Det har blivit en del matcher i HockeyAllsvenskan vid det här laget, och det är något som jag är stolt över.
Drömmen när jag var liten var att ta plats i Örebros A-lag, i gamla divison ett på den tiden. Och att kunna livnära mig på hockey. Hockeyn har alltid varit mitt kall och mitt element och det kommer nog alltid att vara så.
Drivet har aldrig varit att tjäna pengar utan det har alltid varit att ha så kul det är möjligt och må så bra som det bara går, samt att få uppfylla mina egna och ett lags högt uppsatta mål tillsammans med extremt många andra fantastiska hockeymänniskor man träffat genom åren.
En hockeykarriär är som en berg och dalbana, och det är väl lite det som är charmen med idrotten och med livet i övrigt att det behöver ha sina dimensioner. Det behöver ha sina dalar och bottnar för att det ska vara kännas riktigt bra när det är på topp.
Elitidrottsmiljön är en tuff miljö att vara i, framförallt i motgång. När stor stress och press infinner sig. Men det är samtidigt när det skakar lite under fötterna man utvecklas som mest. Men det förstår man nog oftast inte förrän långt senare.
Ibland har jag känt att allvaret i elitidrotten blir på tok för stort, det glöms bort att det är människor som vem som helst på denna jord som är tränare och spelare i lagen. Det är inte bara att varje dag gå ut och leverera 100 % av sin kapacitet som en robot. Människan är så otroligt komplex, mer avancerad än den mest avancerade dator vi har.
Jag var med om en riktigt tuff incident i mitt liv, på Lucia den trettonde december 2009.
Jag fick hjärtstopp på isen i en match i Karlskoga, med Örebro mot Bofors som de hette på den tiden. Jag var då borta från hockeyn i 2,5 år.
Det första jag frågade när jag kom till sjukhuset i Örebro och fick prata med läkaren var - kommer jag kunna spela hockey igen?
Han hade vid det laget ingen aning och sa väl något i stil med att det är nog inte så troligt. Men det fanns ändå alltid en strimma hopp inom mig att jag skulle kunna ta mig tillbaka och få avsluta karriären så småningom på mitt eget beslut. Den drivkraften att ta mig tillbaka gjorde att jag kunde ta mig igenom alla operationer och tillbaka till hockeyn.
Såklart kände jag en otrolig lättnad att jag överlevde, men det var väldigt svårt att ta in och förstå vad som hänt. Men också fantastiskt tacksam både för att det fanns kunnigt folk på plats som hjälpte mig, och för den svenska sjukvården som har varit helt exemplarisk i mitt fall.
Sannolikheten att överleva ett hjärtstopp är cirka fem procent, så jag hade otrolig tur att det hände den kvällen i Karlskoga.
När jag kom tillbaka och spelade min första match igen efter det långa uppehållet, så kommer jag ihåg att jag var så extremt glad efteråt. Jag kunde inte ens ta in att jag spelat match igen och jag sov inte många timmar den natten. Den säsongen slutade i SHL-avancemang med min moderklubb Örebro.
Som skrivet ur en saga.
Nu sitter jag här sex spelade säsonger senare, friskförklarad, välmående och känner medan jag skriver hur fantastisk idrotten är.
Enormt tacksam att jag får och kan hålla på med ishockey.
Niklas Lihagen Spelade i Karlskoga den gångna säsongen