Vi hade precis gjort våran sista insats som lag och kämpat oss igenom ännu en högljudd after-ski på Verandan i Åre.

Nu stod vi där, dom sista kvar, tre unga män, med armarna runt varandra och grät.

En vecka tidigare hade vi blivit klara för SHL och sedan dess gått på glädjerus men det var nog först nu det gick upp för oss vad som hade hänt, och vad som skulle hända nu. En stolthet över resan vi gjort, en glädje över avslutningen vi fick. Men framförallt, en uppgivenhet över att firandet vi hade förtjänat nu var slut och att det nu fanns en stor risk att vi, som gjort allt tillsammans i tre säsonger, skulle gå olika vägar i våra hockeyliv.

Jag backar bandet tre år och tänker tillbaka på när resan med Timrå IK startade för mig.

Trots att jag hade hunnit fylla 22 år så var detta egentligen första gången jag flyttade hemifrån. Jag hade varit på lån i Mora säsongen innan men nu var det på riktigt. Jag hade köpt en lägenhet, fyllt bilen och tagit mig 75 mil norrut för att bosätta mig i en stad där jag inte kände någon.

Jag är väl inte "the loudest guy in the room" så det tog ett tag innan man kom in i det sociala, men Emil Berglund tog mig ganska tidigt under vingarna och drog med mig på lite kul utanför ishallen. Jag visste inte vem "Berra" var sen innan, men han var bara ett år yngre än mig och vi kom bra överens.

Mitt första minne av honom måste vara från någon varm dag i augusti den sommaren. Vi hade åkt ut hela laget till Tranviken på Alnö och låg på beachen när "Berra" kollade bort mot kiosken och sa: "De är från samma ställe som mig". Jag: "Eeeeh okej" och kollade bort mot dom fyra gubbarna som stod och sålde toast, och la till: "Kul". Efter ett tag drog de igång en till Europe-låt i högtalarna över kiosken och "Berra" fick förklara att det var bandet Europe som också var från Väsby, inte gubbarna i kiosken, hehe.

Jeremy Boyce var en annan som såg till att jag och andra nya kom in i gänget och inte bara satt hemma på kvällarna. "Boyan" var väl redan då inne på sin typ 14:e säsong i A-laget så han visste hur allt fungerade.

Vi blev en bilpool, jag, "Berra" och "Boyan", det vill säga vi åkte dom där tre milen, tur och retur, mellan Sundsvall och Timrå tillsammans till varje träning och varje match och det har vi fortsatt göra sedan dess. Vi har diskuterat/sågat/hyllat tränare, lagkamrater, varandras musik, kläder, bilkörning och allt däremellan. Vi har grävt fram bilen ur snön efter långa roadtrips och vi har väntat ute i kylan när min bil inte startat för att det varit för kallt. Under tiden har det blivit mina bästa kompisar och förmodligen de personer jag spenderat mest tid med dom senaste tre åren.

{!B}

"Berra" och "Boyan" har inte bara tagit hand om mig utan har väl varit lite av navet i laget när det gäller sammanhållning och aktiviteter utanför ishallen, vilket jag tror varit väldigt viktigt. Under mina tre säsonger och framförallt under den senaste säsongen har vi gjort otroligt mycket saker tillsammans hela laget. Det har varit alltifrån pingisturneringar till sena kvällar på stan. Vad vi än har gjort har vi gjort det tillsammans och på så sätt har vi byggt relationer till varandra som jag tror gjort att man alltid kunnat krama ur fem procent extra för varandra på isen. Min tro är att dom procenten är långt viktigare än att man ätit sin broccoli kvällen innan match.

Om vi fokuserar lite mer på det som händer på isen så har ju denna säsongen varit otroligt rolig i den mening att det nästan varit en spikrak väg uppåt. Kollar man tillbaka några säsonger så ser det inte likadant ut.

Min första säsong så låg vi sist i HockeyAllsvenskan runt jul men lyckades vända på skutan mot slutet. Förra säsongen började vi bra men var helt under isen mot slutet när det skulle avgöras. Mycket av glädjen man känner när man vinner tror jag bottnar i vetskapen av hur mycket slit det kostat för att nå dit. Motgångarna man haft tillsammans och kämpat sig ur. Alla jobbiga sommarträningspass, krismöten med tränare och sportchef, tio timmar i buss hem från Pantern efter förlust och så vidare. Hörde nånstans att "glädjen av succé blir aldrig större än ansträngningen" och det är ett resonemang jag köper rakt av.

{!C}

Till den här säsongen satt allting från början.

Vi hade från start ett fantastiskt målvaktsspel som spred en trygghet i hela försvaret samtidigt som jag tror att vi spelade på ett sätt som hjälpte den som stod. Vi hade, som sagt, en grupp med bra sammanhållning som vägrade ge upp. Läste att vi spelade en (1) match under hela säsongen där vi förlorade med fler än två mål. Spelade vi dåligt och låg under så hittade vi alltid ett sätt att bita oss kvar i matcherna. När detta efter ett tag kryddades med Jonathan Dahlén så kändes det som att vi redan då kände att vi hade det som krävdes för att gå långt. Den tron var det ingen i laget eller ledarstaben som släppte under resten av säsongen, trots 1-3 i matcher mot KHK.

{!D}

När det här publiceras så har vi lämnat den där after-skin för längesen, vi har sagt våra hejdå och förberedelserna inför nästa säsong redan börjat.

För mig innebär det början på en ny resa med ett annat lag, nya förhoppningar och drömmar.

Men det vi, Timrå IK säsongen 17/18, gjorde kommer jag aldrig att glömma.

Kommer tänka tillbaka på det med stolthet och känna stor tacksamhet till alla som hjälpt oss som lag och mig personligen längs vägen!

Johan Johnsson
Den gångna säsongen i Timrå, kommande säsong i HV71