Ja… hur ska jag inleda detta?

En del av er känner igen mig och vet att jag kan skriva helt okej ibland.

En del av er har nog inte en susning om vem jag är.

Förhoppningsvis blir det en hyfsad läsning oavsett. Det är lågsäsong just nu och många väntar säkert med spänning på att pucken ska släppas den 23 september. Några kommer bli positivt överraskade, några kommer bli besvikna. Drömmar kommer uppfyllas men också gå i kras.

Det är inget som jag tror många tänker på nu dock. Utan nu är man exalterad inför att återförenas med något man verkligen älskar.

Något man lägger ner hjärta och själ i.

Man får tillbaka en del av sig själv när man återförenas med sitt lag och att se fram emot det ögonblicket med spänning är charmen med lågsäsongen, för mig i alla fall.

Ska däremot inte svamla mer om det.

För det är även en möjlighet att blicka tillbaka på det som varit.

23 januari 2021 blev jag skribent på SvenskaFans. Dagen efter publicerade jag mitt första inlägg. Det har varit en resa sedan dess och att bevaka SSK har påverkat mig väldigt mycket. På fler sätt än vad man kanske tror.

Vi börjar dock med hur jag bestämde mig för att satsa på skrivandet överhuvudtaget.

Under flera år har jag haft problem med mitt mående. Under hösten 2020 höll det på att rinna över. Energinivån var konstant väldigt låg, aptiten var snudd på noll och sömn uteblev. Gick inte till skolan speciellt ofta. Samtidigt satsade jag på innebandy och det var det enda jag inte var villig att ge upp på. Människor i min närhet reagerade, undrade om det verkligen var bra för mig, det jag höll på med men jag var fast bestämd. Det betydde mycket för mig där och då, det kändes som min enda trygghet.

Vem är jag utan min idrott?

Tror ingen förstod hur illa det var.

I mitt huvud tänkte jag: ”Jag kör tills det inte går längre, sedan kan jag lika gärna avsluta allt.”

Kan inte spendera hela blogginlägget på att berätta om detaljer men när man känner att allt runt omkring sig rasar samman och man känner att det bara finns en sak kvar som håller lågan vid liv, som för stunden identifierar dig som människa… det är inte lätt att släppa taget om det.

Det gick såklart inte att hålla fast vid det. Utan att varken kunna återhämta sig eller fylla på med energi ordentligt rasade jag ner i vikt. Prestationerna försämrades avsevärt.

Ändå finns jag kvar och skriver detta.

Hjälp kom, så även en sjukskrivning från skolan och därmed tid att reflektera över en del saker.

Efter årsskiftet började jag gå lite mer mot en normal vardag och började plugga igen, fast på deltid.

Ville hitta något nytt.

Behövde hitta något nytt.

Något som fick mig att känna mer mening i vardagen.

Fick upp en tweet om att SvenskaFans söker skribenter. Hade faktiskt aldrig hört talas om det innan, även fast jag följde SSK slaviskt. Har alltid gillat att skriva och haft journalist som tänkbart framtida yrke efter en praovecka på Länstidningen. ”Äh vafan, vi kör”, tänkte jag. Hade ingen aning om att mitt liv skulle förändras ganska radikalt. Fick skicka in en provkrönika till Niclas Viberg och på den vägen blev det.

SSK har alltid betytt mycket för mig.

Fått intresset från min far och har alltid följt laget och försökt vara på plats så ofta som möjligt.

Skillnaden på supporterskapet innan och efter SvenskaFans däremot…

Innan var jag inte en del av den större gemenskapen. Kunde farsan gå gick vi två tillsammans till rinken. Annars tog man sig dit själv, ställde sig på ståplats och skrek, för att sedan åka hem själv. Var väldigt passionerad och hur SSK spelade påverkade mig en del. Hade dock ingen aning om hur mycket fint det går att finna i ett supporterled.

Att börja skriva har varit coolt på många sätt utifrån ett ”journalistiskt perspektiv”.

Har fått kontakter.

Fått surra med spelare, sportchefer och tränare.

Fått träna på något jag lärt mig att älska ännu mer i form av mitt skrivande.

Det bästa däremot är alla man lärt känna och fått dela ögonblick med. Det var inte mycket under 2020/2021 med tanke på pandemin men under 2021/2022 kände jag att jag verkligen kom in i gemenskapen. Det tar jag med mig verkligen, även om spelet på isen fick en att nästan slita av allt sitt hår.

Man har fått kontakt med folk man sett upp till och faktiskt blivit vänner med en del. Människor som är betydligt mer sociala än mig har tagit kontakt och därav har man fått fler vänskaper. Att mitt arbete även uppskattas har jag märkt väldigt tydligt och det är all motivation jag behöver för att fortsätta just nu.

Under en av playout-matcherna i Ljungby var det en kille, som jag tror var några år yngre än mig, som kom fram och sade: ”Det är du som skriver alla krönikor va? Fan, jag måste tacka dig. Skrev ett referat om en av dina krönikor i svenska och fick ett A.”

Det värmde.

Tar inte åt mig äran över att han fick högsta betyg men det var kul att jag hade inspirerat någon.

Tanken slog mig då;

Precis på samma sätt som många i supporterledet har något att ge mig, har jag kanske något att ge dem.

En annan sak jag tycker är kul att;

Det är så olika människor man träffar, i alla olika åldrar.

Min kollega Janne Willman är ett klockrent exempel på det. Människor man inte hade haft kontakt med om det inte vore för hockeyn. Om det inte vore för vårt kära Södertälje SK. Har även fått vänner som supportar andra lag. Bland annat en fin kvintett som jag bildat en HockeyAllsvensk podcast med (kan passa på och göra reklam: HA-podden). Eller förlåt: En fin kvartett plus Max Strömberg Melin.

Allt det här, kan få en trasig människa att känna sig mindre ensam.

Om någon undrar hur det gick med innebandyn gjorde jag ett nytt försök och fick en möjlighet trots lång tid utanför men glädjen för det hade försvunnit.

Det ersattes med att lägga ner väldigt många timmar på att bevaka ishockey ideellt. Hade en helg i maj där jag kopplade bort hockeyn helt för första gången sedan starten av 21/22 och det var rätt skönt men det är verkligen inte lätt att koppla bort något som ligger en väldigt nära. Tror många andra supportrar känner så. Det finns alltid med en på ett eller annat sätt.

Finns mycket jag skulle kunna dela med mig av men jag har nog svamlat klart för den här gången.

Efter allt som hänt senaste tiden kan jag inte låta bli att undra:

”Vem fan vore jag utan ishockeyn?”