Jag heter Arvid söderblom och idag är det min tur att gästblogga.
Jag tänkte berätta om min resa från att spela för Hanhals i division 2019 till att 2021 skriva på mitt första NHL kontrakt med Chicago Blackhawks.
Så vad har gjort resan möjlig?
Till och börja med så fick jag en väldigt bra grund att stå på i Frölundas akademi och hockeygymnasie. Hela vägen från U16 till J20 var det mycket träning med både fys, målvaktsträning och lagträning varje dag. Min näst sista säsong som junior (17/18) så blev jag inringd till Frölundas samarbetsklubb Hanhals. Deras målvakt Fredrik Bergvik (idag i Södertälje) hade brutit fingret och dom behövde en målvakt. Jag fick spela två matcher med Hanhals i division ett, två matcher som gick väldigt bra för min del. Därefter skrev jag ett tvåårigt utvecklingskontrakt med Frölunda och vi bestämde att jag skulle lånas ut till Hanhals kommande säsong. Under säsongen (18/19) i Hanhals, hade jag Mikael Sandberg som målvaktstränare och han plockade mig till TAIF säsongen efter.
Säsongen (19/20) i TAIF var väldigt bra och utvecklande för mig. Jag fick fortsätta jobba med Mikael Sandberg och vi nötte mycket extra både före och efter träningarna. Det var även väldigt utvecklande matcher med mycket skott och mycket att göra. Vi hade en bra coach i Magnus Bogren som fick ihop gruppen på ett bra sätt. Det var en rolig grupp med en bra mix av spelare som hade varit i klubben länge och även nya spelare utifrån. Vi lyckades slå många av topplagen och överträffade mångas förväntningar.
Det var såklart en omställning att flytta från en storstad som Göteborg till en liten by som Tingsryd. Men det hade sin charm att bo där och människorna var jättetrevliga och hockeyintresserade. Jag bodde precis ovanför klassiska varuhuset och kaféet Börjes. Så där var man en del för att både handla och fika.
Tiden i Tingsryd hade stor del i den målvakt jag är idag.
Efter säsongen i TAIF så gick mitt kontrakt med Frölunda ut och jag flyttade upp till Västerbotten för att spela i Skellefteå säsongen (20/21). I Skellefteå så hade vi ett riktigt bra lag och det var en väldigt utvecklande miljö att vara i. Att få träna mot så skickliga spelare varje dag och att ha en av Sveriges bästa målvaktstränare och målvaktskollega i Krister Holm och Gustaf Lindvall, kombinerat med alla matcher gjorde att jag genom hårt jobb kunde utvecklas och ta stora kliv under årets gång. Jag kände att jag blev bättre och bättre ju längre säsongen gick och jag spelade som bäst i slutspelet precis innan jag tyvärr blev sjuk.
Under året i Skellefteå, var det för mig, alltid speciella matcher mot Frölunda. Dels för att jag tillhörde klubben under sju säsonger, men också för att både min lillebror Elmer och pappa Martin fortfarande är aktiva i A-laget där. Elmer är forward och pappa naprapat. Jag vaktade målet i två matcher mot Frölunda och det blev två vinster för oss och det viktigaste, noll gjorda mål för Elmer. Skämt åsido, han hade faktiskt ganska många lägen att göra mål på mig men det lyckades han inte med. Pappa Martin stod i båset och hejade såklart på mig. Jag brukar sällan bli så nervös innan, men inför dom matcherna kittlade det lite.
Ett tag efter säsongen i Skellefteå var slut så fick jag göra något som jag drömde om som liten och alltid har kämpat för - jag fick skriva på mitt första NHL-kontrakt.
Känslan när jag skrev på var lite overklig men också riktigt spännande och jag kände mig stolt och glad.
Det gav mig extra motivation till att fortsätta med det jag gör och göra det ännu bättre för det är nu resan börjar på riktigt.
Viktigast på resan hittills har utan tvekan varit min sambo Ann som dragit ett stort lass hemma med vårt barn vilket gett mig möjligheten att göra det jag brinner för. Även mina föräldrar, syskon och övrig familj och släkt som har stöttat i allt och hjälpt mig under uppväxten. Men också alla lagkamrater och tränare man har haft genom åren och framförallt alla målvaktstränare.
