"Bara bra på att simma långt under vatten"

Jag minns det som igår. Morfars ljusbruna soffa i husvagnen på Burträsk camping den varma sommaren när jag var åtta år. I en by som satts på kartan då Västerbottensost tillverkas här. Det var den 10 juli 1994. Morfar satt framåtlutad och jag satt hänförd intill och såg upp till den där sprattlande fotbollsmålvakten med samma frisyr som morfar. Målvakten i fråga räddade den sista straffen och morfar och jag kramades som aldrig förr samtidigt som det kom glädjevrål från husvagnarna intill. Där och då visste jag att sporten kommer att bli en stor del av mitt liv.

Det fanns bara ett problem. Jag var ju inte bra på något. Jag prövade allt; tennis, golf, baseboll, fotboll, ishockey, basket och skytte. Jag var talanglös och så långt från en träningsprodukt man kunde komma. Redan här började den polletten att trilla ner. Eller det kanske var några år senare, men det låter bättre om det var här. Så morfar gav som förslag att jag som såg så mycket på sport kunde ju prata som dem på tv. Jag skrattade avfärdande och tänkte att det kommer ju aldrig att gå. 

Varför berättar jag det här då? Jo, för någonstans på vägen så blev det ju så. Idag är mitt jobb att prata som dem på tv och jag får ofta frågan hur det blev så och det är något jag har funderat en hel del på det där.

Hur kom det sig egentligen? 

Jag har efter många sömnlösa nätter och tankar som springer iväg kommit fram till några saker i mitt liv och en av dem är att jag är inte speciellt bra på någonting. Det låter kanske lite hårt, men jag kommer inte på speciellt många saker som jag är riktigt bra på. Egentligen är jag bara duktig på att simma långt under vatten och på att reklamera varor. Det sistnämnda är en smal gren, men jag tror att mitt utseende som liknar en lite rundare version av killen på Kalles kaviar-tuben kan ligga bakom. Jag tror att jag, som han, ser rätt snäll ut och jag hoppas att jag också är just det - rätt snäll. Det förstnämnda handlar nog om att jag spenderat mer tid under vatten i mitt liv än ovan. I alla fall om man ska tro mina föräldrar. Jag har badat och jag har gjort det frekvent. Det skriver alla som känner mig under på.

Med det sagt så har jag nog inte tagit mig till det jobb jag har idag genom att vara bäst på något. Jag har alltid trivts i centrum, gillat att prata och försöka sprida god stämning. Men jag har aldrig varit den som blivit vald först på något. Däremot har jag alltid gillat människor och försöker att se alla i min omgivning och deras bästa sidor istället för deras sämsta. Jag brukar säga att alla jobb eller möjligheter som jag har fått i livet har jag fått tack vare någon annan.  

När jag pluggade journalistik och gick på specialistutbildningen tv-journalist så träffade jag min lärare Tobias. Jag berättade tidigt om min dröm att kunna kommentera sport i tv och han hade jobbat med just det på SVT. Jag sög in alla tips och råd jag kunde få och varje chans jag fick så pratade vi om sport. Efter många hårda lärdomar från Tobias om att man inte är bättre än sitt senaste jobb, om att sätta ribban högre än alla andra och att bra inte är godkänt nog så började jag se upp enormt till min lärare. En dag ringde telefonen. Det var Tobias. Han hade blivit erbjuden att kommentera en match på webb-tv, men var klar med det. Så han frågade om jag ville göra det istället. Jag blev helt paff. 

”Du har ju sagt att du vill det i flera månader och här har du chansen.”

Jag tackade såklart ja. Tobias hade redan sagt till personen som ringde till honom och frågade att han hade en lämplig person för jobbet. Nu var det ju bara själva genomförandet kvar. Direkt efter skolan så gick vi igenom allt jag behövde kunna. Jag spenderade dag och natt, dagarna fram till min första kommentering i livet på att lära mig allt om spelarna, lagen, historiken och möjliga scenarion som kunde ske i matchen. Så på svar på hur jag fick kommentera sport. Tobias talade för mig och gav mig chansen.

Senare samma år åkte jag på ett mästerskap i innebandy som skrivande journalist. Väl där lärde jag känna Micael. Vi åt och drack tillsammans vid sidan om matcherna, jag lyssnade lyhört till hans historier om livet, om hur tv fungerade egentligen och om fågelskådning. Innan jag åkte hem från den veckan i Helsingfors så lät jag honom veta att om han någon gång behövde en kommentator till TV4 så kunde han ringa mig. 

Någon månad senare ringde telefonen. Det var Micael. Han hade fått ett avhopp och undrade om jag kunde hoppa in med kort varsel och kommentera en match på TV4-sport. Jag sa såklart ja. Så på svar om hur jag fick kommentera sport på TV4. Micael talade för mig och gav mig chansen. 

Jag blev kvar, kämpade, jobbade hårt som tusan som alla gör i den här branschen. Men trots det så gick åren. Jag upplevde aldrig att jag blev speciellt mycket bättre på att kommentera. Jag läste på mer och mer, jag försökte famla i mörkret för att komma på vem jag var i tv-rutan. Vad tyckte folk om, vad kan jag bli bättre på och så vidare. Jag började bli orolig att jag inte skulle vara speciellt bra på det här heller. Men sedan hände något och jag vet ungefär vad det var. 

Efter lite omkastningar i livet kring 2017-18 började jag hitta mig själv. Jag har hela mitt liv känt som att jag varit på flykt från något, som att jag aldrig riktigt passar in. När jag är någonstans, hur bra det än är vill jag därifrån och det handlar nog om att jag alltid varit orolig att folk ska bli less på mig då jag alltid fått höra att jag varit lite för mycket. Men här någonstans i livet, efter många år av sökande började jag hitta mig själv. Jag började inse att man måste inte bli omtyckt av alla, man behöver inte vara bäst på något och man behöver inte överdriva för att folk ska tycka att man är rolig. 

Mognaden hos mig själv föll in ganska lämpligt till det att det öppnades upp en plats som programledare i HockeyAllsvenskan. Jag var så säker på att jag inte ens skulle vara tilltänkt för jobbet så jag tror faktiskt inte ens jag hörde av mig till cheferna för att få det. Jag kommenterade förvisso SHL på heltid då, men när det var stora studiosändningar i HockeyAllsvenskan jobbade jag bakom kameran och gjorde jobbet som studioman. Den som hämtar personer till intervjuerna och som är producenternas förlängda arm i arenan. Däremot hade jag berättat om min önskan att programleda för David, som var och är projektledare för HockeyAllsvenskan på TV4/C More. Och som svar på frågan hur jag blev programledare för Hockeyallsvenskan. För att David talade för mig och gav mig chansen. 

Har ni hängt kvar hela vägen hit så vill jag med det här säga att jag inte tror att de här tre exemplen (det finns bra många fler om människor som har hjälpt mig ska gudarna veta) hade skett om jag inte hade varit snäll. Jag har säkerligen haft en hel del tur och god tajming också, men det har alltid funnits andra som garanterat hade gjort ett minst lika bra jobb som mig, mest troligt bättre.

När jag lagt samman pusslet av mitt liv fram till idag så har jag nog landat i att jag är en rätt bra kompis som en tredje sak att addera till den där listan med undervattenssim och återlämning av fel skostorlek. Jag vet själv hur mycket jag har famlat i vad jag velat göra i livet och jag har med många timmar av fundering landat i att om jag behandlar andra på ett bra sätt, då kommer andra att behandla mig bra tillbaka och det har gett mig enormt mycket i livet. Så sluta vara osäker på allt du är dålig på, försök att utnyttja det du är bra på. Tro på dig själv, för man kan inte tro det med den här texten, men det gör jag verkligen. Jag har landat i att jag kan vara mig själv. Tro på mig själv. Jag kan vara överdrivet exalterad, redo att fly, sprallig och galen, ordvitsande och tråkig som tusan och de som gillar det gör det. De andra, får tycka som de vill. 

Så till dig mitt i sommarsemestern, försök att oroa dig lite mindre. Behandla andra bra, då kommer det att bli bra till slut.

Ta hand om er.

Och glöm inte att bada.

Lars Lindberg

Ålder: 37 (känner mig som 24)

Bor: Umeå

Familj: Fantastiska sambon Emma, dottern Ellen och hunden Ines

Gör: Försöker balansera familjelivet med jobb och intressen (men misstänker att svaret på frågan nog är tänkt att vara programledare och kommentator på TV4)

Bästa egenskapen: Entusiastisk till det lilla

Sämsta egenskapen: Är bäst i små doser 

Vad är du beroende av: Äta sent på kvällen, gå promenad på morgonen och mjölk

Ser upp till: Ted Lasso

Drömjobbet: Dykinstruktör på Koh Tao 

Favoritlag: Liverpool FC

Favoritspelare: Pavel Bure, Sergei Fedorov, Esa Keskinen, Steven Gerrard, Ronaldinho, JJ Watt, Tom Brady, Ernie Els