Mellan 2007 och 2015 blev det totalt åtta raka säsonger i HockeyAllsvenskan för Malmö Redhawks.
Det var också under denna perioden jag gick från att vara en engagerad supporter, via engagerad bloggare, till att nu arbeta på Expressen.
En enorm resa, där jag gick från att vara full av känslor, till att knappt orka bry mig om förluster eller vinster längre.
1 april 2007. Plats: Leksand. Redhawks har åkt ur elitserien efter förlust mot Leksand, samtidigt som Södertälje gjort sitt jobb i Umeå. Min reaktion: Vansinnig, frustrerad, sa ord till Dave King, ringde och skällde ut sportchefen Peter Andersson på ett sätt som min mor knappast uppfostrat mig att göra.
2 april 2015. Plats: Leksand. Redhawks har gått upp i SHL, efter en sanslös rysare mot Leksand i match 7. Min reaktion: Ganska glad, men mest inriktad på mitt jobb. Gav Patrik Sylvegård en stor kram, för jag vet hur hårt han jobbat och vi haft med varandra att göra länge. Sedan bil hem och styra upp en fullmatad papperstidning (Ja, faktiskt, det var inte alls längesedan den tidningen prioriterades).
Under åtta år i HockeyAllsvenskan gick jag verkligen från att vara en engagerad supporter, till att istället bevaka ett lag och hela tiden jobba ur ett proffesionellt perspektiv. Jag har kollegor, och jag har vänner, som tidigare stod med mig på läktaren och inte kan förstå hur det går till. Men under åtta år, där man knappast haft det stora hoppet uppe speciellt många gånger, så svängde det helt enkelt över. Jag har full förståelse för att de som idag är engagerade i en enskild klubb och gör allt för den, inte alls förstår hur det kan bli så.
Men jo, på gott och ont, det kan faktiskt bli så.
Visst är det roligt när Redhawks går långt i slutspelet. Men det är faktiskt nästan precis lika roligt när man ser en stjärna som Elias Pettersson tändas.
Om det blir förluster för Redhawks i matcher så stöter jag fortfarande på folk som försöker håna, om det går dåligt. Hade förmodligen blivit vansinnig förr i tiden. Nu tänker jag mest att det är mer svårjobbat kring laget, när de förlorat matcher, och kanske ger kortare svar.
Under de åtta åren i HockeyAllsvenskan som började med det där uttåget i Leksand, har jag sett en liga växa enormt. Faktum är att jag inte alls saknade att se SHL-hockey kväll eller kväll, överhuvudtaget.
Jag njöt i fulla drag av att resa till Tingsryd, Umeå, Oskarshamn, och allt vad det var.
Hetast var serien någonstans kring 2010-2015.
Det var på den tiden Leksand, Örebro, Djurgården, Rögle och Malmö spelade i serien. Då var den verkligen het på riktigt. När man såg hur Hugo Stenbeck smällde ett stort antal miljoner på storstjärnor, Örebros galna kvalserie 2013, Rögles alla upp och nedgångar och inte minst när Leksand äntligen fick gå upp i en fullsatt hemmaarena på påskafton 2013, så insåg jag hur jag mer och mer hade glidit ifrån mitt eget supporterskap.
När Redhawks, under tidernas säsong 2014/2015, höll på att göra bort sig totalt slutspelsserien och det spelades en riktig krismatch i Norrköping, så konstaterade jag det. Senare vändes dock allt och man kunde sätta punkt för sin åtta år långa tid i serien ett par veckor senare i Leksand, mot alla odds.
Förmodligen den första riktiga glädjen i Malmö Redhawks under en åtta år lång tid.
Om jag saknar tiden som engagerad supporter? Ibland.
När det nu har vankats SM-slutspel två raka säsonger hade det varit ganska roligt att stå där nere på läktaren och leva sig med.
Samtidigt trivs jag bra där jag är nu.
Enda gången jag riktigt går igång på en läktare när när Malmö FF spelar fotboll.
Otroligt, hur det kan bli, med tanke på det engagemanget kan en gång hade.
Till sist, min topp3 och min botten3 under åren i HockeyAllsvenskan:
BÄST:
Avancemanget Trots avtrubbat supporterskap så är en uppgång, ändå en förändrad tillvaro för laget. Men även för mig. Hade min uppdragsgivare tillåtit att åka runt ännu en säsong i andraligan? Tveksamt.
Resorna till Haparanda 2012 och 2013 satte jag mig med ett gäng supportrar och åkte till Haparanda, hela E4:an i ett bräde. När supporterskap är som bäst. Jag i min nya roll, som inte var engagerad, fick ta på mig uppgiften att framföra bilen.
Babyhawks Vilka veckor! På den tiden var jag fortfarande engagerad. Matcherna mot Huddinge hemma och Nybro borta. Vilket engagemang från supportrarna. Laget spelade med stort hjärta.
SÄMST:
Säsongen 2011/2012 Det kändes väldigt festligt, men det blev ett stort fiasko. Tränare sparkades, pengar brändes, och när allt såg ut att ha räddats upp i förkvalserien så vann Rögle med 7-0 mot Oskarshamn. Kanske var det här första gången jag inte kände någon jättebesvikelse, en känsla som kom mer under åren därefter.
Rekonstruktionen 2009 Om Babyhawks var fantastiskt, så var tiden före, riktigt bedrövlig. Jag såg det här laget lida och förlora mot Mariestad och Huddinge borta och det kändes som en tidsfråga innan det skulle rasa ihop. Den hösten var hemsk.
Tappet i Leksand 2008 Arenan skulle stå klar på hösten. Matchen skulle spelas hem och det stod 0-3 på tavlan. På något helt otroligt sätt lyckades man klanta bort det.
Kanske hade resan sett helt annorlunda ut om det inte skett. Klart är att hade man inte tappat det så vet jag aldrig om jag fått de åtta åren i HockeyAllsvenskan, som jag ser tillbaka på med värme.
Johan Svensson Hockeybloggare och journalist på Expressen
