Gästkrönika: "Är BIK-andan personifierad"

5 februari 2019 11:00

Varje vecka publiceras en gästkrönika. Den här gången skriver Kristofer Näslund om vännen och tidigare lagkamraten och tränarkollegan Tobias Thermell som i veckan får sin tröja hissad till taket i Nobelhallen.


Tobias Thermell.

Första gången jag såg hans namn var 1992 när han spelade TV-pucken och fick Sven Tumbas stipendium för turneringens bästa forward.

Sex år senare hamnade vi i samma lag.

BIK Karlskoga. Eller Bofors som det hette då.

Trots att han var bland de yngre i laget lät Tobias aldrig någon sätta sig på honom. De tidigare normsättarna i klubben med Peter Wennberg i spetsen provade i början förgäves att styra honom. Snabbt insåg de att han behövde vara med när kursen skulle sättas. Ledaregenskaperna gick inte att blunda för och det dröjde inte länge förrän ynglingen var en av kaptenerna i laget.

På isen var Tobias en klassisk tvåvägscenter med ett högt hockey-IQ, sanslös timing i sina skott och framförallt direktskott. Med sin stora kropp hade han inte bara en grym räckvidd utan också ovanligt vassa armbågar. Jag skulle vilja passa på att tacka för alla gånger som vi bytte plats i defensiven och för alla gånger han stod upp för mig som kedjekamrat oavsett vem jag var i luven på och hur illa jag än bar mig åt.

Tobias kunde, något som jag själv aldrig lärde mig, konsten att spela fult utan att vara förbannad och utan att det märktes.

Jag kommer aldrig att glömma när jag anklagade en av Enström-bröderna, som då spelade i Örebro, för filmning.

Jag skällde ut honom efter noter när han låg på isen ända fram till att han med blödande ansikte reste sig upp och gormade om att han fått en örfil av Thermells klubblad. I tumultet som uppstått hade jag sett att Thermell stått helt stilla. Jag var övertygad om att örebroaren filmat. Jag kunde inte riktigt få ihop bilden förrän jag frågade om incidenten dagen efter.

Hur hade det gått till?

– Så här, sa Tobban kort, och visade med klubbknoppen i isen och handen nära bladet hur man enkelt skruvar klubban med en liten men hård rörelse.

För mig var han en ”riktig” kapten som ALLTID satte laget först. Som satte alla normer, skrivna som oskrivna. Han var den som lärde mig att det var okej att skratta på matchdag. Att det aldrig är för sent att vara positiv och att det är medan matchen pågår som vi kan förändra den, efteråt är det för sent. Hos lagkamraterna var han omåttligt populär och den som ögonen alltid föll på vare sig det var dags för match eller om det var julfest.

Man brukar säga att en kultur sitter i väggarna.

I Nobelhallen finns BIK-andan som bland annat sammanfattas ödmjukhet, laglojalitet, glädje.

Men en kultur är något mer än bara klyschor i betongväggen. En kultur är något som är levande och som är skapat av människor.

Tobias är tveklöst den spelare som betytt mest för BIK-andan de senaste 20 åren. Alla som har haft någonting med A-laget i Karlskoga att göra känner till detta. De tydligaste exemplen som syns utåt är segergesten i mittcirkeln, ”Munkfors”, inför tredje perioden och sjungandet av Di Levas ”Vi har bara varandra”.

Allting som berör fostrandet av de nya har mer eller mindre regisserats av Tobias Thermell. En naturlig ledare som genomtänkt format alla som kommit till klubben.

För mig ÄR Tobias Thermell BIK-andan personifierad.

27 år efter Sven Tumbas stipendium och med mer än 500 matcher i BIK-tröjan skall hans 11 pensioneras.

Inom ishockeyn är dubbelsiffran känd, främst #99 på Wayne Gretzky och #66 på Mario Lemieux.

Den 8 februari 2019 skall den dubbelsiffra som har betytt mest för hockeyn i Karlskoga skickas upp i taket och aldrig mer bäras av någon annan.

De som tror att siffran han bar på ryggen var slumpvis vald skulle behöva ta en närmare titt på hans bröstkorgstatuering som innehåller siffrorna ETT, ETT.

Ifyllt av Erik Tobias Thermell.

Fotnot: Munkfors är när man inför tredje perioden åker igenom motståndarnas målgård och ”råkar” svänga tvärt.

Kristofer Näslund
Tidigare lagkamrat och tränarkollega till Tobias Thermell