I jobbet som hockeyspelare så hör det till för spelarna att byta mellan olika lag vilket i sin tur även leder till att man behöver byta städer och i vissa fall länder. Det är något man nästan får räkna med om man vill ha det jobbet.

Det man däremot kanske inte tänker lika mycket på är att detta även är hur det ser ut för dem som lever på sidan av, exempelvis partner eller familj, och det är just det jag tänkte berätta lite mer om.

Hur man ständigt anpassar sitt eget liv efter sporten, hur man plockas från sitt sammanhang och får starta om från ruta ett flera gånger om och både de negativa men även de positiva delarna med denna så kallade livsstil.

Såklart har alla olika upplevelser och erfarenheter av detta men det här är min egna upplevelse och mina känslor kring detta. Jag vill förvarna att det kommer innehålla en hel del tårar, detta på grund av att jag är en extrem känslomänniska som har känslorna utanpå. Tror inte att det är en optimal egenskap i denna livsstil men vad ska man göra?

I mars 2021 blev det klart, min sambo hade skrivit på ett nytt kontrakt i en annan stad än den vi bodde i för tillfället.

Han grät av lycka och jag grät också, mina tårar var däremot inte glädjetårar.

Mina tårar grundade sig i att jag var tvungen att säga hejdå och lämna saker jag trivdes med; mitt nya jobb, mina nya vänner, vår lägenhet och min vardag som jag kämpat med för att bygga upp. Jag grät för att vi ännu en gång skulle behöva packa ner alla våra saker i flyttlådor för att sedan packa upp dom på nytt någon annanstans. Jag grät för att bitarna i min vardag äntligen hade börjat falla på plats när någon kom och skakade om hela min vardag.

Jag grät för att jag skulle behöva börja om från ruta ett i en ny stad, ännu en gång.

Att börja om kan vara något som man ser som något positivt, man får en nystart som kan kännas skönt eller välbehövligt. Att däremot ständigt behöva börja om från ruta ett och få en nystart är däremot inte lika positivt. Du blir ständigt plockad från ditt sammanhang och från den trygghet som du kämpat med för att bygga upp. Du knyter nya vänskaper som du knappt hinner börja lära känna innan det är dags för att säga hejdå till dem.

Att bygga upp en vardag, hitta ett socialt nätverk och att känna dig som hemma på en ny plats tar tid.

Det är inte något som går på några veckor och det kommer heller inte av sig själv. För mig har det tagit ungefär ett halvår innan jag har börjat känna mig som hemma i en ny stad och det brukar vara i alldeles perfekt tajming som när tankarna och diskussionerna om var vi kommer hamna nästa år också börjar dyka upp. Varje år kring årsskiftet har man börjat fundera och på något sätt försökt förutspå hur sommaren eller nästkommande säsong kommer se ut och vart vi kommer befinna oss. Några månader senare har man börjat planera och ordna all logistik kring var vi faktiskt kommer vara under sommaren samt nästkommande säsong. Det vill säga att man ungefär halva året kan slappna av och leva i nuet medan andra halvan av året består utav att planera för framtiden och en känsla av att man ständigt är på väg någonstans, på väg bort från där man bor för tillfället.

På grund av allt detta har jag haft väldigt svårt att avgöra vad som faktiskt är hemma.

Är hemma platsen vi bor på för tillfället eller är det vår hemstad som vi, om vi har tur, spenderar någon månad i under sommaren?

I vilken av dessa städer ska jag folkbokföra mig?

Är det värt att köpa lägenhet i någon av städerna?

Ska vi ta med våra möbler eller ska de få stå ännu ett år och samla damm i ett förråd?

Detta är några av de frågor som man ständigt behöver ta ställning till, och låt mig berätta för er att de kan ge huvudvärk. Något man däremot har fått lära sig är att det är näst intill omöjligt att planera något. Ger man det ett försök till någon form av planering så blir det oftast raka motsatsen ändå. Man får istället ta saker som det kommer och när det väl kommer så sker det oftast med rätt kort framförhållning också.

En hockeysäsong är en bergochdalbana av känslor och jag kan snabbt summera hur en säsong för mig kan se ut. Återigen ha i åtanke att jag är känslomänniska och gråter bland annat när jag är glad, arg, nervös, och ledsen.

Vi inleder säsongen med tårar efter att ha flyttat till en ny stad där jag inte känner någon förutom min sambo. En sambo som är borta på matcher var och varannan dag och i värsta fall kan du då bli lämnad själv i en okänd stad i några dagar på rad där du varken vet var din närmsta matbutik, apotek eller busshållsplats är. Jag måste använda kartor vart jag än ska åka eller gå nånstans och ett väldigt starkt minne som jag har av detta är från första året som vi flyttade. Det var till Västervik som jag ändå får lov och säga är en relativt liten stad där ingenting ligger speciellt långt bort. Kim var på träning i vanlig ordning och jag tänkte sysselsätta mig lite genom att gå in till centrum. Skrev in centrum på kartor på telefonen som visade att det bara var en tio minuters promenad bort. Perfekt tänkte jag och började gå och hittade dit utan problem. Problemet var däremot när jag skulle gå tillbaka hem igen. Jag hade ingen aning vad våran adress var och Kim var ju på träning så av han fick jag inget svar när jag skulle ringa och fråga. Hade inte så mycket annat till val i det här läget än att använda mitt icke-existerade lokalsinne och försöka gå exakt samma väg hem. Det är väl klart att jag inte kan gå vilse på en tio minuters promenad? Trodde jag. Jag började promenera och det tog inte många minuter förrän jag var vilse och gick runt i cirkla kring vår lägenhet. Jag hade absolut ingen aning vart jag var nånstans och ingen är nog förvånad när jag säger att jag började gråta mitt på gatan och ville boka första bästa flyg hem. Men med tiden börjar jag sedan sakta men säkert att hitta en vardag, man träffar nya människor och kan köra till matbutiken utan GPS. Jag börjar trivas och känner mig äntligen som hemma. Då kommer tårarna igen som ett brev på posten när det blir klart för ännu en flytt. Exakt så här har mina tre senaste år sett ut.

Trots allt detta så trivs jag med att få bo på nya städer och upptäcka nya ställen och jag har lyckats att känna mig som hemma i varje ny stad. Jag har alltid varit väldigt noga med att ha en plan för vad jag ska göra när vi har flyttat. Antingen en plan med vart jag ska jobba eller vad jag ska studera i den staden vi ska flytta till. Det har känts väldigt viktigt just för att jag också ska ha någonstans att gå på morgonen när han åker på träning och för att få ett eget sammanhang bortsett från hockeyn.

Det kan vara lite befriande att träffa personer som inte har något alls med hockeyn att göra.

Allting har löst sig väldigt bra varje gång och jag har alltid haft en sysselsättning i varje stad vilket jag tror är en stor anledning till varför jag ändå har trivts så pass bra som jag gjort på alla ställen vi bott på.

Så klart gör man det 80 % för sin partners skull men hade jag haft andra drömmar eller planer som hade gjort att det inte hade varit möjligt att flytta med överallt så skulle jag självklart prioritera om. Det är alltså inte bara för deras skull som man följer med, tro det eller ej. Det är däremot något som man ständigt får påminna sig själv om, att det är ett aktivt val och du gör för din skull också. Jag har för tillfället inget jobb eller annat som jag verkligen drömmer om och jag skulle faktiskt inte velat haft det på något annat sätt idag, så varför inte hänga på? Det kan däremot vara väldigt svårt att känna att man prioriterar sig själv och sätter sig själv i första hand när hela ens vardag och i princip alla beslut man tar grundar sig i hockeyn och anpassar sig efter hockeyn.

Vi bor där hans jobb är, vi åker på semester när han är ledig och vi planerar våra veckor efter hans spelschema.

Oavsett om man vill det eller inte så lever man ständigt i skuggan av denna sport som alltid står högst upp på priolistan. Jag har förståelse för det men det betyder inte att det kan vara tufft emellanåt. Du kan prioritera dig själv men du kan även prioritera honom framför dig ifall du vill, men han kan däremot inte prioritera dig i allt han gör och anpassa sig efter dig oavsett om han hade velat.

Självklart tar vi alla beslut gemensamt och vi är ju faktiskt två i allt det här men i slutändan så är det hans arbete som bestämmer och även är i fokus och inte mitt. Det är även vanligt att det är i fokus när man träffar gamla bekanta eller släkt, det är väldigt snabba på att fråga hur det går med hockeyn men inte lika snabb på bollen på att fråga om mina studier eller mitt jobb.

Men så klart finns det även positiva sidor med denna livsstil också och dom måste ju trots allt väga upp de negativa eftersom jag fortsätter att följa med.

I slutändan är det ju faktiskt ett aktivt val.

Jag älskar att komma till en ny stad och få gå på promenader på nya ställen som man aldrig gått på förut, att få testa nya restauranger som man aldrig ätit på innan och träffa människor som man aldrig sett innan. Man ser på omvärlden med nya ögon och uppskattar allt runt omkring en lite mer än vad man gör hemma. Hemma är allting sig likt och man går på samma restauranger och träffar samma människor medan i en ny stad är allting nytt och intressant.

Och vet ni vad det absolut bästa är… att kunna handla på matvarubutiken och inte stöta på sin gamla lågstadielärare som man behöver stanna och småprata med. Bara den anledningen är bra nog för att känna att det är värt att flytta. Hemma finns ju ändå alltid kvar och det är nyttigt att sakna det man har där hemma lite, då uppskattar man det lite mer när man väl är där.

Det har absolut blivit en hel del tårar under vägens gång, men alla fina människor som man har träffat och allt man upplevt är värt varende tår som fallit. Jag har hittat några av mina bästa vänner genom alla flyttar och har vänner utspridda runt om i landet och vissa även i andra länder. Jag har även bott på ställen som jag aldrig trodde jag skulle bo på och det har jag den förbannade hockeyn att tacka för.

Herregud vilken hatkärlek man har till denna sport.

I skrivande stund har vi precis skrivit på papper för en egen lägenhet i Umeå och ser fram emot tre år här. Jag ser extra mycket fram emot att stanna i samma stad och kolla på hockey i samma ishall i mer än tio månader, det är något nytt för oss och jag ska verkligen njuta.

Ha en underbar sommar nu!