När jag plitar ner dessa rader sitter jag i en husbil utanför mina svärföräldrars bostad i Höllviken, vid Sveriges sydspets.

Avståndet hem till Örnsköldsvik är stort, även med norrländska mått mätt, och det är inte utan att jag också har hunnit distansera mig en aning till ishockeyn och mitt arbete under den semestertripp jag just nu är ute på.

Det är dock dags att vandra lite längs minnenas allé.

För lite mer än ett år sedan hoppade jag på jobbet som press- och kommunikationsansvarig hos MoDo Hockey.

Med facit i hand var det rätt så självklart att tacka ja till jobbet, men där och då kändes det inte alldeles givet. Jag har en relativt lång bakgrund som (sport-)journalist på Örnsköldsviks Allehanda, ortstidningen i stan, och det var inte bara det att en övergång till MoDo skulle innebära slutet på en nästan 14 år lång fast tjänst och den trygghet som det innebär – det skulle också betyda att jag ”bytte sida”.

Att jag bytte från en roll där jag i mångt och mycket jagade information hos MoDo, till en där jag i viss mån skulle styra den information som lämnar klubben.

Men spänningen, nyfikenheten och den intressanta roll som trots allt väntade på andra sidan gjorde att tvivlen skingrades. Så jag fattade bläckpennan och skrev på anställningsavtalet.

Nu skriver vi juli 2022 och jag har hunnit avverka en säsong ”på insidan”.

Så, hur mycket ”Bagdad-Bob” har jag egentligen behövt vara?

I princip ingenting alls.

På många sätt var detta nog den optimala säsongen att kliva in i för min del, för 2021/2022 präglades av goda resultat, positiva vindar och mycket lite strul. Allting har naturligtvis inte varit helt smärtfritt (den så kallade Modigs-gate hände exempelvis), men för mig som bevakat MoDo en längre tid är det alldeles uppenbart att klubben mår bättre än på många, många år, och det har också gjort att min startsträcka blivit rätt så behaglig.

Jag fick för all del inleda med ett visst skvalp från pandemivågen; i höstas kändes det ett tag som att 95 procent av mitt jobb gick ut på att bena i myndighetsbeslut och restriktioner samt förklara hur de påverkade oss som klubb och supportrarna i Hägglunds Arena. Det var en tid där vi hade svårt att få utrymme att vara framåtlutade och fokus hamnade mer här och nu och i frågeställningen ”hur klarar vi av detta på bästa sätt?”.

Jag tycker, med facit i hand, att vi skötte det bra och idrottsrörelsen i stort ska väl han någon form av bragdmedalj för allt som den har utsatts för och tvingats hanterat de senaste åren…

En grej som jag hade lite svårt med i början av min tjänst var att ”ta plats” i och kring herrlaget. Jag har ju stått på utsidan och försökt titta in i så många år men har, tycker i alla fall jag, alltid hållit en respektfull distans till MoDo under de år jag jobbat som journalist.

Nu när jag helt plötsligt hade full access till alla skrymslen, vrår och människorna som fanns däri så kändes det… fel, på något vis, att tro att jag hade en självklar plats. Jag antar att vanans makt är stor.

Det där gick dock över och jag kan verkligen intyga det som väl har framgått både i vittnesmål och resultat under säsongen: Det var en fantastiskt fin grupp med spelare och ledare som representerade MoDo Hockey under 2021/2022 det är glädjande på många vis att så pass många verkar bli kvar.

Framtidstron är stark och även om jag njuter av semestern just nu – jag och familjen ska nog hinna beta av både Köpenhamn och Österlen den närmaste veckan – längtar jag också till dess att jag får återse alla på jobbet och veva igång säsongen 2022/2023 på riktigt.

Inte nog med att vi sportsligt ska vara med och slåss i toppen av både HockeyAllsvenskan och SDHL – vi har också en helt ny arenaupplevelse att bjussa på under säsongen som kommer. Den nya mediakuben – eller snarare frånvaron av densamma - var något av en följetong under mitt första år i MoDo Hockey, men nu är den på plats och nästa säsong kan vi lägga ett helt annat krut på inramningen i Hägglunds Arena än vad vi kunnat tidigare.

Hockey ses definitivt bäst på plats, så är det - och så var det för övrigt redan innan mediakuber och annat kom på plats. All ny teknik understryker bara det självklara.

Jag hoppas att just du som läser detta får möjlighet att besöka Hägglunds Arena i vinter, och jag hoppas också att du har en fantastiskt fin sommar just nu och kan njuta av årstiden.

Själv ska jag nu doppa tårna i det blå vid Kämpingestranden i Höllviken.

Det är långt hem till Foppaland, men snart släpps pucken igen.