta smällen.

Det var när jag en kväll skulle natta vår dotter Emmie-Lou.

Hon frågade mig:

"Pappa, tycker inte du om mig längre?".

"Jo, det är klart att jag gör, jag älskar dig mest i hela världen", svarade jag.

"Men du leker ju aldrig med mig längre", sa hon då och det var svårt att hantera för mig.

Jag försökte förklara att jag hade ont i huvudet för att jag hade fått en tackling på jobbet och att det snart skulle bli bra så vi kunde leka lika mycket som innan hjärnskakningen. Hon sa att hon förstod och hon klappade mig på huvudet och sa att det skulle bli bra snart.

Den natten sov jag inte många minuter och tankarna snurrade och snurrade.

Jag är väldigt glad att jag kan skriva den här texten i retroperspektiv. För jag mår så otroligt mycket bättre nu även fast symptomen finns kvar och vissa dagar är tuffare än andra.

Jag har ställt in den här säsongen och jag har sagt att jag ska ta ett slutgiltigt beslut kring min fortsatta karriär den dagen jag känner mig helt återställd.

Vare sig det blir att jag slutar eller inte med ishockey så är jag så oerhört glad över vad hockeyn har givit mig.

Och jag är glad att vi har börjat förstå vikten av att skydda varandra ifrån huvudskador.

Kunskapen kring huvudskador ökar för varje dag och klubbarna börjar nog inse att det är verkliga problem för oss som råkar ut för smällar mot huvudet. Vi kommer aldrig att kunna skydda våra spelare för tacklingar som tar illa men vi kan hjälpa dom som råkat ut för smällar och som får bekymmer. Och det är igenom kunskap. Vi måste ha folk som vet och kan våra hjärnor och hur dom fungerar. Det kanske inte räcker med en allmänläkare utan jag tror det krävs specialister.

Hockeyn går bara snabbare och snabbare och killarna och tjejerna blir bara starkare och starkare så olyckor kommer att ske men det är hur vi tar hand om våra skadade spelare som är det viktiga.

Att öka medvetenheten och att förstå konsekvenserna är nycklar till framgång tror jag.

Den här texten är väl mitt bidrag till att göra folk mer medvetna om att konsekvenserna ibland kan bli rätt allvarliga.

Så gott nytt år på er där ute!

Sebastian Lauritzen
Timrå-spelare som tvingats till paus i vinter