Gästkrönika: "Lever på känslan att utmana"

8 januari 2018 11:00

Varje vecka publiceras en gästkrönika. Den här gången skriver journalisten och SSK-poddens Andreas Häggström om olika sorters lån, oron över utvecklingen och vad han vill se i framtiden.


”Cirkus” är ett uttjatat narrativ i många sammanhang men som hobbyzoolog känner jag att flera lag riskerar att bli tamdjur i bur under SHL:s dirigenter.

Jag pratar om lånen i HockeyAllsvenskan.

Eller snarare den bakomliggande anledningen och konsekvenserna på sikt.

Och missförstånden.

”Märkligt att det väsnas om farmarklubbar när övriga lånar, men så fort SSK/Leksand lånar in/ut är det knäpptyst”, skrev någon på Twitter i början av december.

För det är också där debatten tenderar att haverera en aning.

Lån i sig är inte fel eller skadligt.

Det är heller inte svart eller vitt.

När ett lag har kris i sin backlinje är det smart att låna en lovande back från hockeyettan. När en förstemålvakt får säsongen spolierad vore det rent av idiotiskt att inte försöka hitta lösningar. När ett lag tappar halva uppställningen till diverse juniorturneringar har man inte något annat val än att leta ersättare.

När klubbar delar på spelare är det inte ett samarbete. När en klubb lyfter in tio spelare under en säsong handlar det inte om lån. När en klubb står med kepsen i hand utanför en annan klubbs kansli handlar det inte om att hjälpa varandra. När Keno tar över laguttagningarna handlar det inte om att vara smart.

Det handlar om krämpor.

Det handlar om symptom och det är symptomen som är farliga och ger bestående ekon, inte en enstaka hostning i en klubb.

Andra symptom den här hösten har varit formuleringar som ”spela sig i form” och ”kallas upp”.

Sjukdomen i fråga kallas döden och den drabbar alla men i olika takt och i olika stadier av livet.

Låt mig förklara:

HockeyAllsvenskan, som tidigare varit mer eller mindre professionell, går mer och mer mot något semi-professionellt, om ens det, och lagen blir plantskolor likt Huddinge och andra lag som varken har muskler, publikintresse eller kostymer stora nog för spel på högsta nivå.

Ambitionen att ta sig upp för serietrappan blir inte längre det primära, utan där på dödsbädden är det allra viktigaste att överleva en dag till så smärtfritt som möjligt.

Konstgjord andning.

På sikt stryps blodtillförseln och flödet med spelare in i serien tappar i kvalitet, vilket i sin tur innebär att de allsvenska lagens förmåga att utmana uppåt minskar.

Intresset minskar.

Pengarna minskar.

De allsvenska lagen står plötsligt utan någon som helst identitet. Det finns inte längre några spelare som personifierar klubbarna eller som brinner för tt föra klubben till finare scener. Det finns bara spelare som spelar tills vidare. Som spelar på uppdrag av någon annan arbetsgivare i en helt annan del av landet.

Ser ni hur snöbollen rullar framåt och vad den tar med sig i farten?

Intresset minskar.

Lag med egna hockeygymnasium och några av Sveriges bästa juniorer i föreningen tappar i attraktionskraft.

Känslan av att vara en blåslampa i röven på något mycket större försvinner.

Intresset minskar.

När HockeyAllsvenskan inte längre har något val och till slut måste hjälpa till att vidga vallgraven till SHL med sina egna spadar är alla förlorare.

Det kallas ringar på vattnet.

SHL får mer pengar, varpå SHL-lagen vågar satsa större och hårdare då risken att misslyckas blir allt mindre samtidigt som lagen i HockeyAllsvenskan får mindre pengar och sämre förutsättningar för att kontra.

Ett moment 22.

För att hitta sina glasögon behöver man, som bekant, sina glasögon.

Lösningen?

Ställ krav på SHL-lagen. Vill de låna ut spelare är det även på de allsvenska lagens villkor. Tänk om kring fördelningen av tv-pengar, där det i nuläget inte är anpassat efter vare sig publik eller tv-tittarintresse. Ja, förbättra förutsättningarna för lagen i HockeyAllsvenskan att stå på egna ben till att börja med. Till och med lagen i den ödsliga Superettan i fotbollen har bättre förutsättningar.

Det borde ligga i allas intresse att HockeyAllsvenskan ska fortsätta vara en professionell serie som lockar intresse och kan sparra med lagen i SHL.

Men det råder samtidigt många missförstånd kring den så kallade lånecirkusen och dess turnéplan.

”För mig är en viktig del för svensk hockeys bästa att spelare utvecklas genom att få speltid på en nivå som passar för stunden. Om man känner sig färdig som junior, men inte riktigt platsar i SHL, vart ska man ta vägen då? En våning ner i seriesystemet såklart. Att spelare som har en liten, liten bit kvar till att platsa i SHL får komma in i seniorhockeyn genom spel i Hockeyallsvenskan ser jag som en av svensk hockeys stora fördelar faktiskt”, skriver skribenten Henrik Skoglund i en krönika på Hockeysverige.se och vädjar om förståelse.

Men HockeyAllsvenskan är inget dagis där man kan hämta och lämna spelare hur man vill.

HockeyAllsvenskan ska vara mynningen till en vulkan som får utbrott var och varannan säsong.

Där tappra äventyrare jagar i grupp för att skjuta björnen.

Den naturliga konkurrensen mellan HockeyAllsvenskan och SHL har tidigare varit den enda nödvändiga syretillförseln för att hålla lågan vid liv och grytan puttrande.

Känslan av att slå uppåt.

Vi minns en tid då man hånfullt kikade på Rögle i SHL-tabellens botten och mös av tanken på att få hälsa dem välkomna till Nobelhallen.

Men i dag oroar man sig mest om huruvida ens viktigaste spelare, kanske till och med lagkapten, kommer att kunna spela mot Rögle i kvalserien.

Vad säger reglerna? Avtalet? Vad har man kommit överens om?

Sånt säljer inga biljetter.

Sånt biter inte på några naglar.

Sånt biter knappt på de mest sargade av psyken.

I slutänden blir de allsvenska lagen beroende av lagen i SHL för att överleva i stället för att hitta egna vägar att utmana dem.

Symptom som likt alla sjukdomar riskerar att sprida sig och till slut står vi där: Utrotningshotade.

Det är där problemet ligger.

”Man kan få för sig att många vill att SHL-klubbarna ska sätta sina spelare som inte är heta för stunden på läktaren/J20-hockey istället för att låna ut dem lägre ner i seriesystemet. Hur het hade exempelvis Lukas Elvenes varit för Rögle och Tomas Montén om han spenderat hela säsongen i Superelit med juniorspel? Med det menar jag inget illa mot Superelits kvalité. Men hur man än vrider och vänder på saken så är det skillnad mellan junior- och seniorhockey”, skriver hockeytyckaren Henrik Skoglund på Hockeysverige.se, och vädjar om att vi ska se till svensk hockeys bästa.

Man kan nästan få för sig att supportrar i HockeyAllsvenskan går på ishockey för att det är kul med ishockey.

Så är det inte.

Man kan nästan få för sig att supportrar i HockeyAllsvenskan reser Sverige runt för att unna SHL-lagen en gynnande miljö för deras juniorspelare som de sedan tidigare plockat från orter som Ljungby, Tingsryd, Oskarshamn och Karlskoga.

Så är det inte heller.

För hockeytyckare som får betalt för att titta på hockey för att det är roligt är det säkert en utmärkt idé att placera spelare i behov av istid i HockeyAllsvenskan en match eller två.

Att det gör ingen skada.

Men för oss som betalar för lidelse och framgång, och gärna offrar en njure eller ett syskon för att få jubla, består tallriksmodellen av tro, hopp, himmel och helvete, med noll utrymme för social verksamhet.

Vi lever på känslan av att kunna utmana.

Känslan av att nattåget till Umeå och tre poäng mot Björklöven kan vara avgörande för framtiden.

Att saker och ting betyder något.

Att det är ”de här grannarna som ska göra't”

Men när ingen längre bryr sig finns ingenting kvar.

Andreas Häggström
Journalist och programledare i SSK-podden