Gästkrönika: "Offrar mycket, vinner mer"
Publicerad: 2017-12-11
Varje vecka publiceras en gästkrönika. Den här gången skriver hockeyfrun Lisa Enberg om att vara osynlig, utmaningen med alla flyttar och om att uppoffringarna är värda vinsterna.

Har du någon gång önskat att du vore osynlig?

Det har jag också gjort. Efter att ha blivit tillsammans med en ishockeyspelare har jag även provat på det, ja någorlunda i alla fall. Helt plötsligt kretsade allt kring honom; var skulle HAN nu ta vägen? Hur kände HAN inför det?

Han, han, han.

Är jag bara en pryl han packar ner i hockeytrunken?

Nej! Många verkar tro det men faktum är att jag är så mycket mer. Jag är minst lika delaktig i besluten om vart vi flyttar och därefter lever vi tillsammans i vår nya bostadsort. I HockeyAllsvenskan tjänar inte killarna multum, faktum är att lönerna överlag är ganska dåliga. De flesta skulle få högre lön och bättre arbetsvillkor om de skaffade sig ett ”riktigt” arbete. Därför inspireras jag dagligen av all den passion de har för ishockeyn och längtan efter att nå så långt som möjligt och att en dag få tjäna så mycket som de förtjänar. Att lönerna inte är i topp innebär ju såklart att jag inte kan flytta med som en liten docka. Jag måste också ha en inkomst för att min kära ska kunna leva sin dröm. Det är många människor som inte riktigt förstår det, att det här hockeylivet är något vi två gör tillsammans.

Mår tjejerna bra så presterar killarna bra. Det har jag sett många bevis på under alla dessa år, egentligen är det ganska logiskt och gäller inte bara inom ishockeybranschen. Om ens partner inte mår bra så är det svårt att själv hitta kraften till att leverera i livet. Klubbarna i HockeyAllsvenskan har lite att jobba på när det kommer till att få tjejerna att må bra. Vi är inte så himla kräsna utan behöver mest hjälp med att komma samman. En grillkväll på försäsongen, några koppar kaffe under säsongen och en avslutningskväll där vi också får vara med och säga hejdå till alla som kommit oss nära under de senaste månaderna. Återigen, det är VI som har levt ihop under årets hockeyäventyr – inte bara HAN.

Vi offrar mycket men vi vinner mer.

Självklart är det tuffare för oss tjejer att åka från stad till stad och efter några månader börja om på ny kula. Killarna får en arbetsplats, tjugo vänner och en väldig massa uppskattning. Vi får ofta slita som djur för att hitta ett jobb (och tro mig, vi kan inte vara för kräsna) som accepterar det faktum att vi kan komma att försvinna på ett par månader, har vi tur finns det fler flickvänner i laget men då får vi själva söka rätt på varandra och styra ihop träffar (i annat fall ses vi första och dessutom sista gången på julfesten) bortsett från de timmar vi sitter på läktaren för att stötta våra män. Det går inte beskriva vårt levnadssätt på så här få tecken men visst är det överlag ganska tufft att vara hockeyfru; ensamhet och slit är en stor del av vår vardag men som med allt annat i livet så finns det två sidor av samma mynt. Ja, vi offrar en hel del för vår kära men samtidigt vinner vi så otroligt mycket i form av erfarenheter, vänner och upplevelser.

Det är få förunnat att kunna leva på sin passion och självklart måste vi ta vara på den möjligheten så länge den finns. Niklas passion är att spela ishockey, min är att skriva. Magiskt nog kan vi kombinera dessa två och resterande pusselbitar kommer att falla på plats eftersom.

Just nu njuter vi av varje sekund som vi har möjligheten att få göra det här, tillsammans.

Lisa Enberg
Hockeyfru

HockeyAllsvenskan