Jag trodde aldrig att hockeyn som jag tyckte var roligt att spela när jag var liten skulle ge mig så otroligt många fantastiska minnen och fina vänner runt om i Sverige!
Jag menar, som yngre när man siktar på spel i Allsvenskan, SHL eller NHL finns inget annat än att ta sig till sitt uppsatta mål men såhär med lite distans till min hockeykarriär och insikten av att jag ”bara” spelade i allsvenskan eller SHL har den gett mig väldigt mycket mer tillbaka där nästan alla minnen är positiva.
Jonatan Bremer och jag slogs på en match första gången vi sågs, idag är han en av mina absolut bästa vänner. Konstigt men sant. Vi spelade senare tillsammans i Troja Ljungby där både vi och laget var nykomlingar i allsvenskan.
Jag, Jacob Blomqvist och Johan Svedberg som jag tycker är några av dom bästa lagkamrater jag haft sitter några år senare med leksandströjor på och njuter av att spela inför ett fullsatt Globen där leksandsfansen gör som bara dom kan och sluter upp bakom sitt lag. Vinst med 5-0 där Moras förstakedja innehöll världsstjärnor som Anze Kopitar och Bobby Ryan.
Tänk alla år där man fått träna och spela matcher inför tusentals fans på läktaren och dessutom kunna göra det som ett jobb och tjäna pengar på det.
Jag tror att jag uppskattar det mer nu än vad jag gjorde när man var mitt i det.
För lite knappt tre år sedan fick jag förmånen att representera mitt kära Modo men redan fem matcher in i serien fick jag en motståndarklubba i ögat i ett möte med AIK och miste i stort sett all syn på det ögat och det är såklart tråkigt och man vill inget annat än att ha det ogjort men vad ska man göra åt det nu?
Om nu inte ögonspecialister och sju operationer kunna göra det bättre än vad det är idag så är det bara att acceptera, det är också en del jag fått med mig av att spela hockey och vara tillsammans i ett lag. Att kunna fokusera på det som är viktigt just nu och vad man egentligen kan påverka.
Den känslan man kan få i ett lag där man vet att alla är beredd att göra det som krävs för att vinna är något speciellt, att veta att mina ytterforwards är där för mig varje byte och att dom vet detsamma är något rätt coolt faktiskt.
Ni som fattar, fattar.
Det kommer att bli intressant och se hur en sådan sak fungerar i det ”vanliga” arbetslivet.
Att jag inte kunde fortsätta spela efter smällen på Hovet är såklart ett abrupt slut efter nästan tio år på elitnivå men man får ta med sig det man lärt sig från hockeyn vidare i livet.
Idag är jag halvvägs på min utbildning till byggnadsingenjör. En annan utmaning lite annorlunda från vad man är van med från hockeyn men också det otroligt lärorikt. Det är dock inte samma jargong i klassrummet som i omklädningsrummet men det är kanske tur det!?!
På tal om skador så blir jag otroligt glad över att se hur många som sluter samman och stödjer Tobbe Fopp.
En fantastiskt kille och lagkamrat som förtjänar all stöd och hjälp.
Fortsätt så.
Pär Edblom Hockeypensionär och tidigare allsvensk profil
