Hej på er och hoppas ni har en härlig sommar!

Måns Carlsson här från Sveriges finaste sommarstad Lysekil. Många av hockeyfolket känner säkert igen hockeyskolan som brukar vara populär, speciellt för föräldrarna som oftast får lite skön semester samtidigt.

Här ska ni få höra lite hur min resa har varit.

Ett axplock från säsongerna.

Vi startar resan i Frölundas J20-lag, där jag kom ifrån Kungälvs J18-lag. I Frölunda har man alla förutsättningar att bli en grym hockeyspelare. Där är en ögonöppnare kring vad som gäller, allt ifrån tävla, träna tungt och vinna. Mitt andra år i laget hade jag växt in i det lite mer och hade en bra säsong.

"Måns, tar du mig på milen får du ett A-lagskontrakt".

Så lät det ifrån en högt uppsatt person i Frölunda under större delen av säsongen när jag mötte honom i gymmet. Hade ganska svårt att ta det seriöst, varför ska jag behöva slå honom på milen för att få ett A-lagskontrakt...?.

Jag skämtade med "ja, vi får väl ta det längre fram", men utmaningen kvarstod.

Hade lite småintressen från HockeyAllsvenskan men inget konkret. Mer frågan:

"Vi har hört att Måns är lat, så vi kommer avvakta".

Lat?

Vad kom det ifrån?

När jag senare får förklarat från en kompis som är kvar i Frölunda att samma person som utmanade mig på milen har sagt i gymmet:  "Jag utmanade en spelare att slå mig på milen för ett A-lagskontrakt förra säsongen men har var för lat för att anta utmaningen".

Så klart, det är ju därifrån ryktet om min lathet eller viljan till att träna startade.

Efter Frölunda gick resan vidare till Tyringe i hockeyettan och min första säsong som senior. Seniorhockeyn passar mig betydligt bättre än juniorhockeyn. En säsong där jag fick lära mig oerhört mycket, inte minst att kombinera hockey och arbete. En omställning som var ganska svår i början. Att jobba 08-16, sedan direkt vidare till träningen. Jag var färdig för dagen och hemma runt 20-tiden, helt klart påfrestande då man hela tiden vill prestera på sin högsta nivå både på jobbet som elevassistent och på isen. Vi som lag hade en tuff säsong men klarade oss från kval med minsta marginal, men jag själv var nöjd och kände att jag vuxit som spelare och människa.

Resan därefter vidare till Vimmerby och några steg upp ambitionsmässigt, ett perfekt steg för mig.

Vår tränare Phil Horsky var väldigt noggrann med att alla skulle göra jobbet åt båda hållen och att inte sätta laget i skiten. Jag blev bänkad under en träningsmatch efter att ha gjort en eftersläng, och efter det tog han in mig på sitt rum och sa:

"Jag ville inte bänka dig men du sätter laget i en dålig sits, jag måste sätta ned foten direkt så laget förstår jag menar allvar"!

Så var det med det!

Vi blev ett grymt lag, vi vann första serien, kom fyra i allettan. Under allettan-serien tog vår kapten Jakob Karlsson in mig i ett av omklädningsrummen dagen innan derbyt mot Tranås borta.

"Mats Lusth ringde mig i dag, han kommer och kollar imorgon så du vet", sa Jakob.

Wow, okej!

Mora i SHL ska kolla på mig...?

Från hockeyettan?

Det var ju sjukt. Han stannade även och kollade Huddinge hemma. Jag hade två ganska svajiga matcher. Men han såg en uppsida i mig berättade han i ett samtal veckan senare.

Jag har mycket att tacka Vimmerby för. Jag tror alla som spelar eller har spelat i hockeyettan kan relatera till hur tufft det är. Skolan där jag jobbade vid sidan av hockeyn hjälpte mig prestera på högsta nivå. Jag trivdes väldigt bra och har förstått att om man trivs vid sidan av isen så presterar man oftast bra.

Efter den säsongen hade jag två, tre lag som hörde av sig från HockeyAllsvenskan.

Jag fick ett samtal från Peter Hermodsson och Mora IK någon vecka efter att dom har åkt ut mot Leksand. Fick en grym känsla, allt lät tryggt och kändes som en bra förening och ett bra steg att ta. Bestämde mig för att åka upp till Mora under ett skollov för att skriva på och kolla hur allt såg ut.

Jag fick samma känsla när jag om på plats och träffade alla. Otroligt familjär känsla och de vill verkligen att alla ska trivas, något jag prioriterar.

Men vilken körig första säsong det blev, som jag tror de flesta Mora-supportrar också tycker.

En liten "rolig" historia är när vi möter Västerås borta och torskar ganska stort. Efter matchen har vi fyra, fem dagar ledigt. Jeff Jakobs säger till laget att vi nu åker vi hem och tänker inte på hockey överhuvudtaget. Bara hem och vila, samla energi och kom tillbaka på måndag med ny energi. Men det är även en "grå gubbe" från styrelsen som vill säga några ord till oss: 

"Jag hoppas ni åker hem nu och tänker på vad ni har gjort med hockeyn så här långt och tittar er själva i spegeln. Det kommer komma in nya spelare och spelare kommer få sparken".

Han säger alltså helt tvärtemot det Jeff sagt för att lugna oss och komma på andra tankar.

Jeff Jakobs får sparken i november. Men jag tycker inte han fick så mycket att jobba med, vi var ett par stycken från hockeyettan som kanske fick för stora roller direkt. Jag är inte förvånad över att Jeff gjort det bra i SHL som assisterande tränare, han är väldigt noggrann och detaljinriktad.

In kommer två finska tränare och Örjan Lindmark bestämmer sig för att stanna. Denna tränaren var väldigt gammalmodig i sitt tränartänk, istället för att höja oss spelare körde han på stilen att skrämma upp oss. Gjorde man ett misstag då hörde man det direkt, till slut vågade man inte göra ett skit på plan. En tränare jag hoppas att jag inte stöter på mer i karriären. Jag var väldigt glad att Örjan stannade kvar som blev en trygghet för mig som jag ofta kunde bolla med.

Vi klarade oss precis undan kval nedåt vilket var en lättnad. Vill inte veta hur man mådde som Mora-supporter under den säsongen.

Otroligt lärorik säsong för min del, se och lära men även vara med när det blåser ordentligt.

Hur gick tankarna efter den här säsongen då?

13 pinnar på 52 matcher, inte jättebra. Men när jag hade samtal med Hermodsson någon vecka senare var det självklart att jag skulle vara kvar, något jag var väldigt glad över. Trivdes bra fast säsongen var som den var och det har jag mina lagkamrater att tacka för, som alltid var glada och vi hade väldigt kul ihop.

Jag skrev på för ett år till.

Samtidigt som Hermodsson fixar en PT till mig, Thomas Bylon.

Han har koll på hur jag sover, äter och tränar. Jag lär mig mycket om när, var och hur jag ska äta. Många tidiga morgnar med cykelpass och promenader. När jag kommer tillbaka efter sommaren har jag gått ifrån 93 kg till 85 kg. Då är det första gången någon sagt till mig att jag väger för lite och måste gå upp. Dröjde väl två, tre veckor så hade jag gått upp de kilon jag skulle.

Samtidigt blir Johan Hedberg klar som ny coach ihop med Örjan. Spännande!

Jag märker direkt att Hedberg är en total kontrast till de finska tränarna. Hedberg ser människan och  inte bara spelaren. Vi får ihop ett lag med grym utvecklingspotential som tar stora steg denna säsongen.

Jag får chansen med parhästarna Daniel Ljunggren och Johan Persson. Jag förstår min roll i den kedjan: gräva fram puckar och försöka ge dom mycket tid. Alla vet hur giftiga de är.

Men fortfarande har man en konstig känsla i bakhuvudet när man gör misstag.

Hedberg vill att man ska våga göra saker på isen, det är okej så länge man lägger ner jobbet. Men för mig blir ett misstag så mycket större, säsongen innan blev jag bänkad så fort jag gjorde ett misstag. Något jag jobbar hårt med att få bort och tar även hjälp av en mentalcoach som hjälper mig in på rätt väg.

Den här säsongen prickar Mora rätt på många spelare och många slår personbästa. Oskar Stål Lyrenäs, Ludvig Larsson och Lukas Wernblom klaffade ihop och öste in. Jag och Oscar Eklind höjde vår poängskörd med nästan 20 poäng från säsongen innan. Ljunggren och Persson fortsatte på samma väg som året tidigare. Men säsongen tar slut i slutspelet mot ett starkare och bättre Björklöven som hade en otrolig bredd.

Ett starkt första år med Hedberg vid rodret som vi såklart ville bygga vidare på, därför förlängde jag kontraktet ännu en gång med ett år.

Vi blir av med en del starka namn till SHL och även någon till annat lag i HockeyAllsvenskan, men vi får behålla stommen i laget.

Den här säsongen hade vi lite mer press på oss eftersom föregående säsong gick så pass bra. Vi startar säsongen ganska knackigt. Jag startar ungefär som laget, trögt. Avslutar mina sista 35 matcher med 35 poäng, och skriver på ett tvåårskontrakt redan i februari.

Laget slutar precis utanför topp 6. Vi får möta Tingsryd i ett play in, alla som följer Mora vet vilket mardrömsmotstånd Tingsryd är. Haft oerhört svårt för dem i nästan alla år jag har varit i Mora. Första matchen gick till sudden, där Lindelöf avgjorde med en zorro. Luften gick ur helt oss lite där och då. Vi åkte ner till Tingsryd och vann komfortabelt, starkt av oss! Vände hem till Mora där det blev en tight historia. Tingsryd var en ribba ifrån 3-3 med två minuter kvar av matchen, istället satte vi 4-2 i öppen kasse och var vidare.

BIK Karlskoga blev nästa motståndare där det inte var så mycket snack. Vi åkte ut med 4-1 i matcher.

Säsongen som var då?

En skada som höll mig borta i tolv matcher. Flög in i sargen och bröt ärtbenet.

Något ni hört innan?

Nej, inte jag heller, och just den skadan är 1 % av alla handledsfrakturer.

Men vilken säsong vi hade som lag. Vi hade en bredd vi inte haft de tidigare åren. Axel Sundberg, Anton Heikkinen och Kalle Miketinac var grymma hela säsongen, som tre stycken terriers. Ljunggren, Persson och Fabian Ilestedt var lika svårstoppade. Backsidan och defensiven var ruskigt stabil stora delar av säsongen. Sexton matcher i rad med poäng hade vi innan det tog totalstopp mot Vita Hästen. Det kändes mer och mer som detta kunde vara säsongen vi var med hela vägen in om en plats i SHL. Första steget blev Södertälje, där många i frågesatte valet. Men vi i laget tyckte det kändes helt rätt, Södertälje med många tunga och skickliga spelare.

Vi vann de två första matcherna hemma, skönt att ha med sig till Södertälje - men efter två matcher där var det plötsligt 2-2.

Även femte hemmamatchen blev otroligt jämn, där vi ändå gick vinnande med 4-3.

Tillbaka till Södertälje ännu en gång, denna match blev även den jämn och gick hela vägen till sudden. 15 minuter in vann min kedjekamrat Kevin Hancock en puck innanför defensiva blå som hamnar de hos Nicklas Heinerö.

Där och då hade jag insett att min back hade smygit ner så jag har någon längd på honom, slog stopp och fick pucken av Heinerö, bara borrade ner huvudet och tryckte till allt vad jag kunde i skären. Jag kom in från högersidan och bröt mig in framför backen, fick med mig målvakten precis som jag ville, drog över klubban och pucken till en Foppa/Kenta Nilsson-dragning och den gled in.

Vilken känsla!

Glädje, adrenalin, allt på samma gång. Nog mitt viktigaste och snyggaste mål i karriären så här långt.

I semifinalen får vi starka Modo. Det var inte så mycket till snack. 0-4 och säsongen var över. Speglade 0-4 serien? Nja, men Modo vann de viktigaste kamperna och detaljerna som gjorde dem så starka och välförtjänta till SHL-platsen.

Och nu är vi här.

Det är ungefär så min resa sett ut.

Inte spikrak, men har gått hela vägen från att jobba ett vanligt jobb vid sidan av och spela hockey till att nu ha hockey som heltidsjobb. Något jag drömt om sedan jag var en liten grabb.

Jag hoppas jag fortsätter resan uppåt, drömmen är med Mora.

Ha det bra så hoppas jag vi ses i hallarna i vinter!

Måns Carlsson

Ålder: 26

Bor: Mora

Familj: Sambo Matilda och hunden Iris

Gör: Hockeyspelare i Mora IK

Bästa egenskapen: Ödmjuk

Sämsta egenskapen: Matglad

Ser upp till: Mamma och pappa

Beroende av: Såser

Drömjobb: Travkusk

Favoritlag: IFK Göteborg

Favoritspelare: Peter Forsberg