Signerat Szymon: Från flykten över Östersjön till Visby/Romas lyft

Håkan Loob har vunnit OS, Stanley Cup, VM och sex SM-guld med Färjestad som spelare och ledare men när Visby Roma gick upp i HockeyAllsvenskan var för Håkan något mer än enbart svensk hockeyhistoria. Mitt i glädjen gick tankarna till hans rötter, familjens dramatiska historia och rinken på Gotland där allt började.

Håkan Loob, 66, är medlem i hockeyvärldens mest exklusiva sällskap, Triple Gold Club. Medan hundratals spelare har vunnit OS-guld, eller Stanley Cup eller VM-guld så är det bara 30 spelare som vunnit alla tre. Och en av dem är Loob från Slite på Gotland. De flesta vet om hans bedrifter i Färjestad BK, i Calgary Flames i NHL och kanske om de i Karlskrona IK, där elitkarriären startade på allvar som 17-åring, 1977.

Många vet även att Håkan Loob fortfarande är den ende svensk som nått drömgränsen 50 mål på en NHL-säsong samt att han har ett i det närmaste oslagbart poängrekord för högsta serien i Sverige från 1982-1983 då han sköt osannolika 42 mål och fick ihop 76 poäng på 36 elitserieomgångar. Det är alltså löjliga 2,11 poäng per match.

Men allting började alltså på en uterink med hönsnät bakom målen i Slite, en ort på Gotlands östkust där sexårige Håkan följde storebrorsorna Janne och Peter till Idrottsklubben Graip.

Nej, förresten. Allt började dryga tjugo år tidigare.

I augusti 1944 bestämde Jüri Loob, Håkans farfar, att fly från den estniska ön Kihnu, som efter tre år av tysk ockupation då höll på att ockuperas av annalkande Sovjetunionen. Det blev en livsfarlig resa i en ekskuta över Rigabukten och Östersjön och i båten fanns, bland andra familjemedlemmar, även farmor Tatjana och deras fyra barn, bland dessa sonen Paul som var 11 år.

Skutan, som egentligen var en postbåt, nådde så småningom Gotska Sandön, 40 kilometer norr om Gotlands norra spets och flyktingarna eskorterades till Gotland av den svenska kustbevakningen. Efter fruktansvärda umbäranden, och fem dagar och fem nätter på öppet hav, var familjen Loob i frihet.

Från vänster: Bröderna Janne, Håkan och Peter Loob samlade i Idrottsklubben Graip.

Samma ishall i Visby då som nu

Paul slog sig ner i Slite där han på 50-talet träffade Gun från grannbyn Othem och 1960 föddes parets tredje pojk, Håkan. Och det var i Sliteklubben IK Graip som en av svensk hockeys mest framgångsrika karriärer påbörjades. Håkan debuterade i Graips A-lag som 15-åring 1975 och året därpå flyttade han de tre och en halv milen till öns västkust och Roma IF, det som idag är Visby Roma, den 41:a klubben som spelat i HockeyAllsvenskan.

Och ishallen i Visby som var Håkans hemmarink för 50 år sen är samma där Visby Roma slog Hudiksvall med 4-1 den historiska dagen 22 april 2026 när man säkrade avancemanget via 3-1 i matcher och alltså blev den första klubben från Gotland att nå svensk ishockeys näst högsta division.

Håkan var tvungen att vara i Karlstad den dagen, men öns store hockeyson var på plats i Visby dagen innan när backen Daniel Carlqvist satte matchens enda mål i slutet på andra perioden och tiltade finalen till gutarnas fördel.

”Det kändes stort,” sade Håkan. ”Visby och hockeyn på Gotland har väntat på detta länge. Man blir verkligen glad.”

Håkans intresse för hockeyn och idrotten på ön där han och hans familj har sina rötter är genuint och går bortom några gästspel här och där.

”Jag har följt med i gotländsk idrott överhuvudtaget ganska bra. Handbollen var stor när jag växte upp, sen kom dambasketen och innebandyn. Pingis har jag själv spelat. Så jag hänger med och noterar hur det går. Och i Visby Roma har jag varit engagerad så mycket tiden har tillåtit.”

Håkan är stående gäst på Visby Romas årliga försäsongsturnering Svenska Spel Trophy i slutet på augusti där alltid ett eller två SHL-lag deltar och han har tagit emot gotlandsklubbens ledning hemma i Karlstad för att ge råd och rön vad som krävs av en klubb som vill börja närma sig eliten.

”Håkan är definitivt mer än bara en PR-faktor, han är jätteviktig och mycket nyttig för oss,” säger klubbchefen André Lundholm. ”Han sitter på stor kunskap och det är primärt därför vi har frågat honom om han kan vara med och hjälpa till. Han har ju varit klubbdirektör i Färjestad många med år och har gedigen erfarenhet från spelarkarriären och har dessutom ett bra kontaktnät. Och inte minst så har han varit med när Färjestad byggde Löfbergs Arena och där får vi massor med expertis när vi ska bygga nytt.”

”Åshöjdens BK” tog sig igenom nålsögat

Skellefteåbördige André Lundholm är, tillsammans med ordförande Eva Werkelin, den som förkroppsligar Visby Romas tålmodiga vandring från praktiskt taget en ultimaklubb till Hockeyallsvenskan. Efter relativt korta stopp i Halmstad, Rögle och Arboga kom han till Gotland 2006 och har därmed avverkat sin tjugonde säsong i klubben.

André började som coach när Visby Roma låg i division 2, dvs fjärde nivån och efter att ha kämpat i arton år på Hockeyttan-nivå – sedan 2011 som sportsligt ansvarig – och år efter år strandat i nåt som heter Playoff 2 eller Playoff 3 är han äntligen framme vid det som i alla fall inom överskådlig framtid är målet – den svenska hockeypyramidens näst högsta serie.

Under vårt samtal liknar André Lundholm Visby Romas resa med Åshöjdens BK och säger att det kanske finns 10-15 klubbar Hockeyettan med bättre förutsättningar men att ”det är ändå idrott som vi håller på med” samt att kvalet från Hockeyettan till Hockeyallsvenskan måste vara världens svåraste med 40 klubbar som kämpar om en plats.

”Även om inte alla fyrtio klubbarna från ettan har potentialen att gå upp så är det ett nålsöga,” säger André och upprepar det som många har påpekat före honom.

Det intressanta med serien som ligger under SHL och över HockeyEttan är att där – i HockeyAllsvenskan – möts klubbar från två skilda världar. Det ska egentligen vara ljusår mellan Leksand och MoDo å ena sidan och Visby Roma å andra, men under den historiska säsongen 2026-2027 kommer de och även andra av svensk hockeys största varumärken som AIK och Södertälje bli tvungna att lämna fastlandet för att resa till Gotland för att spela seriehockey.

Den stora frågan som storklubbarna med sammanlagt tjugo SM-tecken ställer sig just när de lägger budgeten för 26/27 – ska vi ta båten eller flyget till Visby?

Även om resorna till bortamatcherna blir en helt ny grej även för Visby Roma är den stora utmaningen att ställa ett konkurrenskraftigt lag på isen. André Lundholm medger utan omsvep att halva truppen (runt tio spelare) måste bytas ut. Det kommer dels ske med det man kan kalla för naturlig avgång (spelare som inser att de inte håller för hockeyallsvenskt spel) men sportchefen vet att han också kommer vara tvungen att ta några ”tråkiga samtal”.

”Det kan vara spelare som har bidragit starkt till att man har kunnat ta steget upp och sen när man är där så kan man inte följa med upp till det roliga,” säger André. ”Men så är det. Hockeyallsvenskan är en annan nivå.”

I och med avancemanget kommer Visby Roma lämna den sista nivån där spelarna är amatörer, i ordets ursprungliga betydelse, det vill säga att de knappt tjänar några pengar alls på hockeyn eller får huvuddelen av sin inkomst från en annan sysselsättning.

Begreppen som proffs och amatör är väldigt tänjbara. André förklarar hur det kan vara på Hockeyettans nivå:

”Om du räknar spelare har lön och inte behöver jobba vid sidan om så har vi haft fyra, fem stycken som har kunnat spela hockey på heltid. Sen finns det kategori som kanske har tolv tusen i månaden, men de klarar sig för att mamma och pappa skjuter till lite eller att du har jobbat som en dåre på sommaren och tjänade bra med pengar så att du kan satsa på hockeyn under vintern. Sen har vi haft spelare som har jobbat med annat på heltid.”

Till syvende og sidst – cashen måste in

Och det är den sistnämnda kategorin som mest troligt kommer att falla ifrån när Visby Roma spelar i HockeyAllsvenskan, en serie med 52 omgångar med bortaresor till Östersund, Mora, Leksand, Örnsköldsvik plus kanske, kanske slutspel. Det kommer att kosta både tid och pengar.

Cashen måste således in. Klubben räknar – självfallet – med ökade publikintäkter. Visby Roma snittade 780 åskådare i grundserien, 1575 i slutspelet och 1996 (fullt) i finalen mot Hudiksvall och runt 1500 i snitt bör man ligga under den kommande säsongen. Det kommer in lite centrala rättighetspengar från ligan och det är ingen tvekan om att ersättningarna från partners kommer öka nu när det råder hausse kring hockeyn på Gotland.

Men, när allt kommer omkring, är det inte troligt att Visby Roma hade varit där de kommer vara till hösten om inte för Björn Nilsson. Han är VD på Gotlandsbolaget som sköter de dagliga färjelinjerna mellan Visby och fastlandet. Ur hockeyklubbens perspektiv är han det som på modern idrottssvenska kallas för ”extern finansiär”. För att tala klarspråk, personer utan vars bidrag svensk elitidrott – och framförallt klubbar i fotboll och hockey – antingen spelat på en lägre nivå eller varit på obestånd.

Björn Nilsson, som också kan benämnas för mecenat eller helt enkelt välgörare, spelade hockey som ung i Roma IF, han känner starkt för bygden och för föreningen och har lagt in 35 miljoner kronor i bolaget som kallas Gotland Hockeyutveckling AB. Det primära är att hans moderklubb ska må bra, men det nästa stora målet efter HockeyAllsvenskan är att Visby Roma ska kunna lämna den ishallen där Håkan Loob spelade A-lagshockey när han var 16, den hallen som med hatkärlek kallas för ”råttboet”.

Både ordförande Werkelin och klubbchef Lundholm bekräftar Björn Nilssons betydelse för klubben.

”Björn är ju jätteviktig för Visby Roma,” säger Lundholm. ”Han är en framgångsrik entreprenör, har Visby Roma som moderklubb och han brinner för Gotland och samhällsutvecklingen i regionen. Han engagerar sig på många sätt och hjälper oss både med den sportsliga satsningen och med arenaprojektet. Vi har många partners, men Björn är en kraft utöver det.”

Segerfirande för Visby/Roma efter finalsegern och säkrat avancemang till HockeyAllsvenskan.

Visby Roma vill göra en Kalmar HC

Håkan Loob, som träffade Björn Nilsson i samband med finalmatch-3 ihop med klubbchefen Lundholm på Gotlandsbolagets flotta kontor, gillar både att entreprenören ger sitt stöd till hockeyn men att han också tänker affärsmässigt.

”Som alla vet så töms Gotland på folk efter den femtonde september,” säger Håkan som bor på ön under sommaren. ”Om du är redare och sköter om färjetrafiken mellan Visby och fastlandet så vill du att folk reser även efter femtonde september. Ett bra hockeylag har potentialen att dra publik även från fastlandet. Win, win.”

Mycket har skrivits om ”råttboet” efter att Visby Roma gick upp. Både Svenska Ishockeyförbundet och HockeyAllsvenskan har varit på besiktning och naturligtvis måste Visby Ishall renoveras och rustas upp och så kommer att ske. Självklart kommer det spelas Hockeyallsvenskan i hallen kommande säsong. Men om allt går vägen så blir det två säsonger till – sen hoppas alla inblandade att den nya arenan vid P18-regementet ska stå klar till säsongen 2028-29.

Det ska vara en arena med två isytor med en kapacitet för 2500 åskådare för hockey och förlagan är Hatstore Arena i Kalmar, den som i nästan ett nafs ändrade de ekonomiska förutsättningarna för Kalmar HC vars ordförande Lars Wribe beskrev flytten så här (notera att likheterna är slående):

”Vi fick ett nytt hem, från en gammal mögelangripen och råttinvaderad plåtlåda utan några kommersiella möjligheter, så blev detta nåt helt annat för oss, en regelrätt evenemangsarena som blev en megahit för Kalmar HC. Det blev ett annat sätt att uppleva ishockey för publiken, en riktig skjuts för föreningen. Produkten ishockey ökade i värde i Kalmar och arenan har blivit Kalmars hetaste mötesplats.”-

Det är precis det som folket i Visby hoppas på också. Låt oss gissa att det blir Håkan Loob och Björn Nilsson som gemensamt kommer att göra det ceremoniella, första nedsläppet i Visby Romas nya hem.

Men den dagen, den sargen. Först gäller det att hänga kvar i HockeyAllsvenskan.

Szymon Szemberg

Tidigare VD för den Europeiska klubballiansen E.H.C., Informationschef på Internationella ishockeyförbundet (IIHF) 2001-2014, COO på Champions Hockey League, 2013-2015. Sportjournalist på Göteborgs-Posten 1981-1997. Reflektionerna är skribentens egna.