Jag lovar att jag har bjudit på känslor i min karriär som domare i den mest underhållande ligan i Sverige…
Jag har brunnit för ishockeyn sedan barnsben. Yngst av tre brödar så var det bara att som treåring hänga med till ishallen och åka skridskor när dom äldre syskonen tränade med RBK. Jag avslutade en medioker karriär som spelare vid nitton, tjugo års ålder. Då lade en kompis som dömde grunden för min fantastiska resa genom hockey-Sverige.
Jag har alltid gett 100 % och det är för mig självskrivet. Jag tror att jag har gett mycket av mig själv för det är så jag är som människa och domare. Jag har stöttat domare och förhoppningsvis fått dom att växa nya och yngre.
Jag har älskat att åka ut och bjuda på känslor, glädje och gott snack.
Jag har flera minnen från åren.
Som en match med Malmö. Jag gör som vanligt det jag blir tillsagd. HD Christoffer Karlsson har precis delat ut en fem minuter MP på Malmö så jag åker över isen bort till båset och ska meddela vårt beslut till Björn Hellqvist och Mats Lusth. Mats sätter en fot på sargen och lutar sig fram, han är högröd i ansiktet av ilska och står där och är sjukt upprörd. Det är då jag ser slipsen hänga och dingla framför mig, så jag får ett infall. Den kan jag faktiskt dra i för att avledda hans ilska, så jag gör valet att greppa tag med ett ryck så Mats håller på att tappa fotfästet. Sedan åker jag därifrån. Vi får över en kille som sitter av straffet och efter matchen så får Mats komma in och prata av sig. Det är då han säger att han förstår att jag drog i slipsen för han var så jäkla arg. Vi skrattar åt det som hände och han säger ”ge fan i min slips”, och sen är det hela utagerat och hockeylivet fortsätter med nya matcher och omgångar.
Jag har ett lag som har gjort ett gött intryck på mig. De har varit hatade av många men jag har alltid trivts i deras närvaro. Karlskoga. Jag har ett roligt minne och det är när de möter Rögle. Daniel Wessner kommer i en två mot etta och jag blåser av. Wessner kör bort till HD och säger vad fan händer, ni kan ju inte blåsa av i en två mot etta. HD svarar Wessner att jo, Gille kan. Sedan vänder de sig mot båsen. Jag står inne i båset och delar ett bråk så jag har haft ryggen mot spelet och valt att blåsa av för att lugna ner det. Kanske inte helt rätt beslut men oftast har jag fått respekt för det jobb jag gjort.
Den där spelaren, Daniel Wessner, har idag bytt sida och vi har verkligen funnit varandra. När han spelade aktivt hade vi under de inledande åren noll kommunikation. Han var en pina att hantera men vi fann en väg. Sedan har vi sakta men säkert krupit närmre varandra. Idag kan jag säga att jag hyser stor respekt för denna människa och jag har dömt ihop med honom i HockeyAllsvenskan och han kommer absolut att leverera som domare.
Ett minne till?
Okej!
En kväll i Nelson Garden Arena. Vi dömer ju alltid såsom publiken tycker så vid en avblåsning så kastas det in ett par glasögonbågar. Så jag åker ju bort och plockar upp dom och ska lämna till sekretariatet men vill ju givetvis bjuda på mig så jag låtsas missa hålet i plexiglaset ett antal gånger vilket uppskattas bättre än hur vi dömer så det både skrattas och applåderas.
En helt vanlig kväll på jobbet…
Jag förstod inte under min aktiva karriär som domare hur stort avtryck jag har gjort men den kvällen då jag klev ut på Hovet för att döma AIK-BIK och avsluta en 26 år lång resa med 16 år och 569 matcher i HockeyAllsvenskan så fick jag gåshud på hela kroppen.
Kvällen kröntes med avtackningar av spelare och lagkaptener, coacher som hade spelat in videohälsningar, flertalet sms och grym uppskattning.
Det räcker att jag tänker på dessa uppskattningar så får jag tårar i ögonen och en jäkla go känsla i bröstet, där ett hjärta av ren och skär is klappar. Fan va jag har tyckt detta har varit skoj…
Nu kommer jag ägna sommaren åt att vara med min familj, spela golf, åka husbil och njuta första träningsfria sommaren på 26 år.
Sedan kommer jag tillbaka till Allsvenskan med en ryggsäck full med erfarenheter och kommer coacha domarna på det bästa sätt jag kan.
De ska få sina fiskar varma…
