När jag för första gången tillät mig själv att vara svag, är det starkaste och modigaste jag gjort i mitt liv.

Det var vändpunkten till allting.

Det fick mig att bli människa igen.

Det känns verkligen som jag har testat allt för att få mitt liv att fungera och att bara få må bra. Och då menar jag att det känns som jag gjort allt. Det enda jag ville göra var ju att spela hockey och må bra. Men på något sätt har jag alltid ramlat tillbaka till ruta ett igen utan att egentligen förstå varför, mer än att något inte stod rätt till. Med åren lärde jag mig att hantera depressionerna på olika sätt och det kändes som att jag blev starkare för varje gång jag lyckades få mig själv att må bra istället för att må dåligt. Det där liksom kommer och går hela tiden. Det är som en bergochdalbana.

Jag vet att jag någon gång varje (!) säsong har fått kalla till möte och suttit ner med tränare eller sportchef. Då har jag med tårarna rinnandes ner för kinden sagt att jag vill sluta med ishockey för att jag har ångest och mår piss, enda sen jag var 14 år. Utan att någon har förstått, inte ens dom som sett mig varje dag. Jag dömer ingen av er för ni är människor precis som jag, och hur skulle ni förstå vad jag egentligen ville ha sagt? Men det är nog den värsta känslan jag känt, just när ingen förstått mig. Varför ingen hört vad jag säger, varför ingen sett hur jag mår.

Inte ens när jag säger att jag vill sluta med det jag trodde dom visste att jag älskar mest av allt.

Det var dom orden jag själv tyckte vägde tyngst.

Jag vet att när jag bodde i Kiruna så var jag väldigt sjuk. Jag minns hur jag hade panikångestattacker dagligen, tyckte mitt liv var helt meningslöst och tappade självkänslan fullkomligt.

Men det är en natt jag aldrig kommer att glömma.

Jag minns hur jag satt i min soffa i lägenheten dagen efter lönen kommit, minus 25 grader ute och solen hade inte lyst över gruvberget på hela dagen. Känslan av att vara ensammast i Sverige och med ett huvud och en bröstkorg fylld med mer ångest än vanligt valde jag att dricka en vinflaska och spela bort alla mina pengar på nätcasino. Anledningen till att jag den kvällen valde att spela var för att jag skulle vinna tillräckligt mycket pengar för att fly och aldrig mer komma tillbaka, jag ville lämna allt och såg ingen annan utväg till att må bra. Jag spelade i sju timmar och hade noll kronor på kontot efter den natten. Jag trodde det var slutet för mig den sekunden jag insåg vad jag hade gjort. Sov nog inget den natten, vet bara att jag låg på golvet i fosterställning.

Någon gång vid åtta på morgonen dagen därefter skriver jag ett sms till sportchefen:

"Hej, jag vill bryta mitt kontrakt med omedelbar verkan, behöver träffas och prata. Mvh Jacob."

Vi diskuterar en längre stund, utan att jag egentligen berättar vad som hänt. Jag minns hur jag satt och pratade bort mig och skyllde på andra orsaker till att jag ville bryta kontraktet. Så som dålig ekonomi, trivsel och personliga skäl. Jag skämdes så mycket över det jag hade gjort, det var något jag aldrig skulle kunna berätta för någon. Vi avslutade samtalet, skakade hand och tittade varandra i ögonen för första gången den dagen. Det är då Mattias (sportchefen) frågar mig: Du har inte spelat bort pengar eller något Jacob?

Jag bryter ihop fullständigt och berättar vad som hänt under natten.

Men det var då en människa skulle förändra mitt liv för första gången och gav mig ett stöd som jag för evigt kommer vara tacksam för. Mattias ger mig pengar från egen ficka, ser till så jag får träffa en spelpsykolog där han sitter med i mötena som moraliskt stöd, jag var för rädd och skämdes för mycket för att gå dit själv. Samtalen hjälpte mig, utan att egentligen prata om det som kändes värst. Men det lättade mycket på det värsta trycket. Han såg till så jag fick äta mat och sova över hos en familj som stod nära klubben. Det kunde jag göra när jag själv ville det eller när jag kände mig ensam. Samt att jag dagligen hade kontakt med honom om hur jag mådde.

Du hjälpte mig att överleva den gången.

Tack!

Jag tog mig ur den depressionen också och lovade mig själv att ta hjälp av ett proffs om jag hamnade där igen. Det var inga tillfälligheter längre att det här är något som kommer och går. Mådde bättre igen, spelade min bästa ishockey och blev hemvärvad till Västervik i slutet av den säsongen. Jag vet hur jag då alltid påminde mig själv om att bara må bra och njuta av möjligheten jag fått.

Mina prestationer ledde till nytt kontrakt och jag såg fram emot den roligaste tiden i mitt liv. Trodde jag, men min sjukdom skulle sätta stopp även för det.

Det blev istället den värsta tiden i mitt liv, den tuffaste depressionen jag gått igenom och hur jag plågade mig själv i flera månader vill jag inte gå in på. Men det var där jag tillslut valde att förändra hela mitt liv. Det räcker nu, jag orkar inte mer, jag gör vad som helst för att slippa det här, jag vill inte dö nu, jag vill leva. Det är några av sakerna jag sa till mig när jag den natten bestämde mig för att morgonen därefter ringa till alla min närhet och berätta hur allt verkligen ligger till, jag bestämde mig för att släppa ut det. Jag skulle bara göra det nu. Föräldrar, syskon, lagläkare, psykiatriker och tränare. Först till dom, sen till er.

Det är det starkaste och modigaste jag någonsin gjort i livet och nu i efterhand känns det bara helt fantastiskt.

Helt fantastiskt.

När folk frågar mig idag hur jag mår, så svarar jag oftast: Jag mår som Kungen och har ett leende på läpparna. För det är verkligen så det känns, jag mår äntligen bra i mig själv. Varje dag. Och det är det viktigaste för mig.

Jag ställde frågor till mig själv:

Vem är jag?

Vad vill jag göra?

Vad mår jag bra av?

Och på den vägen är jag nu. Jag tänker på att jag skrattar varje dag och att jag har drömmar och mål i livet. Jag njuter av varje dag och längtar tills nästa dag ska börja. Men det viktigaste av allt som jag gjorde var att förlåta mig själv för allt dåligt jag gjort och istället börja älska mig själv. Det var dags att gå vidare från allt och släppa ångesten.

Nu vill jag leva föralltid och aldrig mer dö!

Men det här är ju bara jag, Jacob Tenemyr 22 år gammal.

Jag är bara en av alla som lider av den så vanliga sjukdomen. Psykisk Ohälsa. Depression. Vi alla måste tillsammans hjälpa till att avdramatisera skammen av Psykisk Ohälsa. Vi måste alla tillsammans ändra vår syn på sjukdomen. Vi behöver inte alltid bara köra på, bita ihop och hålla käften.

Det måste vara okej att prata om hur man mår utan att bli dömd.

Till alla er som lider av samma sak som jag, kämpa inte ensam. Det finns bra hjälp att få, det är deras jobb och dom är proffs på det. Det hjälper framförallt oerhört mycket att bara få prata om det och det är inget konstigt med det.

Titta bara på mig.

Tack för ni tog er tid!

Jacob Tenemyr
Spelare i Västervik som valde att ta en timeout under säsongen