I tider av klubbyten och lån tänkte jag prata lite om vikten av hjärta och känslan av klubbtillhörighet.

I dessa tider läser man nästan dagligen om spelare som byter klubb eller blir utlånade antingen hit eller dit.

Det är så hockeyn fungerar idag och missförstå mig inte, jag har själv blivit utlånad under min karriär för att få speltid i stället för att ruttna på en kall bänk! Det är bra att möjligheten finns, men kan tycka det borde finnas någon form av regel över hur många man får låna och framför allt över hur lång tid, en form av minimitid kanske?

Tycker inte om att lagen kan ta hem sina spelare när som helst bara det passar dem. Det kan ställa till enorma problem för det laget spelaren är utlånad till. Då kanske många säger att "men det laget han kommer ifrån har skador och behöver honom" och det är sant men det är en sak jag tycker man får väga in, till exempel vill vi att denna kille ska få utvecklas i lugn och ro eller kommer vi behöva honom under säsongen? Låt oss säga minst två månader och efter det tas beslut om ytteliggare två eller ta hem. Under den tid av två månader får klubben inte ta hem honom oavsett hur det ser ut. Det blir tydligt och klart vad som gäller för båda klubbarna och framför allt för spelaren i fråga.

Jag är inte facit på något sätt på någonting bör göras.

Tillbaka till hjärta och klubbtillhörighet!

Det finns få av dem kvar som i princip vigt sitt liv åt en och samma klubb, spelare som verkligen förknippas med sin klubb.

Christian Sandberg är en av dem och jag har även fått äran att spela med honom. En urgnagare och fantastisk hockeyspelare och människa som är guld värd för AIK.

Fick även äran att spela med David Engblom under mina fem säsonger med AIK. Likväl som med "Sampa" är han en urgnagare som i princip hela sin karriär representerade AIK. Fantastisk människa och den överlägset bästa lagkapten jag spelat med. Du har min absolut största respekt David och tror "Sampa" lärt sig enormt mycket från dig.

Om man tittar på lagen som lyckats ta det stora steget upp till SHL från HockeyAllsvenskan så har i princip alla en stark kärna av spelare som varit i klubben under en lång tid och verkligen förknippas med klubben. Spelare som tar hand om nya spelare och visar upp hur kulturen i just den klubben fungerar. Behöver inte vara lagets största stjärnor men väl alltid bland dom viktigaste för att laget ska fungera och dra åt samma håll.

När vi gick upp med Mora 2004 hade vi över tio spelare med Mora som moderklubb, det borde vara smått unikt och lär nog inte inträffa igen.

Tittar vi på lag som tagit steget upp senaste åren så tror jag till exempel att Rögle inte klarat det utan spelare som Chistopher Liljewall och Daniel Sylwander, att Karlskrona inte klarat det utan Joel Kellman, Kristoffer Söder och Emil Larsson, att Leksand inte klarat det utan Jonas Frögren, Jon Knuts och Tobias Forsberg.

Jag spelade inte med dessa lag och har egentligen ingen aning, men jag tror verkligen dessa spelare varit superviktiga i den långa resan fram till succén.

Spelare som varit länge i klubben och fått en massa nya lagkamrater genom åren men dom har alltid stått stadigt och gett allt för klubben i deras hjärta.

Respekt!

Det blir mindre och mindre av den varan idag på grund av hur hockeyn ser ut idag så mitt råd till klubbar, föreningar och fans: var rädd om de egna, de som stod med er i klacken när d var unga och drömde om att få representera A-laget.

Det är hjärta och kärlek och betyder så otroligt mycket!

Mitt stoltaste ögonblick under min karriär var att få debutera mot Nyköping borta för en herrans massa år sedan med min moderklubb Mora IK. Att få dra på sig den tröjan var magiskt och något jag alltid kommer vara stolt över!

God jul till er alla!

Jonas Westerling
Veteran i HockeyAllsvenskan och numera spelare i engelska Sheffield