Gästkrönika: "24 glittrande timmar"

29 januari 2018 11:00

Varje vecka publiceras en gästkrönika. Den här gången skriver första Guldgaller-vinnaren Fredrik Pettersson Wentzel om 24 glittrande timmar som plöjde vägen mot Guldgaller, JVM och SM-guld.


Det viktigaste stunderna i livet, de som verkligen gjort skillnad är sällan 100 % soliga.

De innefattar ofta skräck, ångest, förväntan, glädjerus och ett mörkt övervakande moln med vetskapen om att precis allt kan vara annorlunda efteråt.

För mig är det 24 timmar av just de känslo-ingridienserna som gav mig en katapultstart på min karriär som hockeymålvakt.

Samtalet.

Jag satt på min kompis smutsiga soffa i hans lägenhet i det ruffiga området Kvarngärdet som ligger mellan City och ishallen i Uppsala. Vi spelade NHL på playstation när det ringde på min telefon. Jag ledde matchen och blev irriterad och störd av det vidriga ångestframkallande ljudet från ringsignalen. Jag kikade ner på telefon och såg att det stod Jonas Rönnqvist på skärmen, dåvarande huvudtränare i Almtuna. Att han hörde av sig var inte helt ovanligt eftersom jag tränade en del med A-laget vid den här tiden, men att han ringde så här sent på kvällen hade inte hänt tidigare och jag insåg direkt att det var något viktigt. Pulsen rusade som den gör på morgonen när man tittar på telefonen och förstår att man försovit sig.

“Hallå", svarade jag.

“Du måste lära dig att presentera dig när du svarar “PW”, svarade Rönnqvist.

Jag var skakad för att uttrycka sig milt.

Båda A-lagsmålvakterna, Gusten Törnqvist och Ola Nilsson, var indisponibla och de ville att jag skulle spela för dom imorgon mot Sundsvall, borta.

Matchen.

Jag sov dåligt den natten. Jag målade upp tusen scenarion i mitt huvud. I de allra flesta var utgången att jag hade gjort bort mig totalt och laget hade förlorat.

Jag klev in i bussen inför den fyra timmar långa bussturen mellan Uppsala och Sundsvall. Blyg och nervös ända in i benmärgen lyckades jag till slut med skakig röst fråga om det fanns någon ledig plats.

“Du kan sitta i trappen”, hördes från bak i bussen följt av ett rungande skratt från resten av spelarna.

Skrattet tog aldrig slut. Det kändes som det varade i tio minuter. Det varade nog bara i ett par sekunder. Jag mådde illa, benen höll mig knappt stående. Det enda jag ville var att kliva av och springa in i J18:s omklädningsrum där jag kände mig hemma. När skrattet lagt sig fick jag en plats och vi var påväg mot min första match med det laget jag följt sen jag började spela hockey som sexåring.

Jag minns exakt var jag satt i omklädningsrummet i Sundsvalls ishall. Jag minns att jag upplevde träbänken som för hög och jag minns hur jag sneglade ner på min hand som var omöjlig att hålla still. Vi vann matchen med 4-2.

Tidningen.

Drygt ett dygn efter jag suttit på min kompis smutsiga soffa på Kvargärdet i Uppsala var jag nu påväg hem efter min första seniormatch. Jag gick in på unt.se för att läsa om matchen som jag alltid gjorde efter att A-laget hade spelat. På så vis var allt som vanligt, det jag sen fick läsa var däremot inte som vanligt, långt därifrån.

Allt handlade om mig.

Rubrikerna, texterna och krönikorna.

Det var fullkomligt surrealistiskt.

Jag älskade det.

Guldgallret.

Säsongen fortsatte sen i samma mönster. Jag blev mer och mer bekväm. Jag fick en plats i bussen. Jag spelade över 30 matcher, höll sex nollor och laget tog sig hela vägen till Kvalserien (en förlorad konstform) där vi bara var två uddamålsförluster ifrån att gå upp till Elitserien.

Strax innan Kvalserien skulle inledas fick jag ett samtal från HockeyAllsvenskan. Jag hade vunnit Guldgallret som seriens bästa junior.

Johan Tornberg, expert på Viasat, skulle komma hem till mig med ett tv-team och jag skulle agera förvånad. Han plingade på med en tårta i handen. I bild skulle jag sen skära upp en bit av tårtan och förklara hur det kändes att vinna priset. Jag var sensationellt dålig på att skära upp en tårta, det jag sa var osammanhängande och ocharmigt. Jag har aldrig sett det där inslaget. Det kan vara så att jag presterade så dåligt att inslaget aldrig visades på TV. Jag hoppas det.

Jag var fortfarande samma blyga, nervösa, introverta person utanför isen, men på den hade jag på bara några månader gått ifrån J18-målvakt till att spela inför fullsatta läktare mot lag som Leksand, AIK och Södertälje.

På film får vi ofta hänga med när skådespelare som Jennifer Lawrence eller Hugh Jackmans liv förändras i ett ögonblick. Förmodligen för att många av oss kan associera till den typen av händelser. I biosalongen tänker vi narcissistikt på våra egna stunder som präglat våra liv.

De 24 timmar som haft störst inverkan på min målvaktskarriär kommer knappast Hugh Jackman vilja göra till Hollywood-film men likt Moses delade de 24 glittrade timmarna på havet så jag med stapplande steg kunde ta mig över på andra sidan och vinna Guldgallret, spela JVM, representera Tre Kronor, och vinna SM-Guld.

Mer ska det bli.

Tack.

Fredrik Pettersson Wentzel
Första vinnaren av Guldgallret och nu SHL-målvakt i HV71