Flertalet kulturbärare har lämnat; Åkesson, Edström och Nielsen.

Vem ska nu göra mål?

Assist?

Det finns ett stort frågetecken kring det nya Troja-Ljungby. Pandemins tvång till sänkta löner leder till att laget ska föryngras och osäkerheten är ett faktum. Tar över gör oskrivna kort och Emanuelsson som rusat raka vägen från division 2 blir en av lagets bästa spelare samt min egen backkollega Hansson som med lite guidning blir lika stabil som den rejäla kalufs han döljer under den röda hjälmen. Det känns bra. Forsberg och Benker är kvar, en mix av rutinerade äldre som spelat de viktiga matcherna förr och yngre talangfulla spelare som är förväntansfulla. Äldst i laget och tillsammans med Trucken höjs medelåldern ganska rejält även om han är noga med att exakt 236 dagar skiljer oss åt.

Personligen inser jag att livet som tvåbarnsfar till småttingar, en tjänst på 75% och ishockey på heltid är en tuff utmaning. Det är obeskrivligt få minuter sömn, ständigt tidig uppstigning och hemma hos familjen först när solen gått ner. Att ge upp är dock inte ett alternativ.

IF Troja-Ljungby ska tillbaka.

Det finns EN hockeyallsvensk plats. Av 47 lag ska endast ett ta sig upp. Förutsättningarna är två procents chans. Vi har en lång resa framför oss och rädslan är likvärdig den i bussen från Haparanda hem mot dåvarande klubb Sundsvall. Resan kommer att bli lång, brutal och oförglömlig.

Två månaders försäsong. Den längsta försäsongen i mitt liv. Grundserien är en än längre transportsträcka när pandemin tömmer läktarna. Senast spel inför tomma läktare inträffade var under juniortiden. Utan publik är det svårt att få adrenalinpåslaget som kallas för den sjätte utespelaren. Det är skickliga lag som deltar och inget känns givet på förhand men det där lilla extra i serien saknas. Vi vinner ganska komfortabelt trots det sena raset som eskalerar i Allettan. Åtta raka matcher utan fullpoängare.

Är det ens möjligt att gå upp nu?

Besvikelsen går inte att dölja i en videointervju där det skrivs att jag sätter ord på känslor. I omgång tio lyckas vi ta tre poäng mot KHK och skutan vänder.

Laget samlas i en ring och sportchefen kommer med beskedet att vi ska på roadtrip. Det jublas. Teambuilding i bussen är underskattat. Coach är tydlig med att han ska fira påsk i Ljungby så det är bara till att vinna två raka mot Teg och hoppa in i bussen igen. Ingen vill möta oss nu. Lotten hamnar dock hos Trojas skräckmotståndare Vimmerby. Det är tre sega, spänningsfyllda matcher med diverse oroligheter innan vi slutligen står som segrare. Hatten av Kevin Karlsson. Känslan är magisk. Fansen tar emot oss utanför Ljungby Arena och ger den extra drivkraft som krävs. Det finns en stor publik, ett dolt stöd, bakom skärmen. Det är obeskrivligt viktigt och i min mening avgörande i slutändan.

Hudiksvall borta i Söderhamn. Det är en sådan säsong när allt händer. Kvalseriematch i en sunkig ishall med uterinksanda. Det är så jävla kallt och redan första skäret ger pojkhockey-feeling. Det finns en viss charm i det men inte när det gäller så här mycket.

Coronautbrott #856 under säsongen och allt står still. Ryktet går att vi planterat viruset, Troja är boven i dramat. Källkritik? Det går dock inte bortse från att uppehållet kommer lägligt för trojaner samt tämligen olämpligt för nuvarande favoriten Nybro.

Fredagen den 30 april och Hudiksvalls tur att kliva ut på isen i Ljungby Arena. Ingenting är klart men en poäng räcker.

En enda ynka liten poäng.

47 sekunder återstår.

Hudiksvall tar timeout.

Tavlan visar 1-0.

Tanken på att snart få skrika ut glädjen efter nio månaders kamp på och utanför isen…

Vi kommer att fixa det.

Hesa Fredrik ljuder och det går knappt att andas inne i hockeyhögen. Det är overkligt. Laget lyckas knipa den HockeyAllsvenskan platsen. Tretton år senare är jag än en gång med och tar upp IF Troja-Ljungby till HockeyAllsvenskan med ett nytt, helt fantastiskt lag.

Vi lyckades!

Tack alla i och runt IF Troja-Ljungby för en oförglömlig säsong.

Tillsammans gjorde vi det.