"Vägen till debut - tur eller hårt jobb?"

Häng med på min resa till min HockeyAllsvenska debut!

Som andra generationens invandrare hade jag det tufft i skolan med språket, sociala koder och att förstå när det var dags att prata och när jag skulle vara tyst.

Men det fanns en plats där jag kände frihet: rasterna!

Vi spelade antingen innebandy eller fotboll och där insåg jag att det här med idrott är ju fantastiskt roligt, jag vann vänner och respekt genom att jag hade en fallenhet för det här med bollsporter. Hela min grundskolegång var en enda lång väntan på rasterna. Där fick jag leva ut mitt riktiga jag.

 Min storebror Alen började spela ishockey och som lillebror gjorde jag allt storebror gjorde.

"Jag vill också börja spela", sa jag och pappa suckade och såg ännu fler resor mellan Rättvik och Leksand som han skulle tvingas köra oss.

Jag började träna och efter ett gäng träningar hem i bilen säger pappa Mujo till mig: "Almen, det är nog bäst att du slutar, du kan ju inte ens åka skridskor, du är så dålig". 

I det skedet stod jag på mig och höll fast vid min dröm.

Nej, jag vill fortsätta tänkte jag, utan att säga något.

Jag hade ju ett annorlunda namn än de flesta i laget och kom från en helt annan kultur, ändå fick ledarna mig i laget att känna mig precis som alla andra. Jag kände mig trygg i den miljön och började så småningom utvecklas. Alla lärdomar ishockeyn gav mig så som att passa tider, respektera lagkamrater, samarbeta, vikten av att äta bra... allt det tog jag med mig hem och ishockeyn blev plötsligt ett integrationsverktyg.

Jag tog mig in på hockeygymnasiet.

Där fick jag ett mindre helvete.

Jag åkte in i en närkamp och bröt båtbenet som är ett extremt svårläkt ben i handleden. Jag bet ihop och körde på men det gjorde ont hela tiden. Till slut fick jag operera handleden. Vi transplanterade in ett nytt ben från höften in i handleden, ett kritiskt läge och i mångas ögon en karriärsdödande skada. Det tog mig flera månader att komma tillbaka. Jag fick sitta på cykeln i gymmet och köra pass efter pass medan laget var på is. Tommy Fredriksson, före detta A-lags fystränare i Leksands IF, hade ständig närvaro på gymmet, och efter att ha sett mig konsekvent över tid, så sa han: "Det är såna som du som lyckas till slut, som inte ger sig". 

Jag var rätt uppgiven vid den tiden och tänkte att den här mannen vet inte vad han snackar om.

Efter lång tid ensam i gymmet fick jag kliva på is med grabbarna, men i gul tröja, för att signalera för alla att jag fortfarande inte är helt redo för närkampsspel, men så kom dagen då jag fick byta gul tröja mot blå, vilket betydde att jag var redo att köra fullt.

Jag var så lycklig!

Äntligen, efter flera månaders rehab var jag redo igen. Jag flög ute på isen. Inbollningsövningarna rullar på och sedan är det dags någon form av kampövning. Jag vill bevisa för mig själv att jag fortfarande har mitt fysiska spel i mig så jag satsar med hög fart in i en närkamp och...

Pang!

Mitt nyckelben smäller av. I min första träning efter månader av rehab. Jag var så förtvivlad efter all kamp ensam i gymmet att jag låg kvar på isen och tårarna forsade.

Det är över nu!

Jag orkar inte mer.

Sargad efter sjukhusbesök i Falun fick jag domen att nyckelbenet är brutet och jag är helt knäckt. Åker hem till farsan och tar bladet ur munnen.

"Pappa jag orkar inte mer, jag vill sluta spela ishockey", sa jag. 

"Ja, om du vill sluta så är det fritt fram, men det är pizzerian som väntar dig i så fall, valet är ditt", svarade han. 



Det skrämde mig enormt.

Jag avskydde pizzerian, det arbetet man fick lägga ner där var extremt slitsamt. Jag ville inte att det skulle bli min framtid. Som barn skämdes jag något enormt över att min pappa var pizzabagare, jag ville att han skulle vara som alla andra föräldrar. Jag kände att jag inte hade något val, jag bestämde mig för att köra på.

Jag gjorde allt och lite till för att ge mig själv de bästa förutsättningarna. Ibland tog jag det för långt. Jag cyklade till Leksand från Rättvik (två mil enkel resa), tränade fys med laget och cyklade sedan hem.

I högstadiet kom jag bland de sista på löpningen i laget vilket störde mig. Jag ställde klockan innan skolan och sprang för att förbättra mig. Jag fick med mig två vänner som sprang med mig första veckan, en av dem var Felix Pherson, numera bandyproffs i Villa Lidköping, men sedan tröttnade de.

Men jag hade bestämt mig, jag skulle bara lyckas, jag fortsatte köra på, alla som kallat mig pizzabagaren skulle en dag kalla mig hockeyproffset.

Den där hemska pizzerian lade en grund för hårt jobb. Att skala 10 kg lök i en svettig källare, för att sedan hacka den i bitar och lägga den i burkar, det ville jag inte göra om, den löklukten från händerna släpper inte i första taget.

Så här i efterhand är jag stolt över mina föräldrars resa och titulerar mig gärna som pizzabagarens son.

Efter en ny och lång rehabilitering var jag tillbaka. Att kliva in i en närkamp när du själv tacklat sönder ditt nyckelben var en utmaning mentalt, men jag löste det.

I J20 åkte jag på körtelfeber jag fick stå åt sidan länge.

De här åren hade jag nu chansen att ta mig igenom nålsögat och uppfylla min dröm. Men känslan var att ett gäng backar gick före upp i A-laget och jag var rätt uppgiven.

Men så spelade A-laget en seriematch mot Karlskoga i slutet på serien. Min storebror Alen och Kevin Kapstad blev båda avstängda efter den matchen och A-laget behövde backar. Jag blev blixtinkallad från att knappt ha fått vara med på någon träning med A-laget till att få chansen.

Min debut gjorde jag den i den sista seriematchen, snacka om att ta sista tåget.

Jag fick debutera bredvid Mattias Timander.

Vägen till min HockeyAllsvenska debut var kantad av så många motgångar, skador och små marginaler. Jag var så nära att ibland ge upp för att sen knyta näven i fickan och fortsätta.

Sedermera fick pizzabagarens grabb krita på sitt första A-lagskontrakt med Leksand. Det var mitt sämsta kontrakt rent ekonomiskt, men jag har aldrig upplevt en sån stolthet någonsin efter ett påskrivet kontrakt.

Ibland känns min väg fram som ett bananskal, med en jäkla massa tur, men för att avsluta den här texten vill jag citera Ingemar Stenmark:

’’Ju mer jag tränar, desto mer tur har jag’

ALMEN BIBIC

Ålder: 30

Bor: Ängelholm

Familj: Gift & två pojkar

Gör: Ny expert på C More

Bästa egenskapen: Det känns som självbedrägeri att svara på den här frågan

Sämsta egenskapen: Alldeles för många

Vad är du beroende av: Min familj

Ser upp till: Folk som hjälper andra utan egen vinning

Drömjobbet: -

Favoritlag: -

Favoritspelare: -