"Ett ord jag använder då: exalterädd"

22 juli 2021 09:00

Kajsa Kalmeus skriver om sitt debutår på C More, tiden i New York, exalterädd, trygga "materialaren", en chans till och förväntan inför hösten.


Mina idrottsliga meriter är i princip obefintliga. Jag har väl någon klubbmästerskapsplakett i bordstennis hemma, som man fick enbart för att deltaga. Jag var medioker i många aktiviteter, riktigt värdelös i vissa. En idrottskarriär var ungefär lika rimlig att eftersträva som en inom rymdforskning. Och jag har inte lidit av det, jag har det rätt bra ändå.

Men i och med den uteblivna karriären så har jag aldrig riktigt fått känna på pirret, förväntningarna och ambitionerna som kommer med att för första gången spela en match med a-laget. Att komma in i ett omklädningsrum som är så mycket större än sitt gamla, både fysiskt och atmosfäriskt. Att försöka dölja nervositeten och istället fokusera på att göra så bra ifrån sig som möjligt så att man får fortsätta och fortsätta och fortsätta. Att efter debuten känna en lättnad och en mersmak som känns så verklig att den nästan går att hålla i handflatan, som en liten boll av potentiell framtid.

Så en mulen eftermiddag, fredagen den 9 oktober 2020, när jag satt i en taxi på väg mot Renew Arena och min programledardebut på C More, insåg jag att det här är ju min chans att spela med a-laget. Det här är min debutmatch.

Missförstå mig rätt nu, jag har gjort så mycket häftiga grejer fram tills dessa, med andra a-lag. Debuterna har varit många under åren sedan jag tog min journalistexamen, och alla har varit så värdefulla och spännande. Att bevaka svensk hockey med skrivande medier och deadlines och rubriksättningar och vinklar. Att ensam flytta till New York och lära mig de strikta rutinerna kring bevakningen av NHL (även om säkerhetspersonalen på Madison Square Garden kände igen mig och kunde mitt namn var jag tvungen att lämna in mitt körkort för inspektion varje gång jag kom dit. De kallade mig ”Switzerland” trots att jag upprepade gånger förklarad skillnaden på Sverige och Schweiz). Men att helt plötsligt vara timmar från att stå i den stora rättighetsägarens ruta, att helt plötsligt ha ett produktionsteam av superproffs runtomkring sig efter att ha jobbat med egna små produktioner så länge, det var något alldeles extra. Det var ett omklädningsrum jag aldrig tidigare varit i.

Jag har ett ord jag brukar använda i såna där lägen. Exalterädd. Det är när min prestationsångest, sviktande självkänsla och nervositet blandas med upprymdhet, ivrighet och en näst intill ohanterbar förväntan. Det går egentligen inte att säga vilken av alla känslor som är dominant, allt är blandat till en härlig energidryck som gör att kroppen nästan skakar.

När jag hittat min plats nere mellan båsen, fått på mig mikrofonen och hörlurarna var jag så exalterädd att jag knappt kunde röra mig. Jag fokuserade på mina manuskort, pratade med producent-David genom mikrofonen och försökte förbereda mig så gott jag kunde på det som skulle hända. Efter några minuter genomförde vi en repetition. Mike stod rutinerat bredvid mig, trygg som en materialare. Och när klockan tickade mot 18:45 räknade David ner i mitt öra och sade till slut ”Varsågod”. Väsby-AIK. Min debutmatch.

I mitt huvud kändes det som att jag gjorde så otroligt många misstag. Hade jag varit spelare i min första a-lagsmatch så hade jag fastnat med byxan när jag hoppade över sargen, passat till motståndaren, tagit en onödig utvisning i offensiv zon och tabbat mig fram till ett motståndarmål. Jag minns att jag var otydlig i intervjun med Viktor Tuurala, och stackars Nicklas Heinerö fick svara på exakt samma fråga två gånger i rad (förlåt Nicklas). Men jag minns att Mike räddade mig när han märkte att jag tappade orden och David var lugnet själv från sin position ute i produktionsbussen. Och när lamporna slocknade var alla i produktionsteamet uppmuntrande och snälla.

Trots att jag upplevde min egen prestation som skakig och medioker gav mina tränare mig en chans till. Och sedan en till och en till. Och vips så hade jag varit programledare i en hel säsong. Jag känner en oerhörd tacksamhet till varenda själ jag mött i de HockeyAllsvenska kretsarna, från fotografer, ljudtekniker och studiomän till spelare, ledare, materialare och kanslister. Och supportrar såklart, även om jag inte hunnit träffa så många av dem under mitt första år. Jag hoppas innerligt vi får en ny chans att ses i höst. Jag vet inte än vilken match som blir min säsongsdebut, men jag ser redan fram emot att kliva tillbaka in i omklädningsrummet, kanske inte med samma nervositet men med samma upprymdhet, ivrighet och en näst intill ohanterbar förväntan.