"Under firandet slog det mig..."

30 juli 2021 09:00

Fredrik Hansson skriver om karriären, 14 april 2019, gruppsammanhållningen, motivationen, kvalet mot Väsby, sin bakhandsås och slutet som VINNARE.


Hallå i sommarvärmen.

Jag har haft en fantastisk tid som hockeyspelare på seniornivå. Har aldrig spelat på högsta nivån eller representerat så många klubbar. Spenderade tre år i Tingsryd där jag både hade otroliga framgång och personlig motgångar. Det var första gången man flyttade hemifrån, man skulle lära sig ta hand om sig själv med allt vad det innebär. Det tredje året spelade vi i HockeyAllsvenskan. Det var ett tufft år. Hade tre olika tränare den säsongen och vi fick aldrig riktigt ihop det men lyckades hålla oss kvar genom kvalserien.

Efter det så fick jag inte förlängt kontrakt och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Hade lite intresse i HockeyAllsvenskan men visste då också att jag skulle få en mindre roll och mindre speltid än jag ville. För mig var det viktigare att få spela mycket och få en stor roll istället för att kriga på i en tredje-, fjärdekedja.

När Micke Tisell blev tränare för Kristianstad så var valet rätt lätt. Jag hade Micke två år i Tingsryd och jag gillade hans sätt att spela.

De första åren här gick inte riktigt som jag (vi) ville men jag har alltid trott och känt att här finns mer att hämta. Så bestämde mig att jag lämnar fan inte innan vi gått upp i HockeyAllsvenskan. Det tog åtta säsonger. åtta år av misslyckande. Och ju äldre jag blev desto svårare var det att motivera sig, men kärleken till klubben och viljan att vinna gjorde att man fortsatte. Den känslan i mars-april varje år är otroligt jobbig.

MEN... det är värt det när man sen äntligen lyckas.

Varje bussresa, varje sommarträning, varje försäsong på is och alla skador man åkt på. Det är värt allt det. Att få vara med att spela upp klubben i ditt hjärta är obeskrivlig.

Den 14 april 2019 i Uppsala kommer jag alltid minnas.

En otrolig glädje och något jag är väldigt stolt över.

När säsongen 20/21 startade hade jag en otrolig revanschlust.

Vi ville vissa alla att vi kunde spela bättre hockey än året innan (19/20) som avslutades på grund av Corona. Föregående år var tufft med många förluster. Det är inte helt lätt att gå från att vara ett vinnande lag under så många år till att helt plötsligt vara ett lag som får kriga för varje liten poäng. Så denna säsongen skulle vi överraska. Tyckte att vi spelade rätt bra hockey många matcher men vi hade otroliga problem med målskyttet. När sen förlusterna började komma mer och mer så tar det på psyket. Det börjas skriva mer och mer i media och på sociala medier om att värva spelare, sparka tränare att halva laget ska bytas ut. Även fast man inte tar illa upp av sånt, men dessa kommentarer från media och privatpersoner letar sig alltid in i gruppen på något sätt och ställer till det.

När vi var i den sitsen vi var i så är gruppsammanhållningen otrolig viktig. Jag vet att börjar jag tröttna och ledsna så kommer jag dra med mig fler och till slut så rasar allt. Så det var bara att försöka hålla glad min och vara så positiv man kunde efter varje förlust. Och konstigt nog så var det inte så svårt. Tycker är det något vi haft i Kristianstad under många år så är det just det. Man försöker lämna alla privata problem innan man kliver innanför dörrarna. Och är man då ett förlorande lag så betyder det otroligt mycket att veta att stämningen dagen efter en förlust ändå är på topp och alla är där för att bli bättre som lag. Vi visste att blir det playoff så kommer det avgöras i hur mycket man vill vinna tillsammans med sina lagkamrater, hur mycket man är villig att ge för varandra.

Där kring jul någonstans så hade jag nog i mitt huvud bestämt mig för att sluta. Kände att motivationen började försvinna. Såg det mer som ett ”vanligt” jobb. Något jag var tvungen att göra. Matcherna var som vanligt men just träningar, bussresor. Sen tror jag självklart valet påverkades mycket av att det inte varit publik på matcherna. Att åka ut på isen med intro, rök eld, hög musik för att sedan inte se en människa när det tändes var väldigt omotiverade och vissa matcher kändes som träningsmatcher. Och spelar man på denna nivån så måste man brinna för det och det gjorde jag inte till 100 %.

Inför playoff mot Väsby så hade jag en skön känsla.

Jag hade som mest fem matcher kvar av karriären. Och när vi vunnit dom två första uppe i Väsby så trodde jag det var klart. Det finns inte en chans att dom slår oss i två raka på vår hemmaplan... men tji fick jag. Så efter andra matchen var det bara att packa igen för en sista bussresa. Den sköna känslan jag hade innan playoff var bortblåst. Istället var det ångest.

Det sista jag gör, ska det vara att spela ner KIK i division ett...?

Jag har ALDRIG varit nervös under en match.

Men just denna matchen var hemsk.

När man är på isen så går allt på automatik, man hinner inte bli nervös. Men när man sitter i båset och ser deras kedja med Lavoie, Smith, Lindberg på isen kunde jag inte kolla. Och när jag själv får för mig att slå en backhandsås framför eget mål i overtime som slutade med utvisning... vet inte om jag någonsin mått så dåligt som jag gjorde de följande två minuterna i deras powerplay.

Men sen small det.

Olsén dunkade in ett skott från blå och båset fullkomligt exploderade. Under all glädje och tårar som fanns i firandet så slog det mig. Det var sista gången jag skulle få jubla som spelare i ett bås när vi gjort mål. Det var sista gången jag skulle få glädjas med mina lagkamrater. Det var min sista match och jag fick avsluta som en VINNARE.

Nu väntar ett nytt kapitel som en vanlig Svensson.

Ser fram emot det som kommer samtidigt som det är skrämmande på något sätt. Man har alltid haft hockeyn och träningen, samtidigt är det just nu otroligt skönt att slippa träna. Tror det är svårt för alla som inte hållit på med en lagidrott att förstå hur det är. Man är som en familj. Umgås mer med laget än vad man gör med sina nära och kära hemma. Det är en livsstil som försvinner. Jag tror det kommer ta ett tag att komma in i det nya livet och det är okej.

Men jag måste medge att jag längtar redan till säsongen går igång även fast jag framöver kommer stötta från läktaren.

#11💚🦁