Signerat Szymon: Claes Elefalk om 35 år i agentbranschen

Få spelaragenter har en sån koll på hockeyvärlden som Claes Elefalk. Efter snart 35 år i branschen, där han har representerat stjärnor som Mats Sundin, Daniel Alfredsson och bröderna Sedin, är han säker på sin sak: ”HockeyAllsvenskan är bland det finaste vi har i svensk ishockey, inte minst när det gäller spelarutveckling. Det är den bästa andraligan i världen.”

Det fanns en tid då spelaragenter ansågs syssla med en ljusskygg verksamhet och de betraktades som något mellan pest och paria. Under IFK Göteborgs glansdagar i fotbollseuropa på 80-talet förkunnade Blåvitts ordförande Gunnar Larsson att ”vi pratar inte med agenter”.

Och på den tiden fanns i stort sett två sportagenter som var verksamma i Sverige, skåningen Börje Lantz i fotboll och stockholmaren Björn Wagnsson inom hockeyn. Det var faktiskt Wagnsson, han som bistod Börje Salming och Inge Hammarström när de skulle till Toronto Maple Leafs 1973, som via en tillfällighet banade väg för Claes Elefalk in i branschen.

När Claes Elefalk, då medarbetare på International Management Group (IMG), började med spelarrepresentation i liten skala i början av 90-talet, var yrket fortfarande förknippat med skumrask. Inom mediekretsar kallades de för ”procentare”.

Under ett av sina första uppdrag, en J18-turnering i Schweiz för 35 år sen, stötte han på Svenska Ishockeyförbundets dåvarande ordförande Rickard Fagerlund som hälsade på Claes med orden: ”Jasså, du är en sån som skär emellan.”

”I och med att jag var först i Sverige med det yrket hade Rickard väldigt svårt att förstå att en ishockeyspelare skulle ha representation,” minns Claes. ”Han tyckte det var orimligt och att det skulle vara mycket bättre om föreningarna fick förhandla direkt med mammorna och papporna istället, som ju hade helt andra yrken förstås.”

Förbundspampen mjuknade en aning när han i alla fall fick bekräftat att Claes Elefalk kommer från en genuin idrottsfamilj.

”Elefalk… är du släkt med Ann Elefalk?” undrade Fagerlund och fick bekräftat att Claes mamma var dambandylandslagets första förbundskapten och att de hade stött på varandra på RF-möten.

Claes Elefalk tillsammans med Mike Helber (strategisk sportchef, Svenska Ishockeyförbundet) i München på E.H.C. Business Forum 2024.

En dom som gjorde att vi fick ”proffs” även i Sverige

Sedan gick allt väldigt fort när ett flertal svenska ishockeyspelare varje sommar skrev NHL-kontrakt, samtidigt som hockeyn på hemmaplan började bli öppet professionell.

En människa glömmer aldrig sin första kyss och en spelaragent glömmer aldrig sin första spelare:

”Första klienten var djurgårdsmålvakten Tommy Söderström som vi hjälpte flytta till Philadelphia 1992. På den tiden ägnade jag två-tre timmar i veckan åt ishockey,” minns Claes.

”Resten av tiden hade jag andra uppdrag på IMG, Stockholm Open tennis och PGA-tävlingar i golf och annat.”

Så småningom blev det mindre tennis och golf, och mer och mer hockey och spelarrepresentation. Trots att ordet ”proffs” än idag i media används enbart på dem som tjänar sina pengar i utländska ligor så upphörde spelarna att vara amatörer i samband med den vägledande Lex Westblom-domen från 1985, då frölundamålvakten Benny Westblom ville pröva om hans spelarlön var skattepliktig.

Regeringsrätten fastslog att den ersättning Westblom fick för att spela hockey skulle jämställas med ersättning för förvärvsarbete. Därmed skulle klubben betraktas som arbetsgivare och betala skatt och sociala avgifter. I samma stund blev hockeyn i Sverige officiellt professionell.

”Men långt in på 90-talet var det fortfarande många spelare i den dåvarande Elitserien som hade jobb vid sidan om hockeyn, men hockeyn är ett yrke idag och det gäller både SHL och HockeyAllsvenskan.”

Samtidigt med professionaliseringen kom också acceptansen för yrket spelaragent:

”Det är som natt och dag, numer ser klubbarna oss som en partner i hockeyfamiljen där vi är en del av hela maskineriet, säger Claes. ”Idag har vi och klubbarna en helt annan kommunikation än när jag började. Vi är till för att hjälpa de unga spelarna uppåt i karriären, och det kan även vara med skola eller med andra val. Klubbarna hör också av sig till oss så fort de får en spelare skadad eller vill ha hjälp med nåt annat.”

Dock med ett viktigt påpekande:

”Vi har kontinuerlig kontakt med klubbarna fast man måste alltid hålla i minnet att det är spelarna vi representerar.”

Samtidigt som det är viktigt att hålla isär begreppen och hela tiden vara medveten om vem som är agentens uppdragsgivare, måste en spelarrepresentant kunna se hela bilden i ett pussel som idag kan vara ganska komplicerat.

”Ibland hamnar vi i situationer där klubben blir den direkta motparten, där vi har olika intressen, spelarens intressen kontra klubbens. Och vi är ju inte medlare eller mäklare utan vi jobbar på uppdrag av spelaren. Men vi alla, agenter och klubbar och andra intressenter vill att ishockeyfamiljen ska växa, vi vill att sporten ska bli större.”

”Och det innebär att det råd man ger en spelare ofta är ett råd som också är bra för klubben och sporten,” påpekar Claes. ”Ibland måste man ta ett steg tillbaka, zooma ut och fundera vad som är bäst för spelaren på lång sikt. Och det rådet kan vara något som också är bra för klubben.”

Det låter intressant – kan du ge ett exempel!

”Det kan handla om att flytta till Nordamerika tidigt i karriären, antingen för att spela juniorhockey eller för att signa ett NHL-kontrakt tidigt,” säger Claes. ”Det kan ju vara så att en ung spelare tycker att det är givet att skriva på och åka över omgående. Men då känner vi med vår erfarenhet vi kan sitta ner och förklara för både klienten och familjen vad det innebär att åka över tidigt och vilka för och nackdelar det är. Och det rådet kan vara till gagn för klubben och för svensk ishockey om vi kan behålla spelaren en eller två extra säsonger i Sverige.”

En stor del av mytbildningen kring ”agenteriet” handlar om hur man skaffar sig klienter, dvs spelare som man vill representera, berättelser om agenter som stryker omkring spelarnas hem och sticker in broschyrer under dörren eller uppvaktar föräldrarna när de handlar i mataffären. Och den ständiga jakten på att slå undan benen på andra agenter.

Claes Elefalk slår sönder den myten och berättar att det nuförtiden går ganska civiliserat till.

”En regel som vi agenter i Sverige, tillsammans med spelarorganisation SICO har kommit överens om, är att en familj och en spelare får kontakta en agentur, och vice versa, från den förste januari det året spelaren ska fylla 16. Nordamerikanska agenter ser med avund på oss därför att man inte har detta reglerat i Kanada eller USA som vi har det.”

”Och det är väldigt bra att vi har den här regeln, för är det verkligen rimligt att ha en agent när man är yngre än 16?”

Viktigt att förklara – alla blir inte NHL-spelare

Regeln innebär följaktligen att agentens tuffaste tid börjar så fort man har städat undan det som är kvar av nyårsfesten. Det är då man via mail, brev eller telefonsamtal börjar kontakta föräldrarna till de spelare som man tidigare under hösten scoutat under TV-pucken. Helst vill man ha ett personligt möte. Det kan vara på ett hotell, hemma hos familjen eller på en turnering tidigt under året.

Det här samtalet med Claes Elefalk sker dagen efter att han har kommit hem från J16-turnering i tjeckiska Chomutov, där publiken huvudsakligen bestod av föräldrar – och hugade spelaragenter.

De 16-åringarna som rankas top-10 i sin kull får samtal av 10-15 agenturer där spelarrepresentanterna berättar om sin verksamhet och på vilket sätt de kan guida den unga spelaren under hans karriär. Claes säger att alla större agenturer jobbar på ett liknande sätt.

Bland det viktigaste i det läget är att berätta för framförallt mamma och pappa att alla spelare inte blir en Connor McDavid.

”Det är väldigt viktigt att förklara för familjen att detta med att bli ishockeyspelare är en väldigt tuff karriär att ge sig in på, både mentalt och fysiskt. Ibland händer det att man direkt får parera frågor om NHL-draften och proffskontrakt och där vi använder vår erfarenhet till hjälp, att det finns många gropar på vägen som man måste undvika och att alla inte orkar hela vägen. Talang, det är också att orka träna.”

En bra spelarrepresentant bryr sig om sin klient även om denne inte når nivån där det skrivs miljonkontrakt i dollar.

”Att säga till en kille att han inte längre är intressant för oss för att han till exempel inte når NHL, det går emot allt det vi står för,” säger Claes. ”Vi älskar hockeyn och vi älskar att jobba med unga människor, att få vägleda dem och att vara deras stöd i karriären. När vi börjar jobba med en spelare, då jobbar vi karriären ut, vi har spelare alltifrån NHL-stjärnor till spelare som idag spelar i hockeyettan.”

Idag är spel i HockeyAllsvenskan lika med prestige

Claes berättar att hans agentur CAA (Creative Artists Agency) har 14 spelare i HockeyAllsvenskan, en liga vars betydelse för svensk hockey inte kan överskattas enligt honom.

”HockeyAllsvenskan är bland det finaste vi har i svensk ishockey, inte minst när det handlar om spelarutveckling. Det är den bästa andraligan i världen. Den har utvecklats som liga de sista tio, femton åren till en fullt professionell liga och den har tagit ett gigantiskt steg i rätt riktning. Vi som agenter ser HockeyAllsvenskan som en oerhört viktig länk mellan SHL och U20, ett perfekt kliv.”

Det som tidigare var vanligt i svensk hockey – att en spelare som kände att han inte skulle platsa i ett SHL-lag valde kanadensiska juniorligan – det är i stort sett borta. Mycket tack vare de kliv i kvalité som HockeyAllsvenskan har tagit.

”Det är mindre och mindre vanligt att unga svenska spelare längtar till kanadensiska juniorligan och det beror på att HockeyAllsvenskan har utvecklats, förbättrats och att det har blivit prestige att spela i ligan. Och det i sin tur beror mycket på att storklubbar som Djurgården, Brynäs, HV71, Modo som har varit där och att klubbar som Björklöven, AIK, Södertälje och några till spelar där. Det har gjort att det är en attraktiv liga för unga spelare.”

”Det händer att det hör av sig kanadensiska juniorklubbar till oss angående en spelare och när vi presenterar den möjligheten för killen så svarar han att ’jag vill inte spela juniorhockey, jag vill ju spela seniorhockey’. Det är mycket mer utmanande tycker de unga spelarna.”

Ett konkret exempel på vilken viktig roll HockeyAllsvenskan fyller:

”Ta Liam Dower Nilsson. Han tog inte plats i Frölunda, gick till Björklöven och se på hans utveckling. Och det intressanta är att Detroit Red Wings, som ju draftade Liam, har varit med i den här processen. De har varit väldigt positiva till att Liam är i en satsande klubb i HockeyAllsvenskan och de noterar den utvecklingen förstås. För vissa spelare är just den vägen ett utmärkt karriärsval.”

Elefalk vill speciellt berömma en HockeyAllsvensk trend:

”Vi har tidigare varit lite kritiska mot tränare och sportchefer därför att de varit lite fega när det gällde att våga spela unga spelare. SHL har varit bättre på att spela juniorer i en fjärdelina till exempel eller ännu högre upp, medan HockeyAllsvenskan har varit trögare. Men här vi sett en förändring här de sista tre, fyra åren att tränarna vågar spela juniorer och utveckla dem. Och det är det vad det handlar om, att våga.”

Avslutningsvis noterar vi i vår internationella utblick att åtta av spelarna som vann JVM-guld för Sverige i januari har spelat i HockeyAllsvenskan den här säsongen samt att tre av spelarna i det svenska OS-laget i Milano gick direkt från HockeyAllsvenskan till NHL, utan att passera SHL; Filip Forsberg, Jesper Bratt och Oliver Ekman-Larsson. Och till den kategorin lägger vi till Mikael Backlund som låg precis på gränsen till OS-laget.

Claes Elefalk rundar av med:

”Inom CAA jobbar vi verkligen internationellt och på många nivåer, Schweiz, Finland, AHL i Nordamerika och Sverige förstås. Och vad gäller det vi kallar för ’second tier” (andra nivån) så finns det ingen liga i världen som är bättre än HockeyAllsvenskan. Vi är otroligt stolta över att ha den.”

Szymon Szemberg

Tidigare VD för den Europeiska klubballiansen E.H.C., Informationschef på Internationella ishockeyförbundet (IIHF) 2001-2014, samt projektledare och sedermera COO på Champions Hockey League, 2013-2015. Sportjournalist på Göteborgs-Posten 1981-1997.