Jag minns fortfarande hur första veckan var för mig på min nya skola, i ett nytt land och en helt ny kultur.
Jag som 15-åring hade precis flyttat över Atlanten till något helt okänt.
En amerikansk prep School, dvs internatskola i lilla South Kent i Connecticut, var min nya destination.
En liten skola som nästlas på en brant bergskant. Med endast 200 killar, inga tjejer. En skola där man går i kyrkan fyra gånger i veckan och bär skjorta, slips och kavaj. En skola där man delar rum med helt okända människor och går i skolan sex dagar i veckan. En skola med mycket rik historik och en skola med riktigt bra sportlag. Vilket var anledningen till att jag flyttat dit.
Jag hade blivit rekryterad att komma och spela för Selects Academy.
Visste väldigt lite om det, hade bara fått höra att det var ett bra lag med stora ambitioner. Men ännu mindre visste jag hur mycket ögon det fanns på läktaren. Redan efter min först match hade min coach fått samtal av flera agenter, universitetslag och major junior-lag som var intresserade av mig.
I början visste jag väldigt lite och försökte fortfarande lista ut vardagen på ett helt nytt ställe med minst sagt annorlunda kultur från den i stor-Stockholm. Några månader gick och intresset av universitetslag hade växt.
Jag hade besökt en del skolor och pratat med fler.
Men det fanns en som stack ut.
University Of Maine, men det kommer vi till senare.
Jag spenderade två år totalt på prep School och blev allt mer van för varje dag som gick.
Mitt tredje år fick flyttlasset till staden Green Bay i staten Wisconsin för spel i ligan USHL. Green Bay är en historierik stad känd för sitt fotbolls lag, Green Bay Packers. USHL blev min första smak på högre nivå där hockeyn var mer business. Man kunde bli trejdad, mycket publik på matcherna och coacherna kunde få sparken när som helst. Det blev igen en omställningsperiod och det tog ett par månader att anpassa sig till ligan. Av mina totala fem år i USA är jag minst nöjd med det året.
Tillbaka till rekryteringshistorien av universitetslag.
En fredag morgon åkte jag och min mamma upp till lilla Orono, Maine, i nordöstra USA. Det var mitt ute i skogen men det hade jag inget emot eftersom jag blivit van vid det här laget och tänkte att man kunde fokusera mer på hockeyn. Jag minns hur jag satt och kollade på uppvärmingen med min mamma, såg det mäktigt introt och energin under matchen som skapades i arenan (påminde om ett fullsatt hovet när DIF spelar).
{!B}
Jag visste att det där jag ville spela, fansen var helt galna.
Som tur var för mig erbjöd coachen Red Gendron mig ett fullt stipendium och några veckor senare efter att verkligen ha tänkt på det bestämde jag mig för att verbalt commita (lova att spela) till University Of Maine.
Det finns få ställen som kan matcha en fullsatt Alfond Arena (UMaines arena). Under några matcher mot våra största rivaler UNH och BU har jag inte kunnat höra mig själv tänka när vi gjort mål.
Överlag var college en häftig upplevelse och jag har träffat många vänner där.
Men alla vägar har sitt slut och jag ser verkligen fram emot att få spela med Västervik och försöka ta upp oss till SHL.
Alexis Binner Nyförvärv i Västervik
