Gästkrönika: "Den ultimata uppgörelsen"

26 mars 2019 11:00

Varje vecka publiceras en gästkrönika. Den här veckan skriver Måns Karlsson, journalist hockeysverige.se, om Direktkvalet, det häftiga med kvalet, "SHL-lagen ska klara det", ultimata beviset och ger sin syn på de båda matchserierna.


Ingenting är lika mytiskt inom svensk hockey som Kvalserien.

Den smått galna dramatiken där det kunde vara fyra, fem lag som gjorde upp om två SHL-platser inför den sista omgången går egentligen inte att slå. Ändå känner jag aldrig någon större saknad för Kvalserien. Ur ett dramaturgiskt perspektiv är den som sagt svårslagen - men på något sätt tycker jag systemet som finns nu är mäktigare.

Att se två lag gå upp och göra upp om en och samma plats är på något sätt den ultimata uppgörelsen och det finaste ishockeyn har.

Till vardags följer jag SHL närmare än HockeyAllsvenskan och jag går nästan alltid in i en Direktkvalserie med en tro att SHL-laget ska klara det. Att den skicklighet de har ska fälla avgörandet till slut.

Men så blir det, som bekant, bara hälften av gångerna.

Hittills har ett hockeyallsvenskt lag alltid lyckats gå upp. Någon gång för att de helt enkelt var bättre. Någon gång tack vare en enorm moral. Någon gång tack vare att de vunnit det mentala spelet.

För det är ju det som är så häftigt med kvalen mellan SHL-lagen och de från HockeyAllsvenskan.

Det är som man brukar säga inför ett derby i fotboll: ”En sån här dag spelar tabellpositionen ingen roll”.

Lite så är det även i kvalen.

Folk kan tala om stängd serie bäst de vill, men när det handlar om sju matcher och två veckors ångest spelar lönekontot inte lika stor roll längre. Det är klart att ett lag har större chans att vinna en sjumatchersserie ju skickligare spelare det har. Men det är långt ifrån den enda anledningen som avgör den här typen av serie. Ett kval mellan SHL och HockeyAllsvenskan är så mycket mer än en vanlig sjumatchersserie, som vi exempelvis ser i SM-slutspelet.

Dessutom finns det i min värld inget bättre sätt att bevisa att ett lag är förtjänt av en SHL-plats än att slå ut det SHL-lag de tar platsen ifrån. Då kan ingen kalla det oförtjänt eller orättvist.

Jag återkommer till det jag skrev tidigare: Det blir på något sätt den ultimata uppgörelsen.

Det blir det ultimata beviset för om en klubb är redo att ta steget upp i högstadivisionen eller inte. Om de är värda de där extra miljonerna in på klubbkontot eller om det trots allt är samma 14 lag som ska spela i SHL även kommande höst.

Normalt sett i dessa kvalserier brukar det finns en serie där SHL-laget känns klart mycket bättre på pappret, och en serie där det känns relativt öppet. I år är det två kvalserier där det i min värld inte råder några som helst tvivel om att SHL-lagen är bättre, spelare för spelare.

Timrå var solklar jumbo i SHL men på något vänster har de känts som det bäst förberedda laget inför kvalet. De har en offensiv spelidé som vi inte ser så ofta hos nykomlingar. Om vi jämför med exempelvis Mora förra året, Leksand dessförinnan och framför allt Karlskrona för några år sedan har de krupit ihop och spelat en extrem defensiv jämfört med den hockey Timrå har visat upp.

Varför tror jag då det talar för dem? Jo, för att de är inte främmande för att vara spelförande som de kommer behöva vara nu. Om vi jämför med andra SHL-jumbolag har de haft en förmåga att paralyseras på grund av sin oförmåga att föra spelet mot ett lag underifrån. Timrå känns förberedda för det. Däremot tror jag de hellre hade mött AIK, som spelar på ett liknande sätt, medan Oskarshamn är extremt duktiga på att få sin motståndare att spela på utsidan och därefter ställa om. Timrå hade haft lättare att straffa AIK.

Det som vi inför säsongen trodde skulle vara Timrås räddning, målvaktsspelet, har inte alls givit dem de antal poäng vi trodde. Niklas Svedberg har inte kommit upp i förväntad nivå och har dessutom dragits med skadeproblem på slutet. Oskarshamn har å sin sida två målvakter som har självförtroende som sprutar ut ur öronen, förmodligen. I synnerhet en viss Christoffer Rifalk.

Mora har några spelare som håller riktigt hög SHL-klass. Exempelvis är Spencer Abbott i min värld en av SHL:s absolut bästa spelare, och jag blir inte förvånad om han är lika dominant i det här kvalet som Ilari Filppula var för Modo för några år sedan. Målvaktssidan är urstark, backsidan är homogen och framåt finns duktiga Michael Haga, Andrew Rowe och Matej Stransky som komplement till tidigare nämna Abbott. Mora är bättre på alla positioner och om vi ska vara ärliga är det inte jättemånga spelare i Leksand som ens skulle ta plats i det Anders Forsberg-byggda laget. Leksand har historien på sin sida, men ur ett nutida perspektiv är Mora storebror i Dalarna. Det är lagens spelartrupper ett bevis för.

Spelmässigt är Mora ett mer taktiskt skolat och ”moget” lag än Timrå. De har dock haft lite för djupa dalar under säsongen, inte minst den senaste tiden. Vi ska däremot komma ihåg att de var före Örebro långt in på säsongen och att det var långt ifrån givet att de skulle behöva kvala. Och på pappret har Mora en bättre truppp än de flesta kvalande lag haft de senaste åren.

Men vi vet ju hur lite roll det spelar. I synnerhet i just den här matchserien. Det är nämligen inte bara en SHL-plats som står på spel, med allt vad det innebär. Det är dessutom Slaget om Siljan 3.0 som ska utspela sig. Med rävarnas räv, Roger Melin, i det andra båset. Med en Leksandschans om att återigen skriva en alldeles osannolik kvalhistoria.

Jag säger som jag alltid gör.

”SHL-lagen borde klara det”.

Men innerst inne vet jag att så inte kommer bli fallet.

Nu är jag redo för Direktkval.

Eller som jag vill kalla det: Den ultimata uppgörelsen.

Måns Karlsson
Journalist och tyckare på hockeysverige.se