Jag har förmodligen haft det tuffaste året i hela mitt liv.

Sjukhus, förlorat synen på ett öga, psykisk ohälsa, rehab och slutligen en comeback.

Första februari 2020 mot Djurgården hemma i Gavlerinken förändrades mitt liv. En lördagskväll, fullsatta läktare och sista matchen innan uppehåll. Med fem minuter kvar av första perioden fäller jag Jacob Josefsson och får jag hans skridsko i ansiktet som skär in hela vägen in i det vänstra ögat. Två timmar senare är jag i Uppsala på Akademiska sjukhuset, livrädd över att jag ska förlora min syn på det ögat. Och där började en lång tid av ovisshet och sjukhusbesök.

Den andra februari opereras jag för första gången. Jag minns egentligen inte så mycket av de två första veckorna på sjukhuset. De första dagarna är jag ganska så trött och borta i skallen av alla mediciner, resten av tiden ligger jag mest i chock och funderar över vad som ska hända.

Jag opereras igen en vecka efter den första operationen och minns att jag vaknar upp med den sjukaste smärtan jag varit med om. Jag låg säkert och skrek i säkert en timme om att få mer smärtstillande. Men det var nog enda gången det gjorde riktigt ont. När skadan hände var det så mycket adrenalin och chock som hjälpte till att dämpa smärtan.

Veckorna gick och jag var ovetandes hur allt skulle sluta.

Skulle jag få tillbaka synen?

Jag började få åka hem mer och mer, vilket var skönt så klart. Att få träffa alla lagkamrater och de runt om laget betydde mycket. Bara att få surra lite skit och dricka lite kaffe. Under den här tiden var jag stensäker på att om jag inte får tillbaka synen så skulle jag inte kunna spela hockey igen. Allt kändes jättesvårt och ovant. Jag kunde i princip inte göra någonting kändes det som. All 3D-syn var borta. Jag kunde inte ens hälla upp ett glas vatten utan att missa hela glaset. Att fånga en boll var helt omöjligt. Jag kunde verkligen inte se ett liv med ett öga framför mig.

För fan så svårt allt kändes.

Under resans gång började min psykiska hälsa bli sämre. Jag tyckte att allt var piss och tanken av att karriären kanske var över knäckte mig.

Jag älskar hockey, och jag förstod inte riktigt hur mycket jag älskade det förrän det togs ifrån mig. Jag pratade med en hel del psykologer som hjälpte mig på många sätt. Hur jag ska tänka och kanske mest genom att bara lyssna på mig. Ibland kan jag känna att det hjälper bara av att få säga det man tänker högt. Och att få säga det till någon som lyssnar och vill hjälpa är ju ännu bättre. Till er som lider av psykisk ohälsa eller vad det nu än är, våga ta hjälp och våga prata om det. Det är så viktigt. Det finns väldigt många som har olika uppväxter, familjeproblem, trauman eller vad det nu kan vara som behöver känna att de inte är ensamma. Bristningsgränsen är olika för allihopa och vi alla är framförallt olika .

Det är okej att vara ledsen.

Det är okej att känna.

Oavsett vem du är.

Tre månader efter skadan fick jag börja träna. Men viktigt i början var att inte lyfta för tungt. Det gjorde att trycket i ögat ökade och det var inte bra. Jag fick grymt bra hjälp av Brynäs "medical team" med vad jag än behövde. Allt från fysprogram till försäkringsfrågor. Hela Brynäs har hjälpt mig sen dag ett. Vilket man är väldigt tacksam för.

Jag tränade på is och väldigt mycket i gymmet. Jag lade väldigt mycket tid på att träna upp min syn igen. Det är väldigt många timmar jag kastat med en tennisboll eller spelat padel för att träna på att se studsar till exempel. Jag började märka att jag gjorde framsteg. Det gav mig väldigt mycket energi till att fortsätta och en tro att en comeback skulle vara möjligt.

Tiden gick och jag tränade på.

Planerna på en comeback fanns i tankarna. 3D-synen blev bättre och bättre. Besöken i Uppsala blev färre med tiden. I januari 2021 fick jag reda på av min läkare att det kommer inte göras några fler operationer och att jag kommer vara blind på mitt vänstra öga.

Det tog hårt.

Men om jag ska vara ärlig så hade jag det på känn rätt tidigt att det skulle sluta så. Jag fick den känslan av min läkare redan någon månad efter att skadan hade skett. Det var som att jag kunde höra på honom att chansen att det skulle bli bra inte riktigt fanns. Jag vågade inte hoppas för mycket under resan utan förberedde mig istället på det värsta. Vilket jag gjorde rätt i med facit i hand.

I februari så ringde telefonen, 24 timmar innan deadline för övergångar.

Det var Västerviks sportchef Emil Georgsson som ringde.

Efter ett samtal om hur mina försäkringar fungerade och om hur jag kände för att komma och testa lira igen, så blev det klart att jag skulle komma ner dit och spela tre matcher med dem. Jag blev såklart väldigt glad. Det gjorde mig väldigt glad att dom vågade ”chansa” med mig och att det trodde på mig.

Cirka 400 dagar efter att jag skadade mig så gjorde jag comeback.

Något som jag aldrig trodde var möjligt när jag var på sjukhuset.

Efter allt helvete jag gått igenom så var det otroligt stort för mig att få åka ut på isen i matchstället igen. Jag bevisade för mig själv att jag kunde komma tillbaka och jag bevisade för mig själv att ingenting är omöjligt bara man tror på det och vill tillräckligt mycket.

Den kvällen i Himmelstalundshallen är en kväll jag alltid kommer att bära med mig.

Hur det blir med framtiden som ishockeyspelare får vi se. Nu har jag ett nytt uppdrag som tränare i Brynäs juniorlag. En spännande och rolig utmaning.

Tack för mig och jag önskar er alla en trevlig sommar! Ta hand om er.