Västervik-HV71, fjärde kvartsfinalen och med 3-0 i matcher hade vi chansen till semifinal redan ikväll. En utmärkt förstaperiod, betydligt sämre i andra och nu hör jag Harald Lückner och Stefan Klemetz i öronsnäckan konstatera att det är knappt två minuter kvar av ordinarie tid och underläge 4-3, vi behöver en kvittering för att ta det hela till övertid. Jonas Gunnarsson kollade mot oss, bra tryck i offensiv zon och nu var det läge att plocka målvakten. Pulsen ökade, jag vinkade intensivt till honom.

Plötsligt slog det mig…

Jonas Gunnarsson är inte min målvakt och jag är inte tränare för HV71. Faktum är, jag är inte tränare överhuvudtaget, åtminstone inte just nu. Vår studioman såg smått chockad ut, men vi skrattade gott efteråt.

Tidigare under säsongen, i Västerås, hamnade jag allt närmare bortabänken i takt med att intensiteten på isen och mellan båsen ökade. Vi har monitorer att kolla på vid behov, men det är en vanesak och jag hade inte riktigt kommit dit. Nu var det full kalabalik i närheten av målet, så för att se lite bättre hade jag plötsligt ena foten på bänken. Då vänder sig en Karlskogaspelare om och utbrister: ”Vad fan, har vi redan bytt tränare? Vi har ju inte ens hunnit krisbowla”.

Några av många exempel under min första säsong i en för mig helt ny roll. Trots min, i sammanhanget, relativt unga ålder har jag varit tränare länge. I Nordamerika skulle jag sannolikt behöva målsmans sällskap i båset, men ändå. När jag jobbade som tränare i Schweiz blev jag inte insläppt i arenan, efter promenaden i vackra Lugano före match. På knackig engelska, mer italienska, påstod vakten att jag såg alldeles för ung ut för att vara tränare. Efter en stund gav han dock med sig. Men jag har varit med länge, gjort misstagen, tagit korkade beslut, men även fått uppleva magisk framgång.

Skägget är lite gråare nu, men man är inte äldre än man känner sig.

Nu befinner mig jag på andra sidan.

Eller den mörka sidan, som en SHL-tränare omgående påpekade för mig. Kanske inte helt oväntat, om jag lyssnar på min omgivning. Men för mig var det inte alldeles givet och inget enkelt beslut.

Under mer än 20 år har jag jobbat som tränare, med allt vad det innebär. Tillhörigheten, känslorna, utmaningarna och möjligheterna, som man delar med andra. Finns fortfarande stunder där jag verkligen saknar det livet. Men lika ofta känner jag tacksamhet för den här möjligheten och just nu trivs jag utomordentligt bra med det här. Efter många år vet jag hur krävande tränarrollen kan vara. Aldrig ensam, alltid ensam.

Nu är det TV4 och C More som gäller. Inser, inte minst utifrån vad andra berättar, att jag fått ett eftertraktat uppdrag. Möjligheten att leva nära den här fantastiska sporten, men i en helt annan roll och tillsammans med ytterst kompetenta människor, såväl programledare som reportrar och övriga experter. Ett spretigt gäng, med olika bakgrund och skilda personligheter, men med samma kärlek till hockeyn. Men de främsta stjärnorna syns inte i bild. Nu har jag lärt mig lite mer hur tv går till, men kan ändå inte släppa intrycken över skickligheten hos ljudtekniker, fotografer, grafiker, producenter, scriptor och alla andra som ser till att allt fungerar. Där snackar vi proffs.

Nu ser jag verkligen fram emot HockeyAllsvenskan 22/23.

Hade förmånen att möta många spelare, tränare och supportrar under förra säsongen. Sett häftig utveckling hos ambitiösa spelare, samtalat med kloka tränare, hört vrålande supportrar. Utvecklande och inspirerande även för mig.

Oavsett om det är en onsdag i Mora, ett osande smålandsderby i oktober, en fredagskväll på Hovet eller en slutspelsmatch i Hägglunds Arena, så finns där drömmar, förväntningar och förhoppningar.

Det är vad vi längtar efter!