Gästkrönika: "Ära att minnas 1987 med alla"

6 november 2017 11:00

Varje vecka publiceras en gästkrönika. På fredag hyllar Björklöven guldhjältarna från 1987 och gamle storspelaren Mikael Andersson skriver om 30 år, minnena och guldsäsongen.


30 år sedan.

Det är nästan svårt att förstå.

Det var en fantastisk säsong och en fantastisk känsla att vinna SM-guld med Björklöven. Jag har försökt återskapa bilder i mitt huvud. Vissa minnen försvinner, andra består.

Det jag framförallt minns är att vi hade ett fruktansvärt bra lag. Vi var ett lirande lag. Vi kunde spela tufft och täcka skott också – men vi var framförallt ett spelande lag.

Jag minns guldlaget:

Göte Wälitalo i målet och Jacob Gustavsson var backup.

Jag spelade med Tore Ökvist och Peter Sundström, med Tobbe Andersson och Rolf Berglund som backar.

Hasse Edlund, Ulf Dahlén och LG Pettersson spelade med Peter Andersson och Calle Johansson.

Michael Hjälm, Matti Pauna och Peter Edström spelade med Roger ”Bullen” Hägglund och Lasse Karlsson.

Johan Törnqvist, Pär Edlund och Jon Lundström spelade med Patric Åberg och Nicklas Holmgren.

Vi var många bra spelare i ungefär samma ålder och sedan fick vi in unga och hungriga killar som Calle Johansson och Ulf Dahlén som bidrog med ungdomlig entusiasm. Vår styrka var mixen.

Hans ”Virus” Lindberg kom in som tränare och han började spetsa uppställningarna i powerplay och boxplay vilket inte var så vanligt då, och det var något som vi verkligen kunde utnyttja.

Sedan var det en resa under guldsäsongen.

Under hösten kunde vi slå något lag med 10-2, men förlora mot samma lag med 5-2 några dagar senare. Vi pendlade upp och ner. Vi började analysera det där. Vi tittade på de andra lagen och frågade oss själva hur många av deras spelare som skulle ta plats hos oss. Det var inte många. Vi var inte ett dugg sämre än någon annan. Vi började ställa krav på varandra. Vi hade högt i tak i de diskussionerna.

Vi kom överens om att om man har en dålig dag så får man inte vara en belastning för laget. Att en femma kunde vara nöjd med att spela 0-0 om det inte stämde, och inte jaga mål framåt och lämna matchen med 0-3 i baken. Försvarsspelet skulle gå först. Vi hade att spela 0-0 som grundfilosofi. Det var något vi kom överens om i laget men ”Virus” hade säkert del i det där, han var smart, han fick oss att öka kravställningen i gruppen.

Efter det försvann svängningarna. Vi höjde lägstanivån. Vi vann match efter match.

I finalen mötte vi Färjestad.

De var ruskigt bra, hade vunnit serien och hade vassa spelare. Finalen spelades i bäst av fem och de började hemma, och där förlorade vi men kände ändå att vi var med. Sedan vann vi på hemmaplan, och åkte därefter till Karlstad och lyckades vinna där också. Självförtroendet växte.

Fjärde finalen spelade vi hemma där vi knappt förlorat någon gång, inför fullsatta läktare och med enormt självförtroende. Det bara flöt på. Vi hade 4-1 inför sista, vi gjorde 5-1 och sedan fick jag göra 6-1. Det var en defilering. En fantastisk känsla att Björklöven äntligen fick ihop det.

För mig själv var det en suverän säsong. ”Virus” ställde krav på mig, jag knöt näven i fickan och fick ihop allt. Jag och hela laget hamnade i ett flow, man behövde inte ta i utan allt bara stämde. Just där och då fanns det inget som var jobbigt.

Vi var i final året efter också men förlorade, och sedan dess har det tyvärr varit upp och ner för Björklöven.

Idag ser jag alla Björklövens matcher och jag har många vänner i ishallen. För mig är det en social grej och en livsstil att hänga med i det som händer kring hockeyn.

Det ska bli en ära att minnas guldet med alla vänner.

Många på läktaren är desamma som när vi vann guld för 30 år sedan och det ska bli otroligt kul att kliva in på isen inför dem och alla nya som tillkommit, att minnas tillbaka ett härligt ögonblick för oss i laget, för fansen, för staden.

Det är viktigt att hålla historien levande.

Mikael Andersson
Guldhjälte för Björklöven 1987