Endre: "Jag har alltid trott på mig själv"

12 november 2020 14:45

AIK-målvakten Claes Endre har startat säsongen bra och nu berättar han om sin krokiga resa, Boden-succén, tron på sig själv, livet som proffs och klubbens säsongsstart.


Vem ska ta förstaspaden i AIK?

Det var en av de stora frågorna inför årets upplaga av HockeyAllsvenskan.

AIK valde att satsa på två målvakter utan allsvensk rutin inför säsongen i form av Claes Endre från Boden och Edvin Olofsson från Väsby. Hittills är det Endre som fått spela mest, och som har gjort det imponerande bra så här långt under sin allsvenska debutsäsong.

Just nu har han hela HockeyAllsvenskans näst bästa räddningsprocent med 93,6 %.

– För min egen del har det känts superbra. Jag har väl någon match som jag hade velat ta tillbaka, men annars har jag kommit in bra i laget och det allsvenska tempot, säger Claes Endre.

Många undrade vem som skulle ta förstaspaden i AIK i år, nu verkar det vara du som gjort det?
– Nja, det vet jag inte, men det har stämt i de matcherna jag har spelat. Jag har verkligen fått ut mitt spel. Det var en öppen kamp från start mellan mig och Edvin och det är fortfarande en kamp om speltiden, det är 50-50 på träningarna, och vi sporrar varandra. Jag har fått spela mer hittills, men det går inte att ta något för givet.

Vägen till toppen har varit allt annat än spikrak för 25-åringen.

– Nej, den har varit krokig och det har inte varit någon raksträcka för mig, säger Endre.

– Men jag har trott på mig själv hela vägen. Jag har aldrig tummat på något, aldrig fuskat en enda gång. Jag har alltid varit nyfiken och vetat att jag har potential, men har inte riktigt fått ut allt förrän nu. Jag är lite av en "late bloomer", och jag har jobbat hårt för att komma hit. Jag har vetat att jag kan och har verkligen gett det en chans, och nu kommer äntligen resultaten.

Efter gymnasiet stack Endre till USA och visade upp sig på en camp i Boston, och fick erbjudande om att spela juniorhockey i tredjeligan där - vilket han nappade på. Efter två år kom han hem till Sverige och Tumba. Laget åkte ur HockeyEttan och Endre följde med ner i division två, innan han via spel i HockeyEttan med Segeltorp och Boden fick ett erbjudande av AIK inför i år.

Ifjol i Boden var han en av HockeyEttans absolut bästa målvakter.

– Man kan väl säga att mitt genombrott kom ifjol i Boden. Jag och min sambo trivdes hur bra som helst med att bo där och det var en fantastisk organisation med många eldsjälar, och det är saker som gjorde att jag inspirerades. Det rullade bara på, jag och laget spelade bra och jag utvecklades som målvakt, säger Endre.

Varför kom genombrottet ifjol?
– Det är svårt att säga, men miljön var som sagt bra i Boden. Allt började nog med att jag fick Mike McCarthy som målvaktstränare i Tumba, det var då jag hittade mitt spel och det har jag jobbat med sedan dess. Jag är lugnare i själva spelet nu. Men framförallt tror jag att det beror på att jag hållit i hela tiden. Att jag hela tiden är nyfiken, vill utvecklas och har trott på mig själv. Fast det gått tungt har jag alltid jobbat vidare.

När du var nere i tvåan med Tumba... vad tänker man?
– Det är klart att det var frustrerande, men oavsett var jag varit någonstans så har jag gjort mitt bästa. Jag har aldrig tänkt att jag är för bra för en liga, utan bara tänkt att jag måste bevisa att jag ska högre upp. Jag har knutit näven i fickan och jobbat ännu hårdare. Jag tycker aldrig synd om mig själv, jag försöker bara jobba ännu hårdare.

Varför blev det AIK till i år?
– Jag var med och tränare lite med AIK förra försäsongen, innan jag stack till Boden, så de har haft ögonen på mig. AIK var på mig tidigt i våras, och det kändes som ett bra alternativ.

Faktum är att Claes Endre började spela hockey först i tioårsåldern och blev målvakts först i tolvårsåldern.

– Det var sent och jag vet egentligen inte varför jag blev målvakt, men jag var väl intresserad av skydden och maskerna som alla andra barn. Jag är en materialkille i grunden. Sedan har jag alltid gillat att sätta press på mig själv, och det måste man gilla som målvakt, säger han.

– Min inspirationskälla är Marc-André Fleury. Han är glad, positiv och en bra målvakt.

Det är en bit kvar till Fleurys lönekuvert i NHL-klubben Vegas Golden Knights, men i år är Claes Endre för första gången en proffsspelare, det vill säga att han inte jobbar vid sidan om ishockeyn.

– Det är första gången jag kan kalla mig ishockeyspelare på heltid, och det är skönt. När jag spelade i Segeltorp jobbade jag 8-17, och i Boden blev det nästan som semester när jag bara jobbade halvtid, men det är klart att det här är något helt annat. Jag har alltid varit den som är sist av isen och sist ur omklädningsrummet, och nu kan jag vara det med gott samvete också eftersom jag vet att jag inte behöver stressa till jobb eller hem till sambon. Detta är ett previlegium, säger Endre.

Du har fått kämpa länge, slappnar du av mer nu?
– Nej, det skulle jag inte säga. Jag har fortfarande mycket att bevisa. Jag har alltid kommit in med mycket energi, jag vill aldrig kasta bort en träning, och det gör jag oavsett om jag jobbat åtta timmar innan en träning eller inte. Jag har dessutom en målvaktstränare i Christopher Heino-Lindberg som inte ger oss andrum att slappna av, utan det är påslag som gäller hela tiden. Han är ett jättestöd.

För en tid sedan kom också första nollan.

– Superskönt, men ännu skönare att vi tog tre poäng. Det är alltid skönt att hålla en nolla, men jag är inte så beroende eller fokuserad på statistiken.

Claes Endre har imponerat i säsongsinledningen.

AIK som lag har haft det tyngre.

– Det har varit halvknackigt. Vi har spelat bra i många matcher men sedan fallit ner i dippar. Vi får inte glömma att klubben kom sist i ligan ifjol och att det bytts ut många spelare, det går inte vända en skuta på en sommar. Det är en helt ny ledarstab som ska sätta ett system som många inte spelat innan, så det tar tid. Det är lite frustrerande, men vi måste bara kämpa på.

Systemet sitter inte i ryggmärgen ännu?
– När det går lite tungt så vill många göra saker och ting på egen hand, och då går vi ifrån systemet vilket gör att det blir ännu sämre. Skulle vi hålla oss till systemet och slappna av lite - det blir en anspänning när det går tungt - så tror jag det skulle lossna. Det är dock lättare sagt än gjort. Jag tycker spelidén sitter, men vi måste släppa lite på axlarna. Det är det sista lilla som inte sitter.

Vad ska vi förvänta oss av fortsättningen?
– Jag tycker att vi som lag ska upp två, tre växlar. Vi har så pass bra lag och spelidé att vi ska kunna bättre, sedan får vi se hur långt det räcker.

Och för dig?
– Jag vill fortsätta spela matcher. Det är tidigt på säsongen och jag samlar fortfarande erfarenheter, men ambitionen är så klart att ta fler kliv framåt.