Gästkrönika: "Inte varit med om något liknande"
Publicerad: 2018-07-09
Varje vecka publiceras en gästkrönika. Den här gången skriver Västerviks nyförvärv Niklas Folin om sina sex år i Nordamerika, språkutmaningen, collegetiden, studierna, poletten som trillade ner och beslutet att flytta hem igen.

Jag började spela ishockey när jag var fem år och har alltid tänkt att detta är någonting jag kommer hålla på med. Det började i Hanhals IF hockeyskola och genom alla ålderslag tills jag fick chansen att vara med A-laget som fjortonåring. Det är ett av de minnen som jag alltid kommer bära med mig med stolthet. Att man efter alla dessa år som man sprungit runt i Kungsbacka ishall som en liten grabb och frågat efter klubbor och hämtat matchpuckar som åkte upp på läktaren, till att får vara med på några träningar och några matcher var en dröm som gick i uppfyllelse.

Precis innan jag fyllde femton så fick jag chansen att börja spela med Frölunda och det är det inte många som tackar nej till. Från årkurs 7-9 gick jag i fotbollsklass på Varlaskolan i Kungsbacka, så de blev lite svårt sista året att hinna till träningen med Frölunda klockan 16.00. Tack vare förstående lärare på Varlaskolan, där jag ibland fick gå lite tidigare, så lyckades jag tillsammans med mina föräldrar att kombinera sista året i grundskolan med att ta mig till Frölundaborg för träningar och matcher. Jag hade tre och ett halvt till fyra fantastiska år i Frölunda med dubbla SM-guld och jag har dom att tacka för mycket då jag har blivit den spelaren jag är idag.

Efter andra året på Katrinelunds Hockeygymnasium hörde min rådgivare av sig och han hade hört att det fanns intresse från en USHL klubb i USA som hette Muskegon Lumberjacks. Jag visse lite om denna liga, eftersom min äldre bror, Christian, var över och spelade i USA.

Jag tyckte det lät ganska spännande, men var osäker och hade inte riktigt bestämt mig ännu. Till slut fick jag en inbjudan att komma över en vecka, se staden, träffa spelarna och ledarna, och se hur det funkar i allmänhet.

Jag var fast direkt.

Jag valde att flytta över för att spela med Muskegon Lumberjacks i augusti 2012. Problemet var att jag fortfarande behövde göra klart sista året på gymnasiet. Laget ville att jag skulle gå på High School i Muskegon och de sa klart och tydligt att detta kommer att funka.

Allting kändes bra och flyttlasset gick. När man flyttar över och spelar junior hockey i USA så får man bo i en så kallad billet-familj, i princip så flyttar man in hos någon familj som är hockeyintresserade och som har ett rum över. Familjerna får lite ersättning för mat, men allt bygger mer eller mindre på att de älskar hockey och vill vara en del av det lokala juniorlaget. Jag hamnade hos familjen Powers som bodde cirka tre minuter ifrån skolan och som var en bra familj.

Man tror att man är rätt duktig på engelska när man är 18 år, men under den första måltiden i familjen sa jag inte många ord. Det var mycket yes och no i början. Det tar lite tid att lyssna på vad dom säger och sedan att översätta det i huvudet och sen tänka ut vad man ska svara, översätta det, och sen svara. Det var många dagar i början som man hade lite huvudvärk efter en lång dag.

Efter ett tag i skolan så stod det klart att jag inte skulle kunna ta studenten genom High School i USA efter bara ett år som det var tänkt och här blev det problem.

Säsongen hade precis börjat och vi hade spelat tre matcher när deras GM säger att du måste åka hem till Sverige och göra klart skolan och sen är du välkommen tillbaka. Jag sa; aldrig att jag åker hem, det måste finnas ett sätt att lösa detta. Jag kan lösa skolan. Jag ville inte åka hem efter en och en halv månad.

Efter mycket om och men så hittade min mamma ett distans/online-gymnasium som jag kunde börja på trots att det gått en och en halv månad på terminen (tack Korrespondensgymnasiet i Torsås för hjälpen) för att göra klart sista året på gymnasiet.

Till slut fick min rådgivare igenom en trade, där jag blev skickad till Omaha Lancers i samma liga. Där blev jag kvar i tre säsonger och jag trivdes bättre där, än vad jag gjorde i Muskegon. Omaha hade precis flyttat in i en nybygg arena, Ralston Arena, som har sittplatser för 3 500 personer. Nu hamnade jag i en billet-familj, rättare sagt ett äldre par utan barn, John och Marie.

John och Marie blev som en extra mormor/morfar som jag fortfarande har kontakt med. Jag vet inte hur många gånger i början jag inte förstod vad dom sa och jag satt och nickade med bara, tills en middag, när Marie tittade på mig och frågade ”vad menade jag” och jag sa ”jag har ingen aning”. Det var lite pinsamt, men hon hade märkt det efter ett tag när jag satt och halvlog och nickade och bara höll med.

Under dessa tre år i Omaha så hade jag tre olika rumskamrater och jag gillade dom alla, jag hade verkligen tur. Första året var ju svårast eftersom allt var nytt, men min rumskompis första året hette Mattias Cleland från Colorado och han var schysst och hjälpte mig mycket på och vid sidan av isen.

Spelmässigt var det lite halvjobbigt fram till jul första året. Jag kom in sent i laget i Omaha och åkte på en hjärnskakning i andra matchen. Det var svårt att sitta vid sidan och titta på i princip dom första sex veckorna man var på ett nytt ställe. När de väl var dags för match, och speciellt första hemmamatchen.

Herregud, jag har aldrig varit med om något liknande.

Fullsatt arena och bara ståplatser kvar. Cirka 4 000 personer som skriker och lever sig in i matchen och nästan alla med matchtröjor på. Detta var också något helt nytt för mig och det var något jag inte upplevt förut. Först året spelade vi även en utomhusmatch på en baseboll-stadium. I februari brukar det inte vara så varmt, men det var 10+ grader och isen smälte. Det var en häftig upplevelse och roligare var att familjen var och hälsade på för första gången.

Eftersom Omaha är sju timmar efter Sverige i tiden så var de lite halvknepigt att prata med sina kompisar hemma, men inför säsong 13-14 flyttade Alexander Petterson (Pantern) över till USA och juniorhockey och året därpå kom både Viktor Lindell och Jakob Kullberg. Alexander och Jakob spelade i samma lag, medan Viktor och jag var i varsitt annat lag. Vi var duktiga på att hålla kontakten och skypade nog fyra, fem gånger i veckan och skrattade. Vi delade ju på nåt sätt samma vardag fast utspridda i USA.

Tre år i Omaha gick ganska fort, jag trivdes jättebra och nästa steg i karriären var att spela college hockey D1. För att spela collegehockey så behöver du inte bara kunna spela hockey, du behöver också kunna studera, vilket inte var mitt största intresse i Sverige.

Jag tror det var runt julen 2014 som polletten trillade ner, att jag kanske borde fokusera lite på skolan för att ha en chans att komma in på ett college och få spela collegehockey. Man behöver nämligen klara ett SAT/ACT-prov för att komma in på skolorna. SAT är uppbyggt i tre olika sektioner, matematik, engelska och skrivning. Jag klarade engelskan och skrivningen varje gång, men matten var svår. Inför sista året i Omaha så hade jag som mål att skriva på för en skola. Det gick, University of Massachusetts Lowell erbjöd ett stipendium, med ett krav, du måste klara SAT!

Jag köpte alla böcker som behövdes, blev förhörd av Marie på ord och meningar, fick hjälp av min rumskamrat om hur man löser matematikproblem. Det var en lång process, men tillslut, efter många försök klarade jag det.

Det kändes som om jag slog rekord i antal gjorda SAT test – men det var det värt när man väl klarat det.

Sommaren 2015 bar det av till Lowell, Massachusetts och college.

Här snackar vi grejer.

Det är många som undrar om det är som på filmerna? Nej, inte riktigt, men man bor i byggnader på skolan. Man äter i en matsal med 500 andra studenter. Umass-Lowell ligger 45 minuter med bil från Boston. Jag visste lite vad jag kunde förvänta mig eftersom min bror Christian hade gått på Lowell. Men college är något man borde testa om man får chansen.

Att gå från juniorhockey till collegehockey är stor skillnad.

Allting är mer seriöst. Klarar man inte skolan så får man inte spela. Tränaren får mail av lärarna så dom ser att vi skötte oss. Freshman-året så har man ”study hours” två timmar i veckan. Klarar man inte klasserna så får man komma ner på ”study hours” ändå. Det är många roliga minnen från college. Första hemma matchen när hela kortsidan (studentsektionen) står i vita tröjor och skriker U-M-L så var de lite pirrigt.

”Tappa inte pucken nu, du ser ju många av dom i klassrummet på måndag…”

Först året bodde jag i ett höghus som heter Fox Hall med en annan spelare som kom från Kanada, andra året bodde alla sophomores (andraårselever) i en byggnad som heter University Suites, de var nog de roligaste och jobbigaste för man kunde aldrig vara ensam. Säsongen 17/18, mitt juniorår vilket blev mitt sista, så får man bo egentligen vart man vill, så jag hyrde ett radhus med några andra killar i laget och det funkade bra.

Vi tränade på morgonen från 8.45-12.00 sen var det skola från 13.00-16.00 ungefär varje dag. Det låter inte så mycket, men på college är mycket att man ska läsa en viss sektion i boken, för att diskutera det i nästa klass. Det tog lite tid att vänja sig och lära sig hur man skulle göra, men jag har aldrig haft så bra betyg som jag har/hade på college.

Efter andra året, som var lite tyngre spelmässigt för mig, kände jag att, nästa år kommer bli bra. Det är min tur nu. Jag gick upp dom kilona som tränarna ville, tränade på bra och var sugen på ett år till. Jag skadade tyvärr min axel rätt tidigt på säsongen och kom aldrig in i det i dom få matcherna som var kvar innan jul.

Efter jul var det en helt annan grej, jag kände att jag spelade riktigt bra, men kämpade med ett dåligt självförtroende. Jag har alltid var extremt hård mot mig själv och det gick inte som jag ville.

Under detta året så började jag fundera lite mer på vad jag ville ha ut av hockeyn och min framtid. Jag började känna längta efter lite mer matcher per säsong och hemlängtan efter sex år började smyga sig på mig – det var dags att åka hem och testa något annat.

Jag tyckte inte att livet på college var lika roligt utan började bli enformigt och segt. Det var samma sak varje dag.

När säsongen sedan var slut så var det dags att välja klasser inför hösten 2018. Här insåg jag att jag så gott som var klar med min Business Management degree och endast hade två klasser kvar till hösten. Det var då jag insåg att det kanske fanns andra alternativ att fortsätta utvecklas som hockeyspelare och det var väl då jag bestämde mig att det var dags att ta ett beslut om min framtid.

Jag pratade med min rådgivare om vad jag ville göra och han höll med om att detta steg kan vara rätt väg.

När jag hörde om att Västervik var intresserade var det ett självklart val.

Jag har varit i staden tidigare och jag känner två spelare som har spelat där tidigare (Alexander Pettersson och Viktor Lindell) så jag frågade dom var dom tyckte och båda sa bara bra saker om laget, staden, och Mattias Karlin.

Niklas Folin
Nyförvärv i Västervik som spenderat de sex senaste säsongerna i Nordamerika

HockeyAllsvenskan