"Beslutet grundade sig inte i en skada..."

6 juli 2021 09:00

Acke Ringström skriver om varför karriären tar slut, ribban på allmänhetens åkning, engelskan, byar och städer och babypoolen.


Min tur, härligt!

Sitter med en kall långhylsa Budvar och vill dela med mig av mina tankar, häng med!

Många har spekulerat om varför jag avslutade min karriär 30 år ung.

Jag skulle kunnat fortsätta i många år till men jag har inte drivet! Jag slutade inte på grund av av att jag skadade mig under säsongen, jag fick grym hjälp av Adrian Ekström på pluspraktik här i Kristianstad. Har inga skavanker alls.

Känns viktigt för mig att få ut det - att det var mitt beslut som inte grundades i en skada.

För att lägga ner den tid som behövs för att ligga på den nivån som jag vill så måste en bra sommarträning vara i ryggen.

Jag känner inte för att ha ont åtta månader i sträck längre, vill inte sova på en buss och vakna upp med ländryggen kvar uppe i Umeå och då är vi inte hemma förrän om sju timmar till.

Finns en risk att jag låter lite bitter här nu för er som inte känner mig men det är jag inte, vill bara lägga min tid på annat. Ni som vet, ni vet... resten får känna på det någon annan gång.

Tack till alla människor som jag har stött på under åren med hockeyn.

Ni är många, vilket är helt underbart. Ett stort tack till killarna som hyllade mig när jag drog den i ribban på allmänhetens åkning i Gnesta som sjuåring även om jag stod vid haschmarksen som var halva avståndet jämfört med var de andra stod. Där började resan mot drömmen, jag skulle bli NHL-proffs, det fanns inget annat.

Det var de enda jag skulle bli.

Därför lade jag ner otroligt mycket tid på att bli bra på engelska, hur skulle jag annars kunna ta mig över? Skolan blev aldrig riktigt bra för mig, jag hade för dåligt fokus.

Jävlar vad kul jag har haft det.

Allt från att slå sig in i Nyköpings A-lag till att byta förening och återigen packa ihop och byta lag samt stad. Att ha bott i både byar och städer från norr till söder har gett mig mycket erfarenhet som jag tar med mig in i det nya kapitlet - ett liv utanför isen.

Nu när jag bara skall titta på hockey så vill jag se mer känslor.

Att det händer mer än bara mål i powerplay. Skrika sig hes på spelare som rör om i grytan. Hur underbart är det inte när Sylvegård-bröderna brakar loss på matcherna? Härligt att Marcus är tillbaka i Malmö, vill se honom i Färjestads bås i vinter igen, vevandes! Emil får gärna stå på rödlinjen och psyka motståndarna, tacklas och göra en och annan avig kasse då och då. Nu slutade ju Dick Axelsson, tyvärr. En kille som skulle kunna sitta bänk i 60 min och fortfarande påverka motståndarna. Det är ju detta jag vill se, när det händer någonting!

Vill tacka Gnesta IK, Nyköping Hockey och Kristianstad IK lite extra mycket då jag har spenderat många år i dessa föreningar. Lärt känna otroliga människor på och av isen. Ni har gjort min karriär möjlig och jag är evigt tacksam för det!

Ha en grym sommar och gör det omöjliga, klaga inte på vädret...

Vi ses på läktaren i september, i augusti har jag inte tid. Ska ligga på en strand någonstans med något kallt i handen! Eller så syns jag i glasskön alternativt i babypoolen med min ettåring.

”JA, NÄR VI GÅR FÖR SEGER, JA DÅ BACKAR DE! FÖR DE ÄR RÄDDA FÖR KIK!”.