Slutspelsvädret.
Det är när solen tittar fram, när mörka tider blir ljusare. När jag ser tillbaka på karriären så har den här tiden alltid varit speciell.
Jag har upplevt ett kval som var väldigt speciellt och det var när jag fick vara med och gå upp med Malmö 2015. Det var en galen resa.
Den säsongen var det tre lag som skulle upp i SHL så det var annorlunda förutsättningar.
Jag började den säsongen i Leksand men kom till Malmö i slutet av januari. Vid den tidpunkten vill jag minnas att Malmö ledde serien, jag vet att tanken var att vi skulle vinna serien och ta oss upp i SHL genom att vinna finalen. När jag kom så pratades det om att de var några matcher kvar och sedan är allt klart, men då började vi förlora. Vi hamnade efter.
Vi blev trea och missade finalen och fick istället spela ett annat kval. En serie där vi klev in med tre poäng från början. Men vi förlorade tre matcher i rad och var i riktig brygga. Nästan uträknade.
Vi lyckades vinna den helt avgörande matchen mot Mora med 2-1. Jag gjorde 2-1-målet i den tredje perioden. Rögle var också tvingat att vinna för att vi skulle gå vidare och det gjorde de.
Jag kommer ihåg den där matchen mot Mora. Det var bara 5 000 personer på plats då, men jag minns att det var ett helt ofantligt tryck i arenan. Publiken stod upp de sista tio minuterna. Det var många som pratade om stämningen efteråt, även om det bara var halvfullt.
I det avgörande kvalet fick vi möta Leksand, mitt gamla lag.
Egentligen var det ofattbart. När jag gick från Leksand så hade jag i bakhuvudet att det kunde bli så, och vi skojade om det. Jag trodde inte på det, men så blev det så ändå.
Den serien var otroligt spännande.
Min familj följde varje match och sa efter serien att de borde lägga in sig på sjukhus och rehabilitera hjärtat efter att det gått upp och ner under två veckors tid.
När man förlorade en match i den där serien var man vansinnig. Jag vet att jag styrde in en puck i egen bur så att vi förlorade en match och jag var helt rasande. Det var så mycket känslor involverade. Jag visste hur mycket det betydde för mig själv och alla andra.
Inför den sjunde och avgörande matchen så var det omöjligt att försöka sova på eftermiddagen som jag brukar innan matcher. Det gick inte tänka på något annat än att det skulle avgöras nu. Att Malmö kunde gå upp.
Jag kan inte minnas att jag tänkte på vad som skulle hända om vi förlorade, det kändes som vi slog ur underläge och jag tänkte hela tiden WOW, tänk om vi verkligen klarar det, att vi går upp, att det blir champagne och fest hela natten.
Sjunde matchen var speciell. Vi ledde i slutet och jag var ofantligt nervös. Jag kollade på klockan och bad till gudarna att den skulle gå fortare. I slutet drog Eric Himelfarb upp en puck på läktaren och Leksand fick spela sex mot fyra, jag var så nervös att det nästan var löjligt.
När det var klart var jag otroligt glad. En hel månad av kvalspel där allt avgjordes på målsnöret i en sjunde och avgörande match.
Vi gick från etta i serien till att halka efter och vara utdömda i det andra kvalet, men vände på allt och gick upp.
Det är så speciellt att spela sådana matcher. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, det är de här matcherna man vill se och spela. Sedan är det himmel och helvete, den gången blev det himmel för mig och helvete för Leksand.
Fabian Brunnström Pensionerad hockeyspelare
