Gästkrönika: "Vi var ett gäng idioter, men..."

11 december 2018 11:00

Varje vecka publiceras en gästkrönika. Den här gången skriver Karlskoga-ikonen Daniel Wessner, som ska hyllas i Nobelhallen på lördag, om tiden i BIK, ett gäng idioter, lagsammanhållning, grismyten, 1423 utvisningsminuter och sista varvet som han aldrig glömmer.


Minns än idag min debut i Bofors.

Det var träningsmatch, det var första gången jag stötte på Leffe (Leif Strömberg). Han körde en genomgång på bara ett sätt som Leffe kunde. Det var en massa ord som man idag förstår innebörden av, men där och då fattade man inte ett skit.

Leffe var något helt nytt för mig. Han var sjukt rolig och ville vinna till varje pris. Man kan säga att Leffe och Bofors var en perfekt match från dag ett.

Vi var ett gäng idioter som absolut inte hade bästa laget på pappret, men vi KRIGADE och stod upp för varann.

Inte en avblåsning utan att det hände något.

Myten grisiga Bofors föddes.

Med Niklas Czarnecki och Sam Hallam kom det mer och mer att handla om fart, visst fanns det inslag av gris även då, men vi började bli ett lag som ständigt var med i toppen.

Åren under Lenny (Eriksson), Tobban (Tobias Thermell) och Näsa (Kristofer Näslund) var egentligen åren vi skulle göra det.

Vi skulle nå SHL.

Under mina elva år i klubben så fanns det alltid en gemensam nämnare:

Lagsammanhållning!!!

Har aldrig varit med om något liknande. Här får var och en vara sig själv och få blomma ut i en prestigelös grupp, som alltid gjorde allt för att vinna. Träning eller match, alltid samma driv för att få stå där och se det andra laget förlora! Tillsammans skapade vi ett enormt driv mot vårt mål, SHL.

Mitt sista år var också året som vi var som närmast.

Ett sista avgörande slag mot den eviga antagonisten Rögle. Hade chansen att få det för mig ultimata slutet. Vara med och ta BIK Karlskoga till målet. Vi föll med 4-0 i matcher, allt var över. Känslan efter sista matchen var en enorm besvikelse.

Men samtidigt så kommer jag aldrig glömma sista varvet i hallen.

Publiken som förmodligen svurit (1423 utvisningsminuter) men även stöttat mig och laget genom elva säsonger stannade kvar och visade sin uppskattning för våra insatser. Jag är evigt tacksam till lagkamrater, personal och publiken i Karlskoga.

Min tid som spelare var över.

Året efter så gick laget tungt och förändringen som skedde var att två trotjänare, som har varit med och byggt upp BIK från dag ett, fick lämna. Med delade känslor hoppade jag in som tränare tillsammans med Niklas Czarnecki. Vi kom in till ett lag som hade stukat självförtroende. Vi var utdömda och hade kvalspel till division ett hängande som en vikt på 1000 kilo på våra axlar. Men med sju vinster på de åtta sista matcherna så fixade laget en sjuk bragd. Vi klättrade över kvalstrecket i sista omgången. Efter fyra månader av ångest så hade vi fixat nytt kontrakt.

I skrivande stund så har BIK en stabil fjärdeplats och laget har verkligen imponerat på mig.

Hoppas verkligen att BIK kan ta det sist klivet och tillslut få nå det stora målet, SHL.

På lördag blir jag avtackad av föreningen som jag levt med som en familj.

Vi har krigat, skrattat, gråtit, vunnit och förlorat.

Men framför allt har vi alltid hållit ihop.

Tack för allt Karlskoga!

Daniel Wessner