Eriksson: "Ja, vad är det som händer...?"

27 februari 2021 09:30

Marcus Eriksson är tillbaka i HockeyAllsvenskan och Vita Hästen och nu berättar han om vändan i division två, träningen inför säsongen, målskyttet, offensiva rollen och kampen för att nå slutspel.


Marcus Eriksson är intimt förknippad med hemmaklubben Vita Hästen där han är en av föreningens största spelare genom tiderna.

Därför var det många som var förvånade när passningsgeniet efter förra säsongen inte kom överens med klubben om ett nytt kontrakt och valde att skriva på för Guts i division två.

När division två pausades till följd av covid-19-pandemin i höstas så blev det dock klart med en comeback i Vita Hästen igen, och Eriksson spelar med klubben säsongen ut.

En av ligans och Vita Hästens stora profiler har sannerligen satt färg under sin comeback. Inte minst poängmässigt med 21 poäng på 27 matcher.

– Det har gått helt okej, säger Marcus Eriksson.

– Vi har växlat lite i formationerna. Jag fick spela med Patrick Blomberg och Alexandre Lavoie och det gick bra, men sedan gick Blomberg sönder vilket var trist. Jag spelade med Emil Lundberg och Filip Cruseman innan dess och nu spelar vi tillsammans igen, och det fungerar också bra. Det har varit helt okej både poäng- och spelmässigt, men jag hade så klart önskat att vi vunnit lite fler matcher.

Eriksson var en av de stora hjältarna när Vita Hästen gick upp i HockeyAllsvenskan 2014 och sedan dess har han varit en av ligans poängstarkaste spelare.

Han gjorde bland annat fyra raka säsonger med 40 poäng eller mer.

Ifjol blev det 24 poäng på 40 matcher.

Men alltså ingen fortsättning...

– Vi kom helt enkelt inte överens om ett nytt kontrakt. Jag har börjat komma till åren och Vita Hästen kunde bara erbjuda ett kontrakt på åtta månader, och jag tyckte det var för osäkert för mig och min familj, säger han.

– Istället började jag jobba på ett bemanningsföretag i höstas och kombinerade det med spel i division två. Jag visste att det skulle bli en speciell säsong med covid-19-pandemin, så jag passade på att få in en fot i det civila yrkeslivet. Det kändes viktigt inför framtiden. Det var aktuellt att spela hockey utomlands också ett tag, men det det blev inget på grund av pandemin.

Hur var det att spela i division två då?
– Det var kul. Jag förberedde mig som vanligt inför säsongen, tränade på samma sätt som innan, för jag känner inte att jag är klar med hockeyn i HockeyAllsvenskan eller andra större ligor. Jag tänkte väl att det kanske kunde bli spel i Vita Hästen någon mer gång, men jag trodde inte det skulle ske så snabbt. Jag var inte borta speciellt länge.

Varför blev det en comeback?
– Jag hade egentligen inga tankar på det men sedan pausades division två och i samma veva hörde Vita Hästen av sig och frågade om jag var intresserad. Det gick att lösa med min arbetsgivare och sedan var det bara att köra. Det är jag glad för. Det hade varit trist att inte få spela någon mer hockey i år.

Förra säsongen var speciell för Marcus Eriksson.

Efter att ha varit gjuten som en av lagets offensiva spetsspelare så fick han mer av en gnuggarroll. Ovant, men 35-åringen köpte rollen.

– Det var en ny situation i min karriär. Tony (Zabel) och Nicklas (Czarnecki) ville att jag skulle ha den rollen, och då var det bara att köpa det. De tyckte att jag gjorde bäst nytta för laget där och laget gick ju bra, så det fanns ingen anledning att klaga. Det blev mindre tid i offensiv zon och i offensiva situationer, så är det ju, säger han.

– Sedan ska jag inte hymla med att jag ville ha en roll i någon av de två främsta kedjorna egentligen, jag har alltid varit en offensiv spelare, men det är roligare att gnugga i en tredjekedja i ett lag som vinner än att göra poäng i förstakedja i ett lag som förlorar. Vi gick väldigt bra ifjol. Det var en ny erfarenhet som jag tror jag har stor nytta av. Jag fick lära mig nya saker som 35-åring, och tänker att jag blivit en bättre spelare totalt sett.

Men nu är du tillbaka i en offensiv roll?
– Precis. Jag kom i ett läge där det fanns lite hål i de offensiva kedjorna. Bland annat så stack ju Marcus Sörensen i samma veva som jag kom in. Jag fick stort förtroende från början. Det var en trygghet att komma in med samma tränare som ifjol för jag visste vad de ville spela för hockey. Det handlade bara om att komma in i tempot.

Allt är dock inte sig likt i år.

Marcus Eriksson är känd som passningsgeni, men i år är känslan att han fått fler fina mackor än han själv levererat.

Nio mål på 27 matcher är en imponerande Eriksson-siffra.

— Ja, vad är det som händer? Jag har gjort nästan lika många mål som assist, och det är inte så vanligt. Jag har ingen bättre förklaring än att jag hamnat på rätt ställen vid rätt tillfällen. Jag har fått fina passningar och gjort lite enkla mål, säger han.

– De senaste åren har jag spelat med bra målskyttar och då blir det att leta efter fina passningar, men i år har jag hamnat i bra lägen själv och tvingats skjuta lite mer. Jag har inte världens bästa skott, men jag läser spelet ganska bra och hamnar i positioner där jag kan göra lite mål. Jag ska inte kalla mig målskytt, jag passar bort väldigt många lägen, men kul att sätta lite puckar.

Vita Hästen som lag har haft en säsong som varit upp och ner och just nu pågår kampen för att erövra en slutspelsplats.

– Vi har inte lyckats hålla en tillräckligt hög nivå över tid. Vi klarar inte vinna två, tre, fyra matcher i följd. Spelmässigt tycker jag det sett bättre ut på slutet, men vi släpper in lite för billiga mål och det håller inte, säger han.

– Vi har ett bra lag på pappret, men det gäller att få ihop gruppen och spelidén. Jag tycker att alla stämplar in där, men ändå pendlar vi för mycket i prestationerna. Ligan är så jämn att man inte har råd att tumma på något. Jämnheten är nyckeln för oss.

Oavsett om det blir slutspel eller inte så har Marcus Eriksson inga planer på att lägga av.

– Jag tar ett år i taget. Det var en bonus att jag fick spela på den här nivån den här säsongen, det var inget jag hade räknat med, men sedan får vi se vad som händer framöver. Jag och Vita Hästen har inte pratat någon framtid ännu. Oavsett så är jag sugen på att spela mer hockey, minst en säsong till.

Hur mår kroppen?
– Den är fräsch. Jag tar hand om kroppen bättre nu än när jag var ung, jag vet hur jag ska träna för att orka 52 matcher en säsong.

Du klev nyligen in på listan över HockeyAllsvenskans tio främsta poängplockare någonsin, är sådan statistik en morot för dig?
– Nej, inte alls. Det är något att se tillbaka på efter karriären, men nu när man är mitt uppe i det och spelar så går det inte blicka för mycket bakåt, utan det handlar bara om att se framåt och vad man kan prestera här och nu. Det gäller att vara redo för nästa match, inget annat.