Efter sju säsonger i HockeyEttan och väldigt mycket erfarenheter så nådde jag förra sommaren mitt delmål HockeyAllsvenskan där jag fick ett kontrakt med Tingsryd! Men att säsongen skulle ta den vändningen som det gjorde hade jag aldrig i mitt liv kunnat tro. Häng med på min resa under den speciella säsongen 21/22:

Det är den 11 maj 2021.

Jag och min sambo sitter i bilen från lilla Vimmerby till det ännu mindre lilla Tingsryd. Äntligen skulle jag få se min nya hemmaarena, jag var supertaggad. Intrycket och känslan jag får när jag står där i Nelson Garden är familjärt. Här bryr man sig om människorna bakom all utrustning. En känsla jag kommer ta med mig för resten av mitt liv.

Försäsongen drar igång!

Vi har första träningsmatchen för säsongen, Nybro borta. Vi vinner med 4-1 och känslan efteråt är skön, vi har harmoni i gruppen och vi blickar framåt.

Nästa uppgift, Västervik borta.

Jag skrinnar ut på uppvärmingen och det något som inte känns som det ska vara, det känns inte bra alls. Smärtan är väldigt svår att beskriva.

Jag tvingas slänga in handduken… besvikelsen är påtaglig. Jag känner hur tårarna sakta glider ner för kinden och jag vill bara sjunka ihop och försvinna från platsen.

Dagar senare och efter möten efter möten med läkare kommer beslutet att jag akut behöver operera mitt knä. Rehabiliteringstiden ligger på 6-8 månader.

Ridå…

När chansen i HockeyAllsvenskan dyker upp efter så många år och efter allt slit man har lagt ner så blir det så här… ?

Är det så här det skulle bli?

Jag hade aldrig någonsin i mitt liv planerat in det här i mina drömmar, varför nu?

Skador sker i denna sport, det är inget man kan förutse och det är baksidan av det hela.

Operationen gjordes i mitten av september och väl där började min rehabilitering och den tuffa vägen tillbaka.

”Tuffa vägen” är ord som beskriver denna tid väldigt mjukt. Jag hade det tufft mentalt. Varje dag hade jag dagliga samtal med min sambo Hanna om när jag kunde komma tillbaka, om hur knäet såg ut, hur det kändes.
Det är först i dag jag förstår hur tufft jag hade det mentalt och hur mycket hon fanns där för mig.

Rehabiliteringen tog tid, bakslagen även så. I tre månader hade jag tillsammans med min fysio Thomas Carlsson gjort allt från hoppa kryckor till bassängträning till att ta klivet in i gymmet och till slut få börja åka skridskor. Det gjorde mig optimistisk.

Optimistisk i att jag kanske kunde få spela matcher den här säsongen trots att läkaren hade påpekat att rehabiliteringen skulle ta en längre tid för kunna spela matcher.

I början av december var jag på återbesök hos min läkare. Där undersökte han mitt knä samt att jag fick göra en ny röntgen. Hans ord var att allt hade gått snabbare än planerat och jag fick bekräftat att börja belasta mitt knä igen.

Under några veckor hade jag egna isträningar tillsammans med min målvaktstränare där vi bara fokuserade på skridskoåkning.

Sen var det dags!

Den 14 december gjorde jag mitt första träningspass tillsammans med laget på is, känslan var obeskrivlig. Jag fick äntligen ställa mig där i den blåa målgården och få nypa puckarna i plocken. Bara en sådan sak som att få komma till samlingen samtidigt som alla andra i laget och få byta om till sin utrustning i själva omklädningsrummet. Det är en speciell känsla.

En månad senare, i ett samtal med min målvaktscoach och headcoach så frågar de mig:

"Är du redo?"

Mitt svar är så klart:

"Ja!"

Svaret:

”Du står imorgon mot Västerås”.

Efter så lång tid i gymmet, hemmet och på läktaren så var jag äntligen där. Jag var tillbaka och jag skulle få göra min debut i HockeyAllsvenskan.

Efter att ha varit borta en så lång tid tyckte jag det var helt underbart att få åka buss i 60 mil. Jag fick göra det jag älskar igen: spela hockey!

Uppladdningen innan match, uppvärmningen, musiken i omklädningsrummet, surret… jag bara njöt och hade så roligt. Sexton matcher blev det till slut på en säsong som egentligen kunde ha slutat på noll.

En säsong som kom till att bli den tuffaste men mest lärorika hittills i min karriär.

Efter säsongen blev jag erbjuden nytt kontrakt med TAIF som jag valt att tacka ja till och jag ser otroligt mycket fram emot kommande säsong.

Under den här perioden i mitt liv har jag lärt mig väldigt mycket om mig själv, där saker och ting kan vara jäkligt tufft psykiskt men även fysiskt och vägen tillbaka kan vara lång. Men jag vill också visa för andra att även om det är tufft och jobbigt så klarar man av mer än vad man tror. Med en målbild och hårt arbete kan man ta sig hur långt som helst.

Det finns så många jag skulle vilja tacka som har funnits där och pushat mig under den här tiden. Men speciellt min familj, lagkamrater, tränare, TAIF och fysio Thomas.

Tack för att ni läste min berättelse hoppas ni får en fantastisk fin sommar, så kanske vi ses i en arena i framtiden.