Gästkrönika: "Han är en sann förebild"

9 oktober 2017 11:00

Varje vecka publiceras en gästkrönika. Denna vecka skriver David Lillieström om förre lagkamraten Jesper Bratt och hans fantastiska hockeyresa.


Sex omgångar har gått av årets upplaga av HockeyAllsvenskan och den känns mer äkta än på länge. Leksand är tillbaka i sin favoritserie efter ett studiebesök i SHL och tillsammans med AIK, Modo, Björklöven, Timrå och SSK så dukar de upp till ett smörgåsbord av fantastiska hockeymatcher.

Inte bara mellan varandra, utan också underbara David-mot-Goliat-kompatibla drabbningar. Drabbningar som gör att Marcus Leifby, lycklig som ett litet barn, kan se sitt Tingsryd och skriva en spot-on krönika om hur detta är vad svensk hockey handlar om efter tre poäng mot AIK i ett fullsatt Nelson Garden Arena.

Alla lag, David som Goliat, mot samma mål - att gå upp i SHL.

Men framför allt Davids drömmar börjar släckas i ett nytt hockeysverige där allt för mycket bestäms över konferensbord än ute på isen.

Dessa nya begränsningar släcker drömmar för föreningar, supportrar och hela städer. Därför är det så underbart när vissa visar att David fortfarande kan vinna. Och det är en spelare som saknas i HockeyAllsvenskan i år men som förkroppsligar allt detta och det är Jesper Bratt.

I lördags gjorde Jesper debut i världens bästa liga i sin nya hemmaarena i Jersey. Han är 19 år gammal, fortfarande junior och draftad i som spelare nummer 162 2015. Han borde inte vara på där. Det ska inte gå. Inte redan nu. Vid den här tiden borde han sitta i katakomberna i Hovet och andas ut efter dagens träning och nästa match borde vara borta mot Västervik på onsdag och inte mot Buffalo Sabres.

Ingen trodde på detta. Ingen förutom Jesper. Men det är nog inte första gången.

Jag personligen såg Jesper spela för första gången säsongen 14/15.

Jag spelade i AIK och han tillsammans med Alex Nylander tränade ofta med oss i A-laget. Galler fortfarande påskruvade på sina hjälmar var de ändå de självklara valen av juniorer som skulle spela med oss.

Det gick inte att missa att detta var två enormt skickliga spelare.

Alex med sitt magiska stuk, sin obesvärade spelstil och lena högerfattade handleder.

Jesper kom in med sin enorma snabbhet och fina spelsinne. Sitt orädda sätt att spela hockey kompenserade för faktumet att han var kortast på isen. Han hade också ett fascinerande sätt slinka igenom sina motståndare som jag inte sett sedan Mattias Janmark.

Dock hamnade han lite i skuggan av Alexander Nylander även fast Jesper gjorde störst avtryck på isen. Men det var ju inte den enda Nylander som fanns i omklädningsrummet. Vi hade en till i tränarrummet.

Detta är inte sista gången Jesper ska hamna utanför rampljuset i sin årskull heller.

Det blev bara en match den säsongen i A-lagströjan för Jesper för att sedan slå sig in på allvar året därpå och göra 17 poäng (9+8) fördelat på 48 matcher. Gallret var kvar, benen ännu snabbare och hans förmåga att dribbla igenom vilket försvar som helst fick hela Hovet att älska honom.

Säsongen fick också krönas med att bli draftad. Dock slutade han inte lika högt upp som rankingen innan draften förutspådde. Han åkte dit i hopp om en plats på podiet under den första dagen och allt slutade med hjärtat i halsgropen. Det kändes som han till slut, efter att fått 18 andra svenskar före sig, mest var lättad att ens bli draftad när han stod framför journalisterna efteråt.

Även förra säsongen skulle han hamna i skuggan i sin egen årskull. Till och med i sitt lag blev han inte den starkast lysande yngling när hans goda vän Fredrik Karlström fick sitt genombrott. Karlström blev välförtjänt belönad med en biljett till Kanada för att spela JVM, medan Jesper fick fira jul hemma i Trångsund. Karlström fortsatte på den inslagna vägen. Han gjorde ett fint JVM och skrev sedan SHL-kontrakt med Linköping. Jesper däremot fick kämpa för sin speltid efter jul och när säsongen var slut prydde sex assist och sexton mål kolumnerna på eliteprospects.com.

Säsongen var över. Ingen SHL-plats i år heller för AIK och ett missat JVM. Vissa experter och andra med en plattform att uttrycka sig har sagt att Jesper är för kort för att göra samma resa som vissa andra i hans årskull har gjort det senaste året. Elias Petersson och Jonathan Dahlén för att nämna två. Vissa höjde till och med på ögonbrynen när han skrev kontrakt med New Jersey Devils efter säsongen.

Jesper höll inte med om att han skulle vara för liten för svensk elithockey.

Eller så lyssnade han bara inte.

Men han kände dock att han inte fick ut det bästa av sin hockey. Hans agent, Joakim Persson, satte honom i kontakt den mentala coachen Andy Swärd. Tillsammans la de grunden årets säsong.

På agendan låg de utvecklingscamperna han skulle delta i med New Jersey. För en spelare vald i sjätte rundan så var dessa camper just för utveckling. Han ska dit och få känna på hur det är att träna på NHL-nivå. Han ska komma dit med mössan i handen, göra sitt bästa och så ett frö för framtiden. Sedan ska han till London Knights i den kanadensiska juniorligan, OHL.

Det var i alla fall vad alla andra trodde.

För varje vecka som gick blev listan av spelare som skickades hem längre och längre. Men Jesper Bratts namn lyste med sin frånvaro varje gång.

Helt plötsligt hade New Jerseys andra riktiga träningsmatch gått av stapeln. Jesper hade gjort två mål i vinsten mot Montreal och spelat över 18 minuter. Hans istid i både powerplay och penaltykill hade ökat markant jämfört med de totala 13 minuterna han hade i första matchen.

Nu, med en träningsmatch kvar innan den sista gallringen, började journalister på allvar tro att det var möjligt att Jesper skulle få plats.

Den sista matchen innan premiären fortsatte Bratt att ta för sig. Poängproduktionen förlängdes för tredje matchen i rad i och med sin assist i derbyt mot Rangers. Klockan för hans istid slutade ännu en gång på över 18 minuter och det var ytterligare en indikator att John Hynes trodde på sin rookie.

Dagarna efter den matchen fick han besked om att han får starta säsongen i NHL. Och den debuten går emot alla naturlagar i ishockey.

Visst det finns ett celebert sällskap svenskar som tagit sig direkt från HockeyAllsvenskan till det nordamerikanska finrummet: Filip Forsberg, Patrik Berglund, Mikeal Backlund och Oliver Ekman Larsson för att nämna några. Med alla dessa vart valda som förstaval av sina organisationer.

Det finns även några exempel på spelare som draftats väldigt sent och sen gått hela vägen. Som Henrik Zetterberg som valdes i 7:e rundan. Men han blommade ändå ut på egen hand i SHL först och drog över när han var 22 år.

Förra året var det endast en från botten av draften som gick in direkt till en debut och det var Markus Nuttivaara. Han gick i sjunde rundan med 188 spelare framför sig 2015 och klev direkt in i Columbus lag. Men även han var 22 år då och spelat två säsonger i den finska högstaligan för Kärpät. Han spelade även VM för sitt Finland säsongen innan han drog över Atlanten.

För att hitta kompatibel matchning, där både ålder och det sena draftnumret stämmer överens, så måste du gå tillbaka till säsongen 95/96.

Så i lördags gick alltså debuten av stapeln och ett nytt guldkantat kapitel skrevs i sagan om Trångsundsonen. Om det nu fanns kvar tvivlare så imploderade de nog efter hans debut i lördagens match mot Colorado. Förutom en assist och vinst på hemmaplan så fick även göra sitt första mål i sin NHL-karriär. Han hittade elegant bortre krysset i powerplay ackompanjerat av sin fars tårar på läktaren.

En mer Disneyfilm-kompatibel debut går inte att hitta.

Om åtta matcher kanske Jesper spelar i OHL med sitt London Knights. Detta eftersom New Jersey kan välja att vänta med att aktivera hans första år på kontraktet då han fortfarande är junior. Det får tiden utvisa.

Men en sak är säker och det är han är ett minne blott för HockeyAllsvenskan.

Och i ett klimat där det finns desorienterade kostympampar som vill stänga ligor och tränare samt experter som bestämmer sig att killar som Bratt är för korta så är jag överlycklig att just Jesper inte gick att tyglas.

Han är en sann förebild.

David Lillieström
Spelare i Guildford Flames