Gästkrönika: "Det ska bli en folkrörelse"

19 februari 2019 11:00

Varje vecka publiceras en gästkrönika. Den här gången väljer SSK-supportern Mauri Hermundsson att hylla tre saker i HockeyAllsvenskan - och skriver om brinnande ögon, semlor, Eyjafjallajökull, trekvartsbyxor och en ny folkrörelse.


Christopher Liljewall

Det slår gnistor om Nikolai Meyer och Sebastian Dyk just nu. Så roligt har ett radarpar inte haft sedan Hasse och Tages dagar (det är en referens jag själv inte riktigt förstår men den känns så himla bra att skriva). Det naturliga vore såklart att knåpa ihop en 10.000 tecken lång hyllning till Meyer och Dyk. Prata om deras överlägsenhet, hylla deras samarbete och bönfalla deras genialitet.

Men det finns en tredje länk i den kedjan och han heter Christopher Liljewall. Det finns någonting i den där mannen som skrämmer mig. Å ena sidan vill jag springa från honom för allt benen bär, å andra sidan vill jag hoppa upp i hans famn och sova i tusen år.

Det handlar nog delvis om ögonen. Har ni sett dem under matchsituationer? Hur de brinner? Det är som att någon tänt helvetets eldar och hällt bensin på. Så bestämda, så ursinnigt fokuserade på den uppgift Christopher Liljewall föddes till att utföra: att segra. Till varje pris. För ni har väl sett honom på isen? Han skyr inga medel, krigar om varje centimeter, men lyckas samtidigt med konststycket att vara en nästan löjligt begåvad center. Det är han som gräver fram puckarna till halvdanskarna där fram, det är han som retar gallfeber på motståndare med kirurgiskt precisa tjuvnyp, det är han som leder SSK:s förstakedja.

Man brukar prata om människor som kan förflytta berg. Christopher Liljewall flyttar inte berg. Han äter dem. Till frukost.

Patrik Westberg

Jag är svag för många kommentatorer. Mästaren Lasse Granqvist, kunniga Lena Sundqvist, felfria Johan Edlund. Men på senare år har en ny röst allt oftare fångat mitt intresse. Först bara en oidentifierbar ljudkuliss till fotbollsmatcher, nu allt tydligare. Kommentatorn Patrik Westberg har för mig blivit en huvudattraktion.

Nog finns det gnällspikar där ute som mumlar om att matchen ska vara huvudsaken, att fokus ska vara där. Men för mig finns det ingen motsättning. En kommentator ska vara en krydda, addera något eget och stärka upplevelsen. Det är just vad Patrik Westberg gör med sin unika värme och finkänslighet. Dessutom är han en duktig kommentator som verkligen tar matcherna på allvar. Han ramar in dem med sin nyfikna entusiasm, får saker att kännas viktigare än vad de är. I Patrik Westbergs värld kan en novembermatch i Tingsryd vara världens viktigaste sak.

Jag zappade på tv:n häromdagen. På SVT sänds opinion live. Arga farbröder skriker på varandra. Jag går in på Youtube. Ungdomar bråkar hysteriskt i så kallade rap-battles. Jag går in på Cmore. En urtrevlig Patrik Westberg pratar om semlor. Det finns något tidsotypiskt med den där gemytligheten. Där står han i sin blonda kalufs och utstrålar mer värme än Eyjafjallajökull 2010. Jag överdriver inte! Om vi släppte lös all Patrik Westbergs mänskliga värme skulle vi skapa den eviga sommaren.

Domarna

Jag såg Niklas Wikegård bli viral i facebookflödet häromdagen. Tusentals hade gillat och kommenterat. Jag blev nyfiken och tittade. Wikegård var arg, han skrek och fräste där i studion: ”Domarna är så DÅLIGA. Jag blir så TRÖTT på dem!” vrålade han till reprisbilderna och raljerade vidare ”’vi har så bra domare i Sverige’ – vad jämför vi oss med? RUMÄNIEN ELLER?”

På Facebook hyllades Wikegård unisont av en flock får. ”Vilken kung han är”, ”så JÄVLA rätt”!

Till att börja med. Ja, man får kritisera hockeydomare. Det är fritt fram att tycka de är dåliga. Min fråga här är snarare: börjar inte detta domarhat bli ungefär lika omodernt som trekvartsbyxor? Blir ni inte trötta på er själva? Kan ni någonsin avbryta er mitt i en utläggning om den svenska domarnivån och tänka: nu är jag varken unik eller intressant.

New York times har ett mantra innan man publicerar saker på sociala plattformar som går så här: ”Är detta något som behöver sägas, är detta något som behöver sägas av dig, och är detta något som behöver sägas just nu?” Detta citat, kära hockeysupportrar, vill jag att ni ramar in i kursiv stil där hemma och hänger upp ovanför sängen.

Och till er domare vill jag säga: jag älskar er. Kanske inte besinningslöst, men jag älskar er. Tack för att ni har valt ett yrke som innebär obekväma arbetstider, otacksamma spelare, otacksamma supportrar, vrålande hockeyexperter och – som en naturlig följd av allt detta – stora mängder hot.

Nån dag ska jag ta på mig en svartvit randig tröja, åka ut på en match – och sen ska jag heja på domarna. Det ska bli en folkrörelse. Vi ska åka i bussar land och rike runt och stötta våra randiga krigare. Tusentals människor i svartvitt som fyller bortasektionerna och sjunger för sina idoler. Efter säsongen ska domarna köras ut till Sergels torg. Där ska de hyllas. Champagne på kylning, statsminister som håller tal, E-Type och Sarah Dawn Finer uppträder. I publiken står barn utklädda till sin stora idol Pierre Schilken.

Mauri Hermundsson
SSK-supporter