Jag skulle inte vilja påstå att jag har ett intresse för hockey, jag skulle mer säga att hockey är en del av mig.
Jag har så länge jag kan minnas följt VIK Hockey, eller Black Eagles, som vi hette när jag var tillräckligt gammal för att min pappa äntligen skulle få introducera mig för sporten.
Jag minns hur pappa förhörde mig på icing, offside-regler och vad utvisningarna hette och innebar.
Jag minns den överväldigande kanelbulledoften som infann sig så fort man klev in i arenan.
Jag minns hur jag som barn sprang runt och runt Rocklunda, på den tiden när det fortfarande gick att gå igenom bortasektionens korridorer.
Jag minns standardbeställningen i periodpaus, en MER med apelsinsmak och en chokladboll. Jag minns när jag fick min första tröja, min första halsduk (som var tre meter för övrigt), och min första puck signerad Rikard Ekström.
Jag minns när flyersen började delas ut gratis, och hur ljudet i arenan skiftade från en riktig applåd, till ett nästan nasalt ljud när besökarna blev för lata, och flyersen fick ett nytt namn; klappor.
Jag minns när jag blev äldre och standardbeställningen i andra periodpausen skiftade från en sockerchock till två vanliga, svarta kaffe.
Men mest av allt, minns jag säsongen 14/-15. Hur vi genom hela säsongen uppvisade en enorm styrka och spets, och glädjen som infann sig att vinna serien. Hoppet som uppstod då Elitserien skulle utökas med två lag, och det såg ut som att vi var på riktigt god väg mot ett återtåg. Det var nu, eller aldrig.
I finalen möte vi Karlskrona HK som endast slutade två poäng bakom oss i grundserien. En otroligt jämn och spännande matchserie, som vi förlorade med 1–3 i matcher, med en målskillnad på endast +3 till KHK’s favör.
Än var hoppet inte ute.
Vidare mötte vi Rögle BK, där de två inledande matcherna var oerhört jämna, dock slutade båda matcherna 4–3 till motståndarna. Näst kom en vinst och bibehållen nolla på hemmaplan, och vi var fortfarande med i leken. När slutsignalen i Lindab Arena i den fjärde matchen tjöt stod det 6–1 till hemmalaget, och vi alla började inse att det inte var Västerås år ändå, trots oddsen låg på vår sida.
Året därefter är inget jag tror någon skulle vilja hänga upp i julgranen, med en niondeplats och uteblivit kvalspel, och det följande året är med all säkerhet inget julgransmaterial då vi blev nedflyttade till hockeyettan…
Jag tänker inte gå in närmare på säsongen 17/-18, då den fram tills slutspelet inte är något jag vill återuppleva.
Men det jag vill återuppleva från den säsongen är den 12 april, den näst sista matchen, och motståndet lät Troja-Ljungby. Endast en poäng saknades för allsvenskt spel. Samtidigt pågår Borlänge – Piteå, där Borlänge var tvungna att ta en trepoängaren för att utmana oss om andraplatsen.
Jag minns slutsignalen i Borlänge och att resultatet på tavlan var ett solklart oavgjort. Jag minns Rocklunda. Jag minns glädjen, jag minns yran, jag minns hur hela hallen skanderade VI. GICK. UPP.
En övertidsförlust har aldrig smakat så bra.
I år, och för all framtid, kommer jag att minnas säsongen 18/-19 där vi fick se ett enastående lagbygge där varje spelare levererade på sin roll. Alla spelare som hela tiden krigade för laget, och inte jaget. Alla spelare som slogs för kung och fosterland, för att bevisa att vi har den kalibern som krävs. Jag kommer att minnas sammanhållningen, jag kommer att minnas Samuel Erssons utveckling från andremålvakt till JVM-stjärna, jag kommer att minnas de otroliga supportrar som aldrig svek vårt lag, och jag kommer att minnas glädjen i att få mina förväntningar uppfyllda med råge.
Framförallt, kommer jag att minnas stoltheten jag känt detta år, för våra gulsvarta hjältar som tog sig längre än vad någon ens kunnat drömt om.
Tack pappa, för alla dessa minnen.
Tack pappa, för alla kommande minnen.
Tack pappa, för att du visade mig en ren form av kärlek.
Tack.
PS. En Rocklunda-korv med senap & ketchup smakar nästan lika bra som förlusten där i april, men bara nästan. DS
PS2. Wow Oskarshamn. Hatten av! DS2
Sara Rydberg VIK-supporter
