"Det var en riktig befrielse"
Publicerad: 2021-07-10
Jesper Samuelsson skriver om ett år utan hockey, att inte kunna ge max, väntan på operation, en tuff rehabilitering, vad han visualiserat, återkomsten och det nya kontraktet med Vita Hästen.

Jag hade på min plats i omklädningsrummet ett flak med kosttillskottsdrycker, men antalet flaskor sinade i en takt som tydde på att det var fler än jag som drack utav dem. Jag uppmärksammade grabbarna i omklädningsrummet att låta mina näringsdrycker att vara och spridde ett ryckte under ett fyspass, man får en blå prick under pungen om man dricker dem. Samma förmiddag blev en spelare påkommen i tvättrummet tittandes under sin pung. Minns att de blev ett väldigt liv och många glada miner på alla utom den påkomna som gjorde allt för att försöka förklara sig.

Historier och upplevelser från den dagliga verksamheten finns det hur många som helst, men jag har inte många från det senaste året.

Att inte få spela på över ett år är i sig otroligt påfrestande men att inte vara en del och kunna skapa nya minnen med ett lag är nog det som varit tuffast.

Tänker i kommande del att beskriva ett par tuffa år och kampen mot att kunna fortsätta göra det som jag tycker är det roligaste i världen: spela ishockey.

2020-03-11 är senaste gången jag spelade en hockeymatch.

Säsongen 2019/2020 avslutas inför match i slutspelsserien mot SSK i Himmelstalundshallen. Ett besked som inte förvånade grabbarna i omklädningsrummet då flera i laget dragits med förkylningar och sjukdomssymtom. Covid-19 hade tagit ett fast tag om världen.

Där och då så klart snopet, vet att jag tänkte: inte ska det väl ta slut så här efter allt vi som lag gått igenom under året?

Det tomrum som infinner sig efter varje säsong infann sig även denna gång. Gruppen man jobbat så hårt med senaste året kommer snart att upplösas och vi kommer snart inte längre vara VI. Alltid jobbigt att avsluta en säsong tycker jag, skiljas från lagkamrater, många man binder starka vänskapsband med för resten av livet. Ännu mer speciellt detta år med ovissheten om vad framtiden för med sig både vad gäller virusspridningen, men även för mig personligen vad gäller senaste säsongernas skadeproblematik.

Hur kommer säsongen 2020/2021 att se ut?

Kommer jag kunna spela?

Vi spolar tillbaka bandet till säsongen 2018/2019 då jag verkligen började känna av höft- och ljumskproblematiken. Jag kunde spela i stort sett alla matcher och personligen hade jag en helt okej säsong på isen men kroppen orkade inte med att träna som jag ville. Att stå över träningar för att höfter och ljumskar skulle få vila blev allt vanligare och de dagliga behandlingarna av vårt eminenta sjukvårdsteam avlöste varandra. De lyckades alltid få ihop mig lagom till nästa match. Träningarna utanför isen blev också lidande och jag kunde inte alls trycka på med den belastning som jag hade behövt för att bibehålla sommarträningens effekt. Träningen inriktades istället helt på rehab och att försöka bli kvitt smärtan. Minns att det ganska snabbt började smyga sig in massor med tankar och funderingar.

Vad är det som händer med min kropp?

Kommer det att bli bra av all tid jag lägger ner på rehabiliteringsträning eller behövs det något mer?

Någonstans kände jag att vi måste komma underfull med vad det är som orsakar smärtan, den försämrade rörligheten och de ansträngda ljumskarna istället för att hela tiden titta på quickfix-lösningar. Det året lyckades vi att kvala oss kvar i HockeyAllsvenskan och bara det skulle kunna få en egen text. Ångesten jag kände den våren har jag inget att jämföra med och det tog tid att återhämta sig mentalt. Kroppens fysiska status fick vänta.

Rehabiliteringsträning och quickfix-lösningar fick bli den fortsatta melodin även in i säsongen 2019/2020.

Jag kunde ju spela matcher och ingen ifrågasatte klokheten i att proppa kroppen full med smärtstillande och antiinflammatoriska tabletter, inte ens jag själv. Säsongen tog vid där den förgående slutade. Helt okej prestationer på isen men kunde inte alls träna som jag ville. Hösten 2019 kände jag att detta inte var hållbart och påpekade detta för lagläkaren, men att kolla upp orsaken till problemen och en röntgen skjuts fram till efter säsongen. Återigen, jag kunde ju ta mig genom matcherna och att vika ner mig, ”svika lag”, var inget alternativ. Jag gjorde allt för att kunna spela även om kroppen skrek desperat för att försöka få mig att lyssna. Spelet på banan blev allt mer lidande men i samtal med tränarna poängterades gång på gång min betydelse för laget även om jag inte alls kunde göra mig själv rättvis som hockeyspelare därute.

Varje byte var en kamp om att vakta is i ett tjugotal sekunder för att sedan lämna över till de fräscha spelarna, inte alls som året innan då jag snittade över 20 minuter per match.

Mentalt blev det oerhört påfrestande och man hela tiden kände sig sämre och sämre. Med facit i hand så skulle jag såklart stått på mig vad gäller sökandet efter orsaken till problemen och kunnat få till en operation mycket tidigare.

Efter säsongens slut då vi skulle börja felsöka kroppen så stod sjukvården helt stilla. Bara de allra viktigaste operationerna och nödvändiga sjukhusbesök genomfördes. I april lyckades jag i alla fall få till en röntgen så de hade lite underlag för bedömning på sjukhuset. Jag tränade på efter bästa förmåga och hade en underbar sommar med familjen, en sommar som precis som vanligt gick alldeles för fort.

Varje år återsamlas laget i slutet av juli eller början på augusti. Många bekanta ansikten och även nya. Det är alltid något spännande med en ny säsong. Allt är som ett vitt papper och det är vi tillsammans som kommer fylla det med det vi bestämmer oss för, inget är omöjligt. Det enda som är så otroligt frustrerande är att jag inte hört något från vården.

Läkartiden med en specialist på Vrinnevisjukhuset i Norrköping skulle dröja fram till slutet på augusti. Läkaren bekräftade att en operation är ett måste för att slippa besvären. Problemen är inte heller bara på en sida utan båda behöver sidorna behöver opereras. Han förklarar att i Norrköping finns inte möjligheten att operera båda sidorna samtidigt utan det skulle krävas en sida i taget med tre månaders rehabilitering emellan.

Jag känner hur känslorna inom mig inte vet vart de ska ta vägen.

Kommer det bli en säsong helt utan spel?

Det ser inte bättre ut än att jag sjukskrivs och sätts upp på en väntelista. Läkaren känner min besvikelse och är snabb med att säga att han ska konsultera en klinik i Göteborg. Han lovar inget men ska undersöka möjligheterna att genomföra operationen på Ortho Center i Göteborg, där kan de göra båda sidorna samtidigt.

Beskedet läkaren i Norrköping lämnar någon dag senare är positivt och ytterligare någon dag senare ringer läkaren från Ortho Center som ska genomföra operationerna. Han meddelar att de operationsplanerar för slutet på september, början på oktober så det är bara att jag väntar på att dem ska höra av sig med en tid och kommer det upp en lucka tidigare så är jag den första de ringer. Det känns hoppfullt. Det kan kanske ändå bli lite spel under slutet på säsongen.

Laget är i full gång med förberedelserna inför säsongen och på bästa åskådarplats står jag bredvid och känner mig inte alls som en i gänget. Det är svårt att bli när man inte är med på ordinarie träningar, resor och matcher oavsett hur mycket man försöker att vara delaktig.

I slutet på september har jag fortfarande inte fått någon operationstid eller återkoppling. Jag ringer ner till Ortho center för att kolla läget. Receptionisten var inte den trevligaste och påtalade gång på gång att vi mitt i en pandemi så jag kunde inte förvänta mig något annat än att få vänta, vilket man givetvis har respekt för. Men jag tror faktiskt att de hade missat mig i operationsplaneringen vilket är mänskligt, för dagen efter hade jag en tid och den blev inte förrän i mitten av december.

Ytterligare väntan.

Otroligt frustrerande när det inte ligger i ens egna händer. Men för första gången hade jag i alla fall en tid och ett datum att se fram emot. I och med datumet så stod det nu klart att hela säsongen var förlorad. Sista året på kontraktet och inget spel är så klart inte optimalt. Men för att kunna spela många år till och på högre nivå än vad jag gjort så krävdes det ett ingrepp. Läkarna var övertygade om att det skulle bli lyckat och att med bra rehabiliteringsträning så kommer jag vara i mycket bättre form framöver.

Under hösten passerade många duktiga hockeyspelare Norrköping och jag tycker det är otroligt synd att inte Norrköpingspubliken kunde få ta del och se dessa spelare. Personligen fick jag inte lära känna så många utav spelarna i årets lag. Och det är just det som varit jobbigast det senaste året, att inte känna sig som en del av laget. Det är oerhört tillfredsställande att tillsammans med likasinnade individer, vara sig man vinner eller förlorar, att kämpa mot ett gemensamt mål.

Inte ofta i vardagen man får de direkta kickarna som man får i samband med match.

Skrev inför en match i matchprogrammet året innan följande:

"De sista förberedelserna inför matchen är gjorda och vi lämnar tillsammans omklädningsrummet för en promenad genom Himmelstalundshallens labyrinter. Adrenalinet börjar sakta utsöndras och pulsen i kroppen börjar stiga inför kvällens match. Vi är redo. Jag är redo. Att stå i spelartunneln när introt spelas och vänta på vår entré har alltid varit en blandning mellan nervositet och förväntan. Men när jag hör Benka Nybergs bekanta röst i slutet av introt skandera ”världens bästa hockeylag…. Vita Hästen” vet jag att jag är hemma. Allt släpper och det är bara att gå ut och ge 100 %. Oavsett om det blir vinst eller förlust är varken ni eller vi nöjda om vi inte har gett allt i 60 minuter, så även ikväll. ”I med och motgång” tillsammans är det VI som är Vita Hästen."

Tror aldrig jag varit med om något som gått så smidigt som operationsdagen. 04.00 blev jag hämtad utanför dörren av en taxi som förde mig ner till Göteborg. Jag anmälde mig i reception 08.00 och fick byta om till operationskläder. 09.00 låg jag på en säng och fick information inför operation och att även om det är kryckor de närmsta fyra veckorna så skulle träningen påbörjas redan dagen efter. Jag sövs ner och opereras. När jag vaknar upp kommer ortopeden som genomfört operationen och berättar att det har gått bra men att det blev ett större ingrepp än som var tänkt. Han förklarar att jag borde ha opererats för ett par år sedan men att nu är det i alla fall gjort.

De hade fixat både CAM och PINCER som försämrat rörelseförmågan i höftlederna. Det som blev ett större ingrepp var att de fick mikrofrakturera ena sidan av höften på grund av en broskskada. Förutom att slipa rent i höften hade de också fått skapa små hål i benet under den skadade broskytan. Blod och benmärg, som innehåller stamceller, sipprar ut ur hålen och skapar en blodklump som bygger upp en broskliknande vävnad. Han förklarar att det kommer bli bra men att det kan bli aktuellt i framtiden att få byta ut båda höftlederna. Efter att ha piggnat till så var det dags att åka hem. Taxin som kört ner mig är inte kvar i Göteborg så jag får vänta på en ny som åker från Norrköping. Men redan samma kväll 20.00 är jag åter hemma. Snabbt och smidigt som sagt.

Tiden efter operation spenderades på vardagsrumsgolvet med åtta övningar, 20 repetitioner, fyra gånger om dagen för att aktivera höften och musklerna däromkring. Jag upplevde direkt att smärtan jag tidigare haft, vare sig jag satt och titta på tv i soffan eller låg i sängen för att sova, var helt borta.

En riktig befrielse.

Under våren har jag besökt sjukgymnast ett par gånger i månaden men framför allt fått driva mig själv genom den tuffa rehabiliteringsträningen. Det har inte varit jobbigast fysiskt utan helt klart psykiskt och där har jag haft stort stöd från familjen. Jobbat mycket med mig själv och hela tiden visualiserat olika situationer, bland annat stå i spelartunneln på väg in i Himmelstalundshallen inför match, se mig själv sätta upp en medspelare med en snygg passning eller att få känna adrenalinet pumpa genom kroppen efter att ha gjort ett mål har varit återkommande.

I mars var jag tillbaka försiktigt på is för att åka lite skridskor och kände direkt av att rörligheten var tillbaka, men sjukgymnasten tyckte jag skulle ta det lite försiktigt eftersom vi har tid inför kommande säsong. Sedan i mitten av maj har jag varit i full träning och det känns väldigt bra.

Mitt kontrakt med Vita Hästen gick ut i slutet av april och det var osäkert under fem, sex veckor var min hockeykarriär skulle fortsätta. Men jag är väldigt glad av att det blir en fortsättning i världen bästa hockeylag.

Alternativet att vänta in augusti och gå på is då har känts så långt bort så jag kolla upp möjligheterna att kunna påbörja isträningen tidigare. Jag ville verkligen testa kroppen. I början av juni var jag på ett hockey läger i Skara, tio timmar is under en helg, sova på luftmadrass i en brottarlokal och hänga med grabbar med liknande ambitioner. Även om jag var tio, femton år äldre än de flesta och kände av helgen länge i kroppen, troligtvis luftmadrassen, så hade jag väldigt roligt. Sedan dess har jag även fått med mig ett gäng att köra i Skärblacka Ishall utanför Norrköping, två ispass i veckan. Allt för att vara så väl förberedd som möjligt inför återsamlingen i augusti. HockeyAllsvenskan är en väldigt bra liga och jag vet att det krävs att man är på topp för att kunna prestera.

Jag är så oerhört glad och tacksam att kroppen tillåter mig att återigen få göra det roligaste som finns.

Spela ishockey.

Hoppas vi ses i Himmelstalundshallen eller i någon av alla de andra underbara hockeyallsvenska arenorna i vinter!

HockeyAllsvenskan