Söndagen den 27 februari 1994 stod körsbärsträden redan i blom i Londons parker och stadens invånare njöt av ännu en lazy Sunday afternoon i vårsolen, obekymrat strosande så där som liksom endast Londonbor verkar förmå en solig vårsöndag. Föga berörda av det vinter-OS som pågått i Lillehammer senaste veckorna.

Men det fanns undantag: ett gäng svenska nyduschade killar med innebandyklubbor och ombytesväskor i handen lämnade gympasalen invid Chelsea Fire station, och jagade nu stressat längs med Kings Road i jakt på något så ovanligt som en pub som visade OS-finalen mellan Kanada och Sverige.

På en undanskymd tvärgata hittade vi till slut en öppensinnad pubägare, Amos, som var villig att zappa bort sedvanliga SKY och rattade in Eurosports OS-final med amerikanska kommentatorer. Ett gäng pints och ohälsosamma fish & chips senare var vi rätt ensamma kvar därinne. Mindre imponerade, och roade, pubgäster lämnade en efter en den lilla anskrämliga puben, medan vårt exalterade deltagande i denna historiska final tilltog, minut för minut.

Tre Kronor på väg mot Sveriges första OS-guld? Och endast cirka 10 min kvar!

Så händer det.

Kanada kvitterar. Vi tystnar. Väl medvetna om stundens allvar. Alla hade vi upplevt så mycket hopp, men mest förtvivlan under vår 70- och 80-tals uppväxt med Tre Kronor. Varje VM eller OS antingen förnedrade av maskinen Sovjetunionen eller utslagna av fräcka Kanada. Var det nu dags igen?! Vi som hade haft guldet i vår hand hela matchen?! Spänningen var närmast elektrisk därinne i den lilla skumma puben med den gamla anspråkslösa 4:3-tjockteven uppsatt ovanför vårt slitna träbord där vi satt samlade.

– Last orders please, Gentlemen! ljöd pubägarens myndiga basstämma.

Den ålderdomliga engelska pubregleringen från 1870, som föranledde att pubarna på den tiden obegripligt stängde för några timmar kl 15.00, för att senare på kvällen öppna igen, kom mycket olägligt. Va?!! Ska han stänga?

Just nu??

Men en olycka kommer sällan ensam. Just när våra sista pints fyllda med nytt hopp landade på det nötta träbordet med en duns chockar Kanada igen, bara några minuter efter kvitteringen. Backen Derek Mayer gör 2-1, och vår sista beställning känns plötsligt som rena gravölen. Men va f-n ?!!!! Inte nu igen?! Förstämning runt vårt bord. Tredje perioden och allt hopp och glädje börjar rinna oss ur händerna medan vi hyfsar glasen. Pubägaren rasslar nu också olycksbådande med sin nyckelknippa och vänder på open-skylten i entrédörren till closed. Detta tappar aldrig ett nytänt Kanada med få minuter kvar… vi stirrar på matchklockan som tickar på.

Men… så händer det!

En övermodig kanadick åker ut för hakning med knappt två minuter kvar. Vi känner pirret och hoppet växa igen! Curre Lundmark toppar sin mix av blytung hockeyerfarenhet och ungdomligt mod och kreativitet, och det där lilla, lilla men ändå starka och oemotståndliga hoppet spirar igen. Våra blickar nu förhäxat stirrande, ömsom på firma Forsberg & Jonsson och matchklockan. När skottet avlossas från blå och pucken går förbi målvakten Corey Hirsch exploderar både de gula gubbarna på TV-skärmen och vi. Pubägaren Amos blir alldeles förskräckt av våra glädjevrål. Men får strax en bekymrad rynka i pannan… hans pubtillstånd är viktigt och reglerna om öppettider är tydliga, men det står nu 2-2 i en OS-final efter full tid, och han har ett gäng galna svenskar kvar härinne i puben.

Nu var goda råd dyra.

Vi kunde helt enkelt inte tvingas lomma ut i en oberörd, slumrig söndagslunk mitt i ett vårlikt London och bara försöka acceptera läget… det vill säga att vi går miste om att kanske få uppleva det största idrottsögonblicket i våra liv! Missa upplösningen av detta drama? Även om det var i en skum och sliten London-pub med en usel gammalteve.

– Amos, please, this is as if England wins World Cup! Just let us see some minutes more, its sudden death you see, won’t take long!

Vi tömmer alla våra plånböcker på sedlar och skramlar ihop cirka 100 pund.

– Here, take this, and we promise, we won’t be noisy…

Amos tvekade. Kliade sig i det svarta yviga skägget, strök sig över flinten och den stora ölmagen, spanade ut genom fönstren som för att spana om folk hängde utanför puben, kikade till slut på oss med tveksam blick en lång stund - enda ljudet, kommentatorerna på TV-skärmen som pratade upp förlängningen…

– Alright lads, I understand its a bloody Olympic final… but this can also be a sudden death for this Pub! I'll draw down the curtains and bring you a last round - but cut your dicks off if you are too noisy!

En av oss kan ej hålla sig, utan den fryntlige Amos får helt sonika en svensk bamsekram. Lyckan är total - vi kan ses klart finalen ensamma härinne på puben! Hoppet lever igen!

Förlängningen blir en enda lång svettig ångestperiod därinne i den igenbommade och nu ännu mörkare och skummare puben. Så kommer till sist det oundvikliga vi alla inom sport vill undvika.

En segrare skall utses.

Straffläggningen är ett faktum.

Några av oss är nu ej längre riktigt talbara utan stirrar närmast apatiskt på den lilla teven på väggen när straffskyttarna tar fart och målvakterna sprattlar. Kanada kopplar greppet direkt, leder med 2-0 efter två straffar. Likt Robert i Utvandrarna är våra gulddrömmar på väg att grusas - vårt första guld förvandlas till sand. När Forsberg och Svensson lurar Hirsch efter varandra, och Salo räddar tre på raken är tystnadslöftena till Amos svåra att hålla - vi vrålar men blir snabbt hyschade av en förtvivlad Amos som börjar ana vad som sker om Sverige skulle vinna i detta gastkramande historiska drama framför oss uppe på väggen med den gamla murriga tapeten. 2-2 efter fem straffar. Och nu alltså även sudden death i straffläggningen… skall detta gastkramande drama aldrig ta slut? Kommer Amos kasta ut oss efter all denna lånade tid som bara fortsätter?

Blandningen av panik, rädsla och fullständig fascination inne på den stängda puben tycks även finnas i svenska båset - nackarna hänger när Lundmark och Mårts skall ta ut nästa straffskytt för straff nummer sex. Sverige får dock börja - vi känner ett visst hopp, trots allt bättre att få börja än vara tvåa i straffar.

När både Sverige och Kanada missat sina första och den unge Forsberg med nummer 21 på ryggen vevar runt sina axlar innan han tar fart mot mittpunkten kommer Amos till bordet:

– Lads, I'm sorry, this really cant go on and more, after this one you need to leave!

Foppa tar sats och sätter fart, världen för oss stannar upp, både vi och Amos stirrande på skärmen: som i en stum slow motion ser vi först början på ett obeslutsamt misslyckande, små korta dragningar, ska han åka rakt in i Hirsch? Först en försiktig forehand som svänger till en backhand, Foppa går åt vänster med kroppen, alltså bestämt sig för forehand ändå? Men alldeles för sent? Hirsch är ju på väg täppa till sin högerstolpe och är med på noterna. Så verkar Foppa ångra sig igen. Till en back hand - igen. Men detta är ju ändå mer för sent?! De kommande tiondelarna av sekund känns som en evighet, vad gör Foppa? Går med kroppen åt vänster men klubban i en backhand åt höger när han nästan är nere vid mållinjen och passerat Hirsch och inte har någon kraft kvar i sin backhand… han kommer missa ju!

När Foppa föser in pucken i öppet mål och en glidande Hirsch sprattlar med ena benet uppe i luften vräker vi oss upp och vrålar rakt ut!

Så tar Paul Kariya fart - nu är all press på honom och Kanada. Kan det äntligen vara vår tur nu? Teven klipper för ett ögonblick in Curre i båset som nu verkar gömma sig bakom spelarna och tittar ned och blundar. Skottet brinner av, Salo kastar sig och de amerikanska kommentatorernas exalterade röster hörs inte längre - vi flyger upp och vrålar! Nu även Amos!

Vi kramas, hoppar, gråter och vrålar om vartannat. Ja, till och med Amos är rörd och vaggar in bakom disken och korkar upp två flaskor mousserande. Vi skålar och kramar om vår pubhjälte som lät oss uppleva vårt största och mest dramatiska sportögonblick hittills i livet, lär honom VM-guldramsan i OS-version och sjunger tills skumpan är uppdrucken, och ramlar därefter ut i det körsbärsblommande London, som fortfarande är lika oförstående till vinter-OS, och förundrat följer tio unga män med märkliga plastklubbor och väskor i händerna ramla ut från en till synes nerstängd pub, hoppandes, dansandes och sjungandes längs med Kings Road:

– OS-guld, OS-guld, OS-guld…