Det finns många brokiga spår fram till ett liv inom hockey.
Den rätta och självklara vägen genom juniortiden ska vara: ett hockeygymnasium i en SHL-klubb, SHL, vidare till NHL.
Blir man inte upptagen till SHL ska man som sämst lira HockeyAllsvenskan (HA). Helst som sistaårsjunior men funkar även om första senioråret är i HA. Detta är målet för drivna föräldrar och dess barn. Det självklara. Vill upplysa lite om att det finns andra vägar, det fattar ju alla och det finns många exempel. Min väg till det fina juniorlaget som sedan slutade i några taffliga SHL-matcher, och ett betydligt roligare HA-liv, var inte rak (inte så att Disney dreglar sig sjöblöt över den, men rak var den inte).
Tänkte peppa alla som inte är med i TV-pucken och därmed blir utelämnad från de finaste hockeygymnasierna. Det är tyvärr det som är kontentan idag. Den första gallringen till NIU-godkända hockeygymnasium sker tyvärr när ansvariga bläddrar i TV-puckens laguppställningar, finns du inte med där hamnar du i hög nummer två, tre, eller i dokumenthanteraren…
Värmland kom tvåa i min åldersgrupp (födda 81) i TV-Pucken med elva FBK-spelare. Jag var från Kil, de hade inte vunnit med mig i laget heller… 81:orna i FBK var bland de bästa i Sverige, bevisligen.
FBK hade förr i tiden en gallring vid väldigt ung ålder och de som inte dög eller hade föräldrar med stora bankkonton, fick lira i ett ”farmarlag”, Skåre. I Skåre återfanns bland annat mångåriga Sportbladet-reportern Emil (då Karlsson) Lagnelius. Kan vara lite tajt att komma med i en TV-puck när man redan blivit gallrad från att lira i sin hemstads ”representationslag”, men Emil var i alla fall med på de så kallade uttagningslägren. Han kämpade som fan. Vi hängde lite på de där korta lägren vill jag minnas, båda var väl lite i samma sits. Vi visste väl båda att vi aldrig skulle komma med, men ändå lite coolt att komma tillbaka till skolan och säga att man varit på TV-puckläger.
Vi var ganska lågmälda vill jag minnas, jag minns också att jag med en annan polare från Kil diktade ihop att vi hade ett rockband och vår huvudsingel hette ”Rafset”. Några läste bluffen och jag fick överbevisa dem genom att komma på någon bra refräng där jag vävde in ”Rafset” och efter det verkade de svälja det (det var på den här tiden Ronny och Ragge var heta så texten kunde faktiskt vara relevant, även om det får mig att fundera på om jag verkligen var så lågmäld som jag vill minnas…)
Den stora stjärnan i Värmlands TV-puck födda 81 var Daniel Westin från Sunne, en back hör å häpna. Han tog heller inte så mycket plats, förutom på isen. Han var outstanding, skridskoåkning som en konståkare, explosiv som en libanesisk båthamn och fröken ur-tajming i sina tacklingar. Minns en match mot Sunne med mitt Kils AIK och ”Vesslan” tacklade Ali i vårt lag så det såg ut som att Hellboy hade dragit näven mitt i gallret på honom. Vår materialare provade att dra ut bucklan med en tång men trots åtskilliga timmar som yrkesmekare sket det sig och det slutade med att Alis farsa fick köpa nytt galler.
Spelade sedan med Westin i både BIK och FBK och minns att jag stod och stirrade på honom under övningar och försökte se hur fasen han åkte. Bland annat såg jag att han startade varje övning med att ta tre, fyra dyngsnabba skär, en av de grejer jag försökte ta efter (inget revolutionerande, men på den tiden inte självklart), det liknade troligtvis en slowmotion-scen tagen ur en Ben Stiller-komedi när jag körde. Det gav ändå sakteliga resultat. Problemet med hockey är att det finns skär fem, sex, sju och så vidare, de fick jag fortsätta sluta med. Westins karriär tog på grund av saker han inte kunde rå på tyvärr slut alldeles för tidigt, han hade vi velat se mer av!
Efter utebliven TV-puck och även helt utelämnad av alla skivbolagsdirektörer fick min syokonsulent typ vara min agent. Jag hade en ett år äldre kompis från Kil, Peter Emtfeldt, svinlik Håkan Loob fast leftare, och med betydligt häftigare humör. Han hade på inrådan från vår syo, radisportlegenden Ola Carlsson, sökt sig till Mariestads hockeygym. Han tipsade om mig och min ”bandkollega” K-H som han hette och sa att vi skulle söka, och vips satt vi tillsammans med våra pappor i en buss på en sorts guidad tur genom Mariestad. Vi var helt övertygade om att det var A-lagets materialare som ledde turen och han hade även hand om campingen i stan. Vi flyttade in mitt emot Vadsbogymnasiet och när vi kollade på första A-lagsträningen tog ena målvakten av sig masken för att dricka, va fan?! Materialarn stod i mål och var bra så inni helvete! På den tiden var inte målvakterna lika atletiska som idag och det gällde materialarn också som ni kanske förstår, men satan vilket spelsinne han hade! Mannen bakom masken och en av de bästa målvakterna utanför Eliserien var Andreas Appelgren, senare både sportchef och tränare i några allsvenska lag. Nu är han tillbaka som coach i Mariestad. Kan tänka mig att han är en jäkla bra coach och de slipper avlöna en sportchef, den skulle aldrig få bestämma ändå.
I efterhand har jag funderat lite på hur mina föräldrar kunde släppa iväg mig att bo själv vid 16 års ålder. Var lika mogen som en militärgrön banan vid tidpunkten. De lät mig göra som jag ville, satte aldrig nån press på mig förutom att jag skulle göra mina läxor. Det gjorde jag kanske inte heller men så länge betygen var ok kunde de omöjligt veta att jag kanske slarvat lite. Jag är dock helt övertygad om att året i Mariestad var helt avgörande för att jag senare kunde livnära mig på sporten.
Lite flyt i tajmingen hade jag väl att jag kom till Mariestad året jag kom. Klubben hade en kanonkull födda 80. Vi var nämligen ett av de bästa i Sverige mitt år där och slutade tvåa i den södra serien. En av våra stjärnor hette Thomas Mitell, tror han gjorde typ 14+22 på 14 matcher, som back. När man talar om udda vägar i diverse yrkesval borde Mitells historia vara väldigt läsvärd. Hade någon sagt 1997 att han skulle bli coach hade nog även Mitell själv bettat emot. Om någon sen sagt att han skulle coacha Chicago Blackhawks skulle de hämta vederbörande och köra hobom till Säter i en tvångströja. Minns en J20 match han skulle vara med på och kom väl direkt från efterfesten till bussen. De torskade 12-1 och Mitell gjorde enda målet. Tränaren var galen och hängde ut honom efter matchen. Mitells svar:
– Varför skäller du på mig? Jag gjorde ju enda målet, hade alla gjort mål hade vi vunnit!
Beskriver honom ganska bra under den perioden. Lite nonchalant (lite tänker ni), magisk touch och spelsinne och ett orubbligt självförtroende. Kul att han fick bevisa sig som spelare även på högre nivå tillslut. Och vilken tränarkarriär sen!
Jag hade två backpartners det året och mestadels var det Västerås-legenden Per Helmersson. Per var byggd som en Belgian Blue redan då och såg nästan ut att vara producerad ett nåt labb någonstans. Trots att han var ett år yngre än mig och två år yngre än de flesta andra skulle alla ha pekat på Per om en castare hade sökt en Hulken från vårt dåvarande lag. När han lirade med sin egen årskull var det fanimej nästan fara för de andras hälsa, speciellt om han blev grön och det blev han väldigt ofta… Per gick senare den vanliga vägen via landslag, hockeygym i Frölunda, fick sen aldrig riktigt fäste i SHL och blev Västerås trogen, en förbannat bra allsvensk back.
Detta året åkte Mariestads A-lag ur och fick inte va med i det som skulle bli den södra allsvenskan. De signade stockholmaren Petter Hägerbäck som tränare med lovorden att de skulle upp direkt. I ungefär samma veva som han flyttade in kom en i styrelsen med en laguppställning och strök halva laget, föreningen hade piss-ekonomi.
Petter hade inte ens fullt lag när säsongen skulle dra igång. Jag och några till fick vara med och lira innebandy med A-laget en off-ice-träning. Petter var där och kollade och undrade vem fan jag var?
– Jag lirar i BJ-laget, sa jag.
– Jag vill se dig på isen nästa träning med oss, sa han.
Var med några träningar och efter en internmatch ville Petter ha mig kvar.
Vi lirade hela försäsongen och det gick väl rätt ok för mig. Appelgren tog mig under sina vingar och styrde mig som en tv-spelsgubbe med sitt snack från målburen. "Kommer de 2-1 så gå stenhårt på skytt så löser jag resten", är ett klassisk Appelgren-citat.
Någon vecka innan serien kom beskedet att klubben gör konkurs. Tack och hej, rätt ner i fyran. Kul…
Hägerbäck fick kontrakt med Malmö J20 och ville ha med mig dit. Jag tog mig en rejäl funderare. Det jag inte visste var att min far verkade tagit över agentrollen från syokonsulenten Ola. Han tyckte att den militärgröna bananen inte gulnat fort nog så han hade tagit kontakt med FBK:s dåvarande junior-ansvariga Harald Lückner i smyg och fått ok att jag skulle få lira i Färjestad, var det något som var häftigt för en värmlänning uppväxt 1,5 mil från hallen var det att lira i FBK. Det var nog skönt för mina föräldrar att få hem mig, tråkigt för ICA-Oxen i Mariestad som fick se sin citronmuffins-försäljning rasa värre än en Corona-bombad Norwegian aktie.
Min inställning med flytten till Karlstad var att jag skulle träna och spela i BJ-Laget som sistaårsjunior. När jag kom till första träningen visade sig att det var i A-Jun jag skulle vara med. Sveriges bästa vid tidpunkten. Möttes av detta i samband med att jag kom till träningen. Även om mitt självförtroende blivit bättre vittnar det kanske lite om att ert fortfarande fanns lite att ta av när min första tanke var "Va faaan!!!, det skulle ju vara BJ jag skulle lira”.
Kommer aldrig glömma första träningen. Den inleddes med för dem andra ett lättare fyspass. För mig, 16 weeks of hell, snabbspolat ned till 45 min.
Det var cirkelträning två och två ihop med nuvarande damlandslagstränaren Ulf Lundberg. Ett exempel på min dåvarande form. En station var militärpress framför huvudet. Endast stången 20 kg, meningen var att man skulle pumpa på i 30 sek, jag gjorde en, kanske två. Ulf letade sig omkring efter lättare stänger, men det fanns ju såklart inte. Hade i spyan i halsen INNAN träningen började. När jag kom hem till mina föräldrar och sa att jag ville sluta var det enda gången inom idrottandet de opponerade sig.
Kör på någon vecka så kommer du in i det.
Som tur var gjorde jag som de ville.
Detta var min väg och historia in i en av de finare juniorlagen, och sedan HA, men som sagt: det finns många andra vägar och bland annat är den genom BIK Karlskogas juniorled väldigt bra för tillfället (kunde inte hålla mig från att avsluta med det och det är Inte ett betalt samarbete…).
Glad sommar!
