"Hockeyn har gjort mig till en bättre människa"

"Sluta med fotbollen, annars får du inte spela en match innan jul! Du har inte tränat lika mycket styrka som de andra.”

Detta besked mötte en, minst sagt, hockeyintresserad 16-åring när isträningen skulle dra igång i augusti. Inspirerad av att få representera Småland i TV-pucken föregående säsong, så blev besvikelsen desto större i början av nästa.

Jag var tydligen inte fysiskt stark nog.

Lokaltidningen fick nys om händelsen och tränarens ultimatum ifrågasattes så klart. Idag är jag honom evigt tacksam! Om han varit pedagog, ledarskapsutbildad eller ansvarsdelegerande, så kunde jag lika gärna fortsatt med hockeyn istället för att välja fotbollen. Veckan efter tar nämligen domaransvarig i IF-Troja-Ljungby kontakt och inviterar till domarkurs. Med ens insåg jag att jag inte behövde lämna hockeyn helt, bara umgås med den ur ett annat perspektiv, HÄRLIGT!

Sagt och gjort. Många ungdomsmatcher med blandad framgång och många åsikter från föräldrar senare, så fann jag och min blivande linjedomarkollega, Anders ”Taggen” Magnusson, en väg in i hockeyetablissemanget. Tiotusentals mil tillsammans på krokiga vintervägar till bland annat Västervik, Oskarshamn, Tranås, Gislaved, Borås, Tingsryd, Mörrum, ofta med blivande elitseriedomaren Ulrik Lindh som härförare, så nådde vi målet om att blåsa i pipan i högsta serien. MEN, ett missförstånd i utförandet av en laguppgift mellan 10 domare och domarchefen på upptaktskursen ledde till att utövarna straffades med avstängning i säsongsupptakten. Så klart var detta en överreaktion, men än en gång var jag lyckosam att inte ha en pedagogisk, ledarskapsutbildad eller ansvarsdelegerande chef. Det var ett ytterst enkelt val att byta framtidsinriktning och satsa på att bli en så bra huvuddomare som möjligt!

Civilt tillbringas dagarna på Lärarhögskolan i Växjö och studierna i engelska och tyska visade sig komma väl till pass även senare i livet… Karriärvalet som huvuddomare medförde dessutom att studielån kunde minimeras och drömmen om att få jobba som proffsdomare började sakta ta form.

Efter fyra tuffa, utvecklande och inte minst integritetsdanande år i HockeyAllsvenskan kom nästa karriärsteg allt närmare. Allt gick självklart inte som en dans på rosor i denna fas heller, men att HockeyAllsvenskan gör män utav pojkar råder det inga tvivel om! Dessutom hade livet berikats med tvillingdöttrar och heltidsjobb som lärare, så när erbjudandet kom om att få en av nio uppdragstjänster i Elitserien var det med skräckblandad förtjusning som sommarträningen genomfördes.

WOW! Hela första säsongen (30 matcher) var fantastisk! Var det inte svårare än så att hantera rikskändisar som exempelvis Masken Carlsson, Charles Berglund, Tommy Boustedt och Daniel Rydmark? Livet lekte!

Föga anade jag vad som väntade och ännu mindre varför…

De fyra nästa säsongerna bjöd på stora utmaningar, såväl på som utanför isen. Min far blev sjuk i obotlig cancer, samtidigt som de isrelaterade prestationerna uppskattades allt mindre. Till och med den stoltaste och ivrigaste stöttepelaren (pappa) blev till slut så nedstämd av den massmediala negativiteten runt sonen, att han kort före sin bortgång föreslog ett karriärsskifte. Personligen blev nu utmaningen att försöka förstå vad som plötsligt inte fungerade. Kvaliteten på utvisningarna som togs var i topp i klassen, så varför accepterades besluten som togs så dåligt? LÅNGT senare har erfarenheterna, misstagen och nyfikenheten lett fram till insikten att kvaliteter som pedagogisk, ledarskapsutbildad och ansvarsdelegerande matchledare saknades. Hos mig, ingen annan. Mitt ledarskap höll inte måttet, bestod enbart av svartvit dömning av utvisningar, dålig kommunikation/kroppsspråk och att involvera spelare/tränare i symbiosen runt att leda en hockeymatch TILLSAMMANS var helt främmande!

Lyckligtvis började även domarsektorn i denna sport intressera sig mer för mental träning och ledarskapsfrågor generellt, så i en av dessa intressanta föreläsningsserier fick vi komma i kontakt med en väldigt förklarande och coachningsanpassad modell kring personlig ledarskapsutveckling; MHA-modellen.

Det är egentligen en ganska enkel och transparent modell att känna igen sig i, oavsett yrke eller livsutmaning. Tyvärr får inte alla som försöker uppnå tillfredsställelsen av att känna igen sig i alla faser i modellen, men med god vägledning och tryggt ledarskap ökar chanserna avsevärt. Väldigt enkelt förklarat så innebär den följande;

•      Makt.

Struktur, regler, svartvitt dömande. Omogen grupp (svag relationsbyggning). Lågt förtroendekapital. Beslut som fattas är ofta väldigt korrekta i förhållande till regelboken, men beslut förmedlas utan effektiv kommunikation eller tydligt ledarskap. DU tror att DU är chef och därmed ensam ansvarig för det som händer.

•      Handledning.

Utvecklingsfas - lär känna, coacha, fortfarande konflikter i gruppen, men kommunikation och ledarskap börjar ta form. Börjar erhålla förtroendekapital. Genom att börja använda sig av ansvaret hos vissa spelare och tränare, så börjar man ge LAGET mer ansvar för det som händer på isen. Man ger ifrån sig lite ansvar, men är inte helt trygg på att andra hanterar det som förväntat. Relationsbyggande mellan involverade parter har startat, men fortfarande inte starkt nog. Isen är fortfarande relativt tunn under fötterna.

•      Auktoritet.

Vet vad du kan, mogen grupp. Uppmuntrar delaktighet och delegerar ansvar. Mångsidig kommunikation. Högt förtroendekapital. Isen är solid under fötterna, man är trygg med domarkollegor, spelare och ledare och använder sig av deras styrkor och ansvarsmöjligheter för att göra upplevelsen av en härlig kväll i arenan så positiv för alla. Den egna tryggheten och förmågan att sprida positiv energi smittar av sig till de involverade och ger alla deltagare möjlighet att utvecklas i en betryggande atmosfär.

Som klok läsare så förstår du dilemmat för en ung och nyfiken domare i första kategorin. Passande nog fick jag förtroendet att representera Sverige i ett utbytesprogram i Europa under tre säsonger, som gjorde att den personliga utbildningen fick danas en vecka per månad i en helt ny och annorlunda miljö. Ett av målen med en långvarig domargärning bör vara att man ska vara som en Big Mac! Detta betyder helt enkelt att oavsett land, förväntningar och matchsituation, så ska man leverera på samma sätt som en viss burger smakar identiskt var du än beställer den. Tre år av konstant burgerträning! Övning gör mästaren, så 2006 anställs för första gången två proffsdomare i svensk idrott, min käre kollega och mentor Thomas Andersson och jag signerar unisont.

Att exponeras för nya miljöer och utmaningar gör att man också får möjlighet att skapa sig en identitet på en större arena. Den internationella karriären tog ordentlig fart med JVM i Vancouver 2005 och när nationalsången spelas för full läktare när hemmanationen vinner mot USA på nyårsafton, så reser sig gåshuden för allra första gången i hockeysammanhang på en smått omtumlad zebrarandig svensk på mittpunkten. Vid denna turnering börjar NHL i smyg scouta domare utanför Nordamerika. 

”We need different kind of DNA to mix up our genepool”, heter det 2010, när första domaren från en annan världsdel anställs.

Undertecknad är så klart helt omedveten om vad som sker i kulisserna. En fin insats för IIHF gjorde dock intryck och nöjet att döma VM 2006-2010 var ett faktum. En intressant utveckling vid denna tid är att fyrdomarsystemet införs internationellt 2008. Eders Big Mac fick äran att avveckla tredomarsystemet med finalen i Moskva 2007 och inviga fyrdomarsessionen med final tillsammans med en erfaren Christer Lärking i Quebec nästa år. En oförglömlig upplevelse att tillsammans med Christer förbereda sig inför overtime mellan Kanada-Ryssland, när man vet att första utvisningen betyder att matchen är över… Rick Nash sköt pucken över plexit, Kovalchuk, Ovechkin och Fedorov avgjorde självklart denna maktkamp med en mäktig avslutning.

I och med övergången till fyrdomarsystemet, så finns det inte längre plats för ”lonewolfs” i yrket. Ofta har man som huvuddomare bara haft sitt eget ego att hålla ordning på, utanför och på isen. Nu ska plötsligt många relativt utpräglade egocentriker börja leda matcher tillsammans och det är viktigare än någonsin för oss att prata ledarskap, våga vara ärliga mot sina partners kring egna styrkor och svagheter och i slutändan försöka göra ett bättre jobb i partnerskap än som tidigare i individualismens tecken. Ingen enkel tid för vare sig ledarskapet eller de aktiva.

2010 blir uppdraget att medverka vid olympiaden i Vancouver, denna gång med hela NHL-etablissemanget på plats. Mäktigare hockeyupplevelse på isen får man leta länge efter, men det mest intressanta ur ett personligt perspektiv är att som förste europé bli erbjuden en möjlighet att få signera ett kontrakt med världens bästa liga. Inte ens drömmarnas land hade fått mig att sväva bort i dessa tankebanor innan OS, men då uppvärmning är i full gång på cykeln inför kvartsfinal mellan förväntade finalister Kanada-Ryssland och IIHFs domarchef smyger upp och önskar precisera att den här matchen förvisso är viktigast i turneringen, MEN den är också avgörande för framtidsplanerna för en viss svensk huvuddomare… Om inte nervositeten hade fått ordentligt grepp tidigare, så ska det villigt erkännas att benen var avsevärt mer ostadiga att stå på efter cykelturen. Om situationen kan uppfattas som överväldigande fram till nu, så får ni gärna se framför er en brett smilande Jaromir Jagr som plötsligt cyklar ned bredvid och tydligen har fått med sig vad som står på spel...

Nåväl, erbjudandet som läggs på bordet vid slutet av denna fantastiska turnering innebär nån resa över pölen varje månad för att känna sig fram, men att huvudsysslan fortsatt ska företas i Sverige, vi kommer dock hålla kontakten resten av säsongen för att slutföra förhandlingar. Efter att sista SM-finalen mellan Djurgården-HV71 har spelats denna vår, ringer ett 001-nummer (USA) och Terry Gregson, NHLs domarchef, är på andra sidan av tråden. Förhandlingarna mellan NHL och fackförbundet för domarna har gjort det omöjligt för mig att jobba under sådana premisser, det erbjuds istället ett fulltids tvåvägskontrakt, som omöjliggör fortsatt SHL-gärning.

WOW!

Nu blir det andra tankar som plötsligt ska tänkas klart inom en treveckorsperiod. Hur gör vi nu? Ska familjen plötsligt flytta med? Skola? Jobb till frun? Bostad? Vad sker med huset hemma? I grund och botten inser vi dock fort att detta måste vi bara genomföra, no matter what! NHL är professionella nog att boka in hela familjen på en house-hunting-trip, som så klart slutar med att barnen bestämmer sig för att vi ska bo i närheten av ett stort skidområde ett par timmar norr om Toronto. Äventyret kan börja!

I början av september samlas styrkan om 33 huvuddomare och 34 linjemän för att testas av och genomgå fullständiga läkarundersökningar. De första dagarna är intensiva och på många sätt överväldigande, speciellt när man självfallet har ALLAS ögon på sig. Även om kamratskapet och professionaliteten är av hög kvalité, så får man fort en känsla av att inte alla kollegor är helt nöjda med att en utlänning tagit ett av de mest eftertraktade nordamerikanska jobben inom hockeyn som finns. Inte för att man behövde göra en Börje och sy 1000 stygn i ansiktet för att bli godkänd, men den interna konkurrensen var påtaglig.

Campen avslutas med gemensam middag på den finaste golfrestauranten i Ontario. Något som de flesta kollegor har varit vänligt sinnade nog att berätta under veckan är att den ALLTID pröjsas av rookies… Ju längre veckan gick, desto dyrare hade föregående års tillställning varit. Då vi var två nyetablerade detta år, så trodde kollegorna att 10 000 USD var skulle täcka kostnaderna. Så intensiv kontakt med Swedbanks lokalkontor i Ljungby har jag aldrig haft, men lyckas slutligen att transferera tillräckligt. Hoppades jag. Trevlig middag! Alla skålade glatt och vilt och tackade ödmjukt för frikostigheten i form av allt möjligt av läckerheter som de avnjöt. När således kvällen ska avrundas kallas rookies upp och förväntas hålla ett tacktal, samt officiellt betala för kalaset. När betalkortet avvisas av terminalen för tredje gången på grund av otillräckliga tillgångar och svetten börjar lacka ordentligt i pannan, så brister således hela församlingen ut i ett enormt skrattanfall. De har så klart medvetet pushat denna episoden hela veckan och både sett och märkt att stressnivån och kommunikationsförsöken med banken har intensifierats. BUSTED!

Tyvärr avslutas denna intensiva och ytterst lärorika camp med att en intern hockeymatch ska spelas och oturen är framme. En kollision gör att säsongspremiären förskjuts till slutet av oktober till följd av en hjärnskakning. Kanadensare är hårda att köra in i.

Premiärdags! Den 16 november är Anaheim på besök i Dallas och äntligen ska en friskförklarad och matchsugen rookie få ge sig i kast med drömmarnas mål. Då försäsongen missades totalt och alla förberedelser gått om intet, så är det mycket som är helt nytt denna kväll; kommunikationssystemet ut i arenan, kommunikation med War Room i Toronto, kollegor man aldrig dömt med, två lag som det saknas relation med, TV-time-outs, etc, etc… Dessutom var det ett stort massmedialt intresse, både i Nordamerika såväl som i Europa, eftersom det var första gången en icke nordamerikan dömde en match i en av de sju stora idrotterna.

Välkomnandet i världens bästa liga blev både omtumlande och professionellt. När lagen bestiger isen så kommer ett flertal spelare, med Teemu Seelänne i spetsen, förbi domarcirkeln och klappar på benskyddet, hälsar således en banbrytare lycka till och gratulerar till prestationen att ha tagit sig hela vägen till ”the show”! Första utvisningen är en klassisk klubba mellan benen, tripping, som jag tar mitt i famnen på en minst sagt rutinerad kollega, men då mitt fokus är att säga rätt i mikrofonen, så får jag inte med mig att mina tre kollegor blir lite skeptiska på vilken utvisningsnivå vi ska förhålla oss till ikväll. Väl framme vid speakerbåset vet jag att jag har TVÅ alternativ att förmedla mitt beslut; ”Anaheim no 4, 2 min tripping”, eller ”Black team…”.  Det som kommer ur munnen är dock ”Black player no 4, 2 min tripping”. Somliga påstår att Black Lives Matter-rörelsen stammar från denna fadäs, men bäst att låta det vara osagt. Spelaren var som tur väl var inte färgad… Publik och domare bjuds på dramatik i form av en fight med svensk spelare, samt en omdiskuterad målsituation, där återigen ett välkomnande spratt spelas den smått omtumlade Toronto-ringaren. Konversationen enligt följande;

– Hi, I wanna know if the puck crossed the goal line or not!?

– Who is this?!

– My name is Marcus, sir!

– Where are you calling from?

Här börjar tankarna att snurra lite, det är väl 2010 ändå? Varpå jag vänder mig om och tittar bort mot båsen och säger:

– I THINK I am in Dallas, sir!

När etern plötsligt fylls av ett rungande skratt från hela War Room, så inser jag vad jag varit med om, men fick sedermera bekräftat att mitt beslut på isen var korrekt och premiärmatchen avklarad med bravur. Desto trevligare och mer professionellt samtal med Toronto blev det nästa kväll, denna gång i Colorado;

– Hi this is Marcus calling from Denver, I wanna know if the goal was scored by a high stick?!

– Way to go Marcus!!! We´ll be right back!

Om ledarskap och allt som hör till detta ska vara en liten röd tråd genom denna text, så måste säsongerna på andra sidan Atlanten självklart få utrymme till detta också. På detta område ligger vi fortfarande efter, men på denna tid var skillnaden enorm i hur vi, som matchledare, använder oss av olika typer av kommunikation i alla dess former. Dels är språket betydligt hårdare i NHL, svordomar brukas utan eftertanke, men grundrespekten mellan utövare och domare är alltid närvarande i betydligt högre grad än i Europa. Denna resa var smärtsamt intressant. Blyghet och tyst eller obefintlig kommunikation sågs som svagheter och utnyttjades till fullo av slipade veteraner i olika lag. Lyckligtvis hade MHA-modellen börjat smälta in, så stegen in i denna nya framtid kunde tas mer medvetet och med snabbare utveckling än vad som annars hade varit fallet. Att delegera ansvar till spelare och coacher, härmed försöka få lagen att själva ta ansvar för konflikter eller störiga moment uppskattades. Att försvara sportens integritet genom att använda fler strängar på lyran blev nyckeln till framgång, do or die! Denna ledarskapsmetod har börjat bli alltmer vanlig även i europeisk professionell hockey, men då kulturer och mentaliteter skiljer sig en hel del mellan olika länder, så blir det av naturliga skäl väldigt svårt att integrera EN slags domarfilosofi i så många starka hockeynationer som Europa utgörs av.

Ett tydligt exempel på ovan nämnda mötte en hemvändande, nyutbildad NHL-domare, då valet togs att flytta hem efter två års kringflackande tillvaro i USA och Kanada. Efter 150 hotellnätter under 9 månader och i stort sett bara sporadiska hembesök tillsammans med familjen under säsong, så togs beslutet att vända hemåt igen. Förväntningarna var minst sagt höga, både personligen, men också från etablissemanget, när en ny säsong drog igång igen. NHL-domaren ska så klart vara bäst på planen varje kväll och vara en föregångsgestalt för kollegor samt nästa generations matchledare. SHL hade vid denna tid ett stort antal transatlanter, så det var rimligen naturligt för oss att använda mer engelska än svenska i matchsituationer. PANG! Så upplevdes tillbakakomsten. En vägg av oförstående hockeyspelare och ledare mötte en lika oförstående hemkommen rookie! Jantelagen har så klart en roll i det hela, men den avgörande faktorn var helt klart att kulturkrocken var ett faktum.

Hemvändaren trodde att SHL var mogen för den typen av tydligt och delegerande nyss inlärda ledarskap i form av rak kommunikation och tydligt kroppsspråk, medan spelare och ledare förväntade sig något helt annat. Tydligtvis var inte ledarskapsresan mot tredje auktoritetsfasen ännu helt uppnådd för egen del, vad var det som inte fungerade NU då?! Efter två genomförda säsonger och en kraschad löneförhandling med SHL, så kom erbjudandet om att flytta till Schweiz, något som absolut inte var planerat, men som med facit i hand nog var lite förutbestämt efter en lyckad OS-insats i Sochi och som kunde fungera som en fin avslutning på en gedigen karriär i den randiga uniformen.

PANG! IGEN! VAD NU DÅ???

Starten på den fortsatta resan blev om möjligt ännu mer omtumlande än avslutningen på SHL-turen! WOW! Här måste ledarskapet utsättas för ännu hårdare prövningar. Det ligger ju trots allt ett femårigt kontrakt i botten som ska fullföljas. Det visar sig att kulturen och mentaliteten i detta land är ännu snäppet svårare att anpassa sig till. Vi använder plötsligt VÄLDIGT lite hårt språk och delegerar ÄNNU mindre till oförstående hockeymedmänniskor. Intressant.

NU börjar jag som först helt inse vad det innebär att närma sig auktoritetsnivån i ledarskapet.

En intensiv period av att lära känna spelare och ledare samt att sätta sig in ett lands kultur tar mycket tid och kraft, men visar sig ge tydliga resultat allt eftersom förtroendekapitalet utvecklas i positiv riktning.

Men att det ska vara SÅ svårt att till slut förstå sin egen roll och kravbild hade jag aldrig trott när jag svarade ”JA, TACK GÄRNA”, när Arne ringde den där septemberkvällen för flera hundra år sedan…

Tack Arne!

Du och hockeyn har gjort mig till en bättre människa och en inför framtida uppgifter extremt ödmjuk tjänare i ledarskapets tecken! Jag ser fram emot ett fortsatt intressant och ömsesidigt utvecklingsarbete tillsammans med HockeyAllsvenskans nästa generations matchledare!

Marcus Vinnerborg

Ålder: 50

Bor: Trondheim

Familj: Sambo, vuxna tvillingdöttrar

Gör: Jobbar inom ungdomspsykiatri

Bästa egenskapen: Nyfiken

Sämsta egenskapen: Envis

Vad är du beroende av: Snus

Ser upp till: Goda, trygga ledare

Drömjobbet: Något hockeyrelaterat

Favoritlag: IF Troja Ljungby

Favoritspelare: Johan Davidsson