Lagspelare.

Envis.

Bra på att bita ihop.

Bra kompis.

Jag tyckte alltid om att spela med Niklas Eriksson mycket tack vare de attributen jag räknade upp.

Han var sju år yngre än mig. Han var lyhörd och var extremt intresserad av att lära sig nya saker. Spelare som jag behövde yngre förebilder som drev på, och han var en sådan spelare för mig.

Jag uppfattade mig själv som seriös.

Niklas var väldigt seriös.

Man söker sig till sina jämlikar.

Han var en spelare som inte gnällde, han offrade sig för laget och gjorde allt för att vinna. Enkla attribut men inte givna för alla, och man ska känna en stolthet över att bli förknippad med de sakerna.

Den lojaliteten som han visade mot ett lag – Leksand – är speciell. Den har gjort många glada. Idrotten är så emotionell. Har man sympatier för en klubb och en spelare visar sådan genuin och långvarig känsla för en klubb så blir man populär. Niklas förtjänar all uppmärksamhet han kan få.

Jag kunde tyvärr inte närvara när hans tröja hissades i Tegera Arena men jag vet vilka känslor han gick igenom.

Jag har själv fått min tröja hedrad. Det var sista matchen innan millennieskiftet. Jag och Åke Lassas lurades ner på isen för att göra ett symboliskt nedsläpp men när vi väl kom in på isen insåg jag att det var något annat. Jag var klubbdirektör i Leksand då och kände mig just då inte helt bekväm med att bli den första spelaren som hedrades i taket, men idag känner jag en stor stolthet.

Det vill jag att Niklas också ska göra.

Det talas ofta om att man ska bearbeta sorg, men det talas sällan om att bearbeta glädje.

För mig tog just det extremt lång tid.

Jag fick vara med i teve-programmet ”Bragden” där vi åkte tillbaka till Lillehammer för att prata om OS-guldet 1994. Det programmet blev ett uppvaknande för mig.

Idag talar alla om att leva i nuet. Så har det varit för mig också. Jag ritade en guldkant på min karriär när jag klev av isen, sedan la jag bort den och sprang vidare.

När jag kom tillbaka till Lillehammer med Curre Lundmark och Tommy Salo och Gunde Svan började fråga mig var jag satt i omklädningsrummet, vad jag gjorde, vad som hände, så berättade jag att jag lånade en telefon, jag hade ingen egen då, och gick in på toaletten för att inga hem och prata. När jag gick in på toaletten igen så började jag gråta. Jag insåg hur mycket glädje jag har inom mig som jag inte släppt fram.

Vi ställde oss i spelargången där vi stod inför match. Ett av de häftigaste momenten när man står inför en final med publik och kan känna pulsen. Jag grät igen.

När jag kom hem efter programmet så gick jag ner i källaren och letade upp lådorna med klippböcker från min karriär. De hade jag inte tittat i sedan jag la av. Jag fick en helt annan bild av min karriär. Kände att… fasen, var det så bra. Jag hade inte den självbilden. Jag kunde vara irriterad över ett missat läge i en match, tidningen skrev att jag aldrig hade sett vassare ut.

Jag läste och blev stolt över min karriär.

Jag blev inte stöddig eller mallig, bara ödmjukt glad.

Man behöver bearbeta glädje, få utlopp för känslorna.

Artister, konstnärer och andra kan hålla på hela livet och få sina kickar, vi hockeyspelare slutar innan vi fyllt 40 år. Det är ganska sjukt. Man kan vara bland de bästa i landet på något, men man slutar väldigt tidigt.

Att få sin tröja hissad är ett enormt kvitto på det man har gjort. Där och då under den tiden som jag var bra så var det något som folk verkligen uppskattade.

Jag hoppas Niklas Eriksson tillåter sig själv att få utlopp för sin glädje.

Jag blev tårögd när jag såg honom bli hyllad i Tegera Arena.

Hans egna känslor kan han säkert knappt beskriva.

Jag är stolt över att ha honom bredvid mig uppe i taket.

Jonas Bergqvist
Legendar i Leksand och jobbar idag på Swedbank och sitter i styrelsen för Svenska Ishockeyförbundet