Det var med blandade känslor jag satt på Joakim Fagervalls kontor i fjol i mars, bara någon vecka efter det att vi undvikit negativt kval med bara sekunder till godo.
Han ville att jag skulle ta jobbet som Björklövens fystränare, ett jobb som jag ofta tänkt att jag skulle vilja ha efter jag avslutat kärriären som hockeyspelare. Men det skulle ju som sagt innebära att karriären skulle vara över och att jag efter 22 säsonger och nästan 1 200 matcher dragit på mig matchtröjan för sista gången.
När jag inledde min seniorkarriär i mitten på 90-talet så var ishockey till stor del en sport för bolltalanger. Spelare gjorde karriärer på syrgasfinter och att alltid, vare sig det behövdes eller inte, lägga flippmackor. Idag ser det väldigt annorlunda ut. Näst intill alla lag spelar ett spel med hög fart, intensitet och kamp som ställer stora krav på spelarnas fysik.
Under mina första år som senior i Björklöven på 90-talet så tränade man fysträning under sommaren men så fort man gick på is i början av augusti så blev det väldigt lite fysträning. När sedan serien började så var det i princip ingen fysträning alls med laget. Det gjorde att styrkan och konditionen man byggt upp under sommaren till stora delar hade försvunnit när kommande säsongs sommarträning började och man var tillbaka på ruta ett.
Jag fick en bra utbildning på hockeygymnasiet och fick lära mig en hel del om hur man ska träna och att tävla på träning. Men det var egentligen först när jag flyttade till Finland 2003 som jag började träna hårt hela året runt. Till en början blev jag lite chockad när vi körde stenhårda styrketräningspass, löpte och hoppade även fast seriematcherna börjat. Men ganska snart insåg jag att jag kände mig starkare och piggare än jag gjort innan.
Säsongen som gick så körde vi någon typ av fysträning varje dag som inte var matchdag. Vi var starka i slutet av säsongen och vann åtta av de sista tio matcherna.
När säsongen 18/19 nu startar så kommer vi att vara bättre förberedda än för ett år edan och redo att ta nästa steg under sommaren.
Många spelare lägger för mycket tid på att leta fram det perfekta träningsprogrammet med de ultimata övningarna. Det finns idag en mängd olika fint förpackade träningskoncept som utlovar fantastiska resultat med minimal ansträngning. Men den fysiska utvecklingen kommer av många års noggrann, hård träning och hur mycket individen är beredd att pressa sig. Många tränar allt för ofta i ”comfort zone” men då är det svårt att bli bättre.
På isen pratar man ofta om att man måste våga misslyckas för att kunna lyckas.
Så är det även utanför isen.
Om du aldrig går över gränsen och missar ett lyft eller spränger dig på ett löppass hur ska du då kunna flytta gränsen? Idag har många hockeyspelare för bråttom. Unga pojk- och juniorspelare försöker att träna som fullvuxna NHL-stjärnor fast de inte är redo för det. Man måste ha tålamodet att bygga en stark och stabil fysisk grund innan man börjar med olika typer av specialträning.
Min förhoppning är att mina erfarenheter och kunskaper från många års träning ska kunna motivera, inspirera och hjälpa andra hockeyspelare att nå sin fulla potential.
Nu när min andra säsong som fystränare precis har börjat så vet jag att det var rätt beslut jag tog på Joakim Fagervalls kontor för lite drygt ett år sen.
Stefan Öhman Fystränare i Björklöven
